Dikter om diktare

Ur skogens dunkla djup i Västerns land, det rika,
Uti en stor och djärf, en växlande natur,
Ljöd trastens ljufva sång bland lummig gran och fur:
Så frisk och klar den ljöd - så vek och öm tillika.

Betagen lyddes jag, likt mången ann', till rösten:
Jag njöt Acadiens lif, jag ängslades, jag led,
Fast trohet all sin glans på diktens vemod spred,
Som solen strör sitt sken på gulnad lund om hösten.

Då tänkte jag: Du trast, så vidt berömd med rätta,
Ock i mitt land fins skog med rika genljud i
Och hjärtan känsliga för sångens harmoni:
O, kunde jag din dikt på svenska toner sätta!

Så grep jag verket an; men snart jag fann med smärta
Hur källans vågor blott ifrån naturens barm
Med lif och friskhet gå: min sång blef matt och arm
Mot den som flödat fram ur sångarns eget hjärta.

Förlåt att icke jag likt dig har kunnat sjunga!
Haf tack för hvarje stund jag njutit af din dikt!
Din ädla tankes gång, din varma känslas bikt
Jag tolka sökt för dem, som ej förstå din tunga.

On hearing that Irving Layton was kissed by Allen Ginsberg at a Toronto poetry reading

Not to alarm you Irving
but I have it
from a friend of
the deceased Irish poet
that soon after
he received
the blessings of
Allen Ginsberg
Patrick Kavanagh died

Vår skara är glesnad och hårt beträngd,
vi äro så få på vallen.
Då når oss ett budskap: en länk är sprängd,
en vapenbroder är fallen.

En vapenbroder i diktens led
har brustit av vakt och vaka
och trött av sin fälttjänst dignat ned
och gått till sitt drömland tillbaka.

Ett hjärta är brustet, en hand är kall,
så mäler budet, det korta.
En sagoförtäljares saga är all,
en vän är för alltid borta.

Vi sitta ej längre, en lyssnande ring,
kring honom vid vakteldsglöden
och höra på sagor om sällsamma ting
och sällsamma människoöden.

Högtidligt griper oss stillhetens makt,
när döden oss kommit nära.
Dock får den ej slockna, vår eld - och vår vakt
skall hålla sin post med ära.

Allt tätare skymningen faller på
och skuggorna växa så långa.
Vi äro ej många som återstå -
vi voro ju aldrig många.

Här sova de, som icke längre tala.
Stör icke, vandrare, de tröttas dvala
med högljutt prat på deras vilogård.
Ställ vad du vet ej genast till beskådan,
säg icke: han var sådan eller sådan
om slumrarn under gravens minnesvård.
Förgäves dina ord du här skall slösa,
förgäves ge dem klarhet, vikt och klang.
Här bliva orden sällsamt meningslösa
och meningarna utan sammanhang.
Du vet väl mycket mellan jord och himmel,
men litet vet du om en mänskas själ,
och minst av allting vet du väl
om själars främlingskap i människornas vimmel.

Lovisa 11. 7. 1926

Efter sömndagar och solnätter
kom han ut ur sitt fängelse
i bröllopskläder
och hög hatt.

Han hade ett vackert småleende.
Kanske ville han byta några ord med någon.
Ty bara orden kunde uppfylla tidens tomhet
som vattnet krukans inre.

Aprilhimlen var gråsten
med många vita sprickor.
En regnhimmel ur vilken blixten
ofta bröt fram och gjorde sig
synlig för alla.

Han märkte att människorna hälsade på varann,
men inte på honom.
Som om han plötsligt blev
osynlig för deras ögon,
förvandlad till en dimslöja.

Ett spöke i Drottninggatans hörn.
För dem som skulle överleva.
Ett foto visar honom insnöad,
i högtidskläder och guldgrävarhatt
under vårens sista snöfall 1912.

Han kom aldrig hem. Farväl, fängelse!
Främling inför den kalla aprilmorgonen satt han
och såg hur himlens sprickor hastigt öppnades.
Det började sakta snöa ur den genomborrade himlen.
Fjädrar och hyacinter snöade tätt
över honom.

Jag hade ingen rätt att säga så om dig,
Robert. Det var väl emigrantens avund
som dikterade mitt begabberi
av din ångest, tillstånden av fasa,
låtsassemestrarna i klinikens trygghet.
Nej, jag yvdes inte över att vara normal.
Vansinnet kröp fram i mig, det visste jag,
längs en tunn tunn tråd in i själva mitten,
det väntade bara på mitt samtycke
för att föra bort mig till sitt mörka land.
Och jag var vaksam. Likt en som är vanför
och kamouflerar sitt lyte gick också jag
upprätt, för att ingen skulle ana
vad som egentligen pågick där inne.
Det behövde inte du. Dig stod det fritt,
inte mig, flykting på denna kontinent,
där så många andra spårlöst försvunnit.
Förlåt mig. Din vilja rådde inte på
sjukdomen, som var som ett brännmärke.
Bakom min vrede, mitt spe, dolde sig
de kränktas oförlåtliga övermod.
Därav mitt senkomna brev till dig
för att betvinga detta som skiljer oss åt:
gester, vanor, illusioner och munarter.

Jag kommer till Dig, Dante, gång på gång
och finner att Du tänker vrångt och grymt,
jag sörjer djupt Din sinnesfrid som rymt
med Dina många dygder och Din sång.

Du fann det otäckt förr bland dåligt folk,
från rusigt sällskap flydde Du så brått
men talte varmt om hur jag har förstått
vart rim Du skrev, och hur jag blev Din tolk.

Det liv Du lever nu förhindrar mig
att visa aktning för Ditt forna tal
och att bli sedd i huset där Du är

men läs med eftertanke dikten här
och den skall jaga bort Ditt sinnes kval,
det djävulska, som nu förblindar Dig!

37
Tre runt den gamle herrn


Hans ondska var en finne i hans goda
stora ansikte, med sluga ögon. Jag beklagar
att Frost har rest:
Kanske bäst så, får man väl förmoda.
Han såg och hörde illa – alla sållar vi
vårt vete – men det är inget som behagar.

Han var en god berättare och privat
en annan mänska; besvärlig, jämt.
Artig på det hela taget, rent privat.
Kunde be om ursäkt då och då
för sitt förtal av Henry; det var ju snällt.
Men hur stod han ut?

Så rensa scenen nu från alla dystra tankar!
Jag säger inte vad jag tänkte. Välsigne Frost,
du udda gud som dväljs nånstans!
Må det gå honom väl, o stoiske gudom.
Låtom oss stryka ett streck! Vi hade en tid
en ovanlig man häribland oss.

78
Postumt opus nr 1


Mörk i synen blev han; hans vilda flin ströks ut,
studierna fick helt förfalla
till obegriplighet, & kropp & själ
fick allt mer sällan ro och näring; väl
& ve åsidosattes. Henry blev till slut,
likt ett rakat får, bisarr & olik alla

andra, krympte tills det blott återstod
en monolit av minnen och hans ögontand.
Det var mer än nog
och innebar order upp- & nerifrån
som triaderna hos Hegel & Walts spontanmetod
skulle ta hand om

för den store USA-poetens kunskapsbank.
Han blev generad av att kallas så, log stelt
och tänkte på den yngre Stephen
Crane med sina minnen – kniven,
plågan. Hans fränders sång var lätt & frank,
medan Henrys skuta gick i sank.

88
Postumt opus nr 11

I dötid besöker jag dem som fått en våldsam död
och rotar i deras otäcka hjärnor.
De flesta känner att inget längre är dolt,
uppdagar jag till mitt förakt, då vi som i nöd
flytt fältet – under tvenne världars stjärnor
samlat kunskap – döljer mer, men väsnas så förbålt;

där Bhain, i vänkretsen den käraste, förfaller,
gul av cancern, tärd & böjd,
fast han låg till sängs på sjukhus
ansatt av det stora hoppet; dock tog döden
honom på bara några veckor; Yeats i vårljus
där i London, andligt höjd

& redan dödsmärkt, ändå ser man hur han ler
mot unga diktare som vore de hans likar;
eller Dylan med så mycket kvar
att säga. Nu är det ingen brådska mer.
Alla är en stor familj & ingen här predikar.
Inget hörde jag – lydnad blev mitt svar.

121


Sorgen tröttar. Han har sluppit
ut ur Grottekvarnens tramp,
är fri från ditt & datt.
Han fick månget hjärta att slå ra-tat-tat,
han som nu slipper att generas av hår
i näsan eller kritiska fel av igår.

Han höll ut i femti år. Han var Randall Jarrell,
skrev goda böcker & hans stil var originell.
Frid över skäggigt lik i grift!
Hans sista bok var bäst. Hans fruar älskade sin man.
I skogen såg han ofärd komma, men han
höll ändock fast vid målet för sin skrift.

Grym & ärlig var han, frid över hans minne!
Sin kropp älskade han aldrig, den var full av ärr.
Fårad frid över denne gode man!
Henry är en smula kär i en elev, tyvärr,
och så snurrar sorgens karusell i Henrys sinne
som i begynnelsen.

147

Ju mer Henry tänkte, ju dystrare han blev.
Världen var ett horhus som bestått för många år.
Han gick i kras och skärvorna bildade ett spår.
Delmore, Delmore!
Sanningen var den som Marcus Aurelius skrev:
”En säck, full av stank & blod”.

Av världen var en häxas träck allt som återstod.
Hans kärlek slocknade nästan; såna sår består.
Hans mor & William sjöd
av liv i brev som sa: Delmore är död!
Världen är galen & det här den sista färden.
Delmore, Delmore!

Högt uppe i den gröna kronan ljöd poetens sång.
Han kunde inte sjunga mer, hans strupe var ett sår.
Alla sinnen slöts
på den parnass där Delmore & Gertrude lekt en gång,
för länge sen, i lyckan då sången skapades & njöts.
Delmore, Delmore!

149


Världen blir alltmer en plats
där inte längre jag vill vara. Kan Delmore dö?
Jag tror inte ens
det gick en dag under alla dessa år
utan att jag tänkte på Delmore.
Nån dag kanske. I sitt löftes strålglans,

obefläckad, genom livets dimma följde jag Delmore,
glödande av insikt, skvallerhungrig,
under alla våra år vid Harvard
då vi två höll på att bli kända.
Jag hjälpte honom ut från finkan en gång i Washington,
vår värld är tref och sorgen bortom varje tår.

Jag antar du har hört den hemska nyheten
att Delmore Schwartz har dött – eländig & ensam –
i New York. Han sjöng för mig en sång:
”Jag är poeten från Brooklyn, Delmore,
jag sjunger om trauman, oskuld & sår”,
när han var ung & begåvad en gång.

153


Kors, vad jag är förbannad på gud!
Först tog han Ted, sen Richard, Randall och nu Delmore.
Däremellan kalasade han på Sylvia Plath.
Det var en första klassens fångst. Idioter
lät han leva: Herr och fru yxskaft, alla sorter
jag kunde rabbla upp. Rörde aldrig Lowell.

En generation ödelagd av gud, men nånstans
fortsätter ruljansen; dock ej – solen lyser gul
på babyns blus – i Henrys vacklande tanke.
Jag antar att vi måste foga oss.
Senare, förstås.
Jag tvekar och vill inte vara med.

En av Henrys vänner jämförde Guds karriär
med Mozarts och Henry kunde inget säja
annat än att vännens ord var träffande.
Vi lider dag för dag för dag.
Och aldrig mer kan det slå ner
en nyhet som den här.

172


På mitt bord ruvar ditt ansikte – Självmord.
Din styrka bröt fram mot slutet som en flod
av ångest & hat.
Du blev döpt till Sylvia Plath,
ändrade namn till fru Hughes och fick barn
och hoppade sen överbord.

Ugnen tycktes till sist vara stället för dig.
Jag begrundar ditt beslöjade ansikte –
sorgens geografi –
tills jag åter förlåter att du flytt,
fast de moderlösas skrik paralyserar på nytt.
Din plåga här var kort,

men lång faller skuggan från din sorti,
ett dåligt exempel, ännu ett självmord
att lägga till alla de andra,
tills härjade Henry, med systrar & bröder
plötsligt borta, slutar att vandra.
Varför går han ensam mot strömmen?

218


Lyckan lät honom träffa sin tids ljus,
språkets kungar, trycka deras händer
& byta några ord med dem:
Irländaren, den fördömde skalden,
vrålande vild i törstiga västerns rus,
den subtile anglo-amerikanen

från banken och stollen, rastlös som en fluga
plockade han med bananer,
och hans vän den vise
(”känslig, jag är mycket känslig”) i sin stuga
en halvmil härifrån, och låt oss redan
kalla det en stor epok, inte vetenskapens era

som man ofta säger, idiotiskt nog.
Jag närmar mig slutet, men adderar en,
den store Bostonbon som aldrig log.
Det blir sex och därmed stopp.
Henry fann, som sagt, i var och en en vän:
Satt kvar i knipan, men kärleken fick utlopp.

224
Åttio


Henrys gamle vän, ensam i sin höga ålder,
stödde sig på käppen medan hans vän
psalmsjöngs upp till himlens höjd.
The Abbey genljöd av musiken. Snövit, böjd
sågs Ezra Pound i tankar sitta tyst.
Ingen sång på läpparna, ingen tanke röjd.

Tyngd av smärta, sorgsen och begrundande
fåfängligheten, kan man tro. Svunnen
var nu festens tid, svunnet det sköna
gräset där unga stjärnskott lekte i det gröna!
Borta, allt rann bort! Men intellektet var intakt.
Blott albinokroppen svek.

Hans förfall var inte som när tungan retar
lösan tand. Rökmoln röjer klarsyn om du letar.
Tennisen är slut. Sägs de sista orden här?
Och vilka? Dödens och segerns färg är vitt.
Nu har den gamla vänligheten flytt
och de vita åren kräver sitt.

324
Elegi över W. C. W., den underbare mannen


Henry på Irland till Bill under jorden:
Vila i ro du som slet så med orden
och fick dem att sjunga
i många år: Dina upptåg gladde både unga
& gamla, & våra öron:
Många brudar hade du, ditt liv

var en triumf & du älskade din enda fru.
Arla steg du upp & skrev – böcker
vällde fram – en mångfald
barn förlöstes i en enda födsel, & med din generositet
vann du de ungas djupa kärlek. Om avund nu
vore typiskt för Henry

skulle han avundas dig & det där
att vara klar. Alltför många resor väntar här
& korrektur som måste läsas. Vid gud
ville han vila i din ljuva tystnad; du vann det sena
mästerskapet, prövningarnas krona
& vår sista brud.

335


I sin intrikata utforskning av döden
behövde han en låssmed för att öppna dörren
till den värld dit så många vänner rest.
Där kryllar det av folk, eller ligger landet öde,
vem vet? Aldrig får man något svar från dem,
det gäller även författaren till Leoparden,

mästaren som Henry aldrig mötte: Han skulle ju
så gärna gjort det, de kunde talat länge om
Shakespeare & Stendhal i flera ljusa veckor.
När lång tid gått så skulle Henry mumla: ”Du
har min fulla aktning som
få” (& ärligt sagt, min vän).

Stora män kan på ett ögonblick storma våra jag.
Våra huven måste hållas redo när mysteriet
möter oss: Så nickar jag åt Rolfe
och alla andra folkefiender, till och med den där
som heter Gud & får mig att önska jag valt
en annan syssla: Stjärnor eller golf.

Mulen drar sig gråvädersdagen.
Rännilarna strömmar tröstlöst
över för förstukvisten vid dörren
och genom mina öppna fönster.

Bortom staketet utmed vägen
står under vatten en allmän park.
Och likt vilddjur i sitt ide
vältrar sig moln i oreda.

Genom ruskvädret ser jag för mig
en bok om jorden i dess skönhet.
Jag vill rita på försättsbladet
till din ära ett skogsrå.

Ack, Marina, det är dags längesedan,
och ingen möda att tala om
att i ett rekviem föra tillbaka
ditt glömda stoft från Jelabuga.

Din överfärd i triumf
tänkte jag mig förra året
vid de ödsliga, snöiga vattnen
där barkasserna övervintrar i is.

Att tänka på dig som en död
är för mig ännu lika svårt
som på en sniken miljonärska
bland systrar i hungersnöd.

Hur kan jag göra dig till viljes?
Ge mig på något vis besked.
I tystnaden kring din bortgång
finns en förebråelse outsagd.

Alla förluster är gåtfulla.
I ofruktbart sökande efter svar
plågar jag mig resultatlöst:
döden har oskarpa drag.

Allt är halvkvädet här och skugglikt,
försägelser, självbedrägeri,
och bara tron på uppståndelse
kan ge en vägvisande pil.

Som ett praktfullt gravöl står vintern:
stig ut ur det hus där du bor,
spetsa skymningen med korinter,
och med vin - blir trakteringen nog.

En apel i drivan vid huset.
Och staden i slöjor av snö
har blivit din väldiga gravvård,
som den stått för mig nu i ett år.

Du sträcker dig upp ur jorden
med ditt ansikte vänt mot gud
som i dagarna medan man ännu
inte här gjort upp ditt bokslut.

MÄSTARNA



I. Till Stagnelius

”kom, tystnad, kom med dunkelblåa vingar ...

Hos tystnaden med dunkelblåa vingar
vi båda vilat ljuvt i stilla stunder,
hos tystnaden bland höga mörka lunder,
där silverblek den klara källan klingar

och dimmans älvolek lättfotad svingar
sig ljudlöst fram. Vi drömt om himlens under
och jordelivets fjärran, dunkla grunder
och mörkrets tunga makt, som allt betvingar.

I dagens larm, i Demiurgens värld
hur främmande vi vandrat, långt från alla,
förhånade och stötta bort av kalla

okända makter och av kalla händer, -
vad rör det oss, mot verklighetens länder,
mot Plerorna, urlivet, gick vår färd!




II. Till Bhartrihari


Din levnads lopp, din dunkla gåtas svar
har ingen pandit, ingen ordman, funnit,
i natt du levat och i natt försvunnit, -
knappt ens en lärd kines vet när det var.

Och dock jag känner, hur ditt hjärta brunnit,
och kyles av all is din tanke bar,
ty underbart din diktnings väv du tvunnit,
och där din levnad ligger stolt och klar.

Dess rytm är klang av raska klockors kläppar
och släp av gyllenstickad tung brokad, -
än långsam sugning ifrån – kvinnoläppar,

än stön och skri och slag av hårda käppar
och än ett stilla sus från blåa blommors blad,
uppstigna kyskt ur Ganges milda bad.




III. Till Lermontov


Hur tidigt vann du mig med våldsam makt,
med himlens guld och bergens vita prakt
och Grusiens mörka mör och floders dån
och vindars dofter, burna fjärran från!

Men kärast är mig dock av allt du bragt
ditt grymma, vilda, jublande förakt
för denna värld, du mörkrets stolte son,
så rik på kärlek och så full av hån.

Hur kort du levat – och hur mycket mer
än alla kring dig, när med lugn gestalt
och fasta steg du gick mot döden ner

att sätta punkt i blod så snart på allt
och log ditt sista löje hårt och kallt:
Farväl då, människor, vad jag vämjs bland er!

STRINDBERG


Sångmö, dröj vid hans enkla grift,
sjung om väldig diktarbedrift,
sjung om storm och brusande vågor,
oro, som aldrig vila fann,
sjung om grubblarens heta frågor,
medan livsdagen tyst förrann!
Sjung om tankens ändlösa strider,
och den rörliga fantasi,
famnande länder, folk och tider
i ett tjusande sceneri!
Sjung om själens skakande drömmar
uti nattliga dystra djup,
där det ruvande mörkret strömmar
likt en flod över branta stup!
Allt han famnat och allt han skådat,
prövat allting och allting känt,
varje brytning i tiden bådat,
gisslat allt som han fann förvänt.
Inga spår vill den djärve följa,
där han drar ut på äventyr,
fri och stolt över upprörd bölja
”språkets viking” sin farkost styr;
ingen sövande stiltje på färden,
men skutan knakar för full orkan,
dyningen rullar med skum inåt fjärden,
och mörkt ligger havet kring seglarens ban.
Så diktarens skepp drar fram på vågen;
omspolat av bränningens salta skum,
med handen på ratten, mörk i hågen
han själv blickar ut över öde rum ...

Likt ett drama, som själv han diktat,
lika skiftande, lika rikt
var hans liv, i evärdlig dikt
han dess växlande öden biktat.
Outtröttlig att forska och spana,
utrannsaka och pejla allt,
går hans tanke sin egen bana,
prövande tingens sanningshalt.
Och vad snillrikt hans penna tecknat
alltid skall stråla i minnets sal,
oförvissneligt, oförbleknat,
tolkande hjärtats fröjder och kval.
Om hans kämpande andes strider
skall den vittna hans stolta dikt,
djupt står ristad för alla tider
detta lågande hjärtas bikt.

FRÖDING


Låt oss lyssna till sångarens glada gitarr,
till harmonikans klang i hans mästarehand,
medan vindarna domna bland tallarnas barr
och vågen hörs sucka bland säven vid strand!

Hör, hans toner de smeka som skogarnas sus,
ty i Värmelands skogar de föddes en gång
ibland vallåt och skällklang i sommarkvällsljus,
ibland källors och bergbäckars språng.

Han har vandrat kring bygden i månljus och sol,
han har skådat var växling av nedan och ny,
han har känt hur det doftat av hägg och viol
ifrån ängarna kring barndomens by.

Han har fångat var skiftning i kvällshimlens färg,
han har sett hur livet leves i gårdar och tjäll,
han har diktat sina låtar bland skogar och berg
i den drömmande högsommarkväll.

Och det sköna han sett och det ljusa han drömt
har han klätt i evärdliga rytmer och ord
och sitt slösande ymnighetshorn har han tömt
kring allt ringa och armt på vår jord.

Ser du Stormen, som beckar i kammar’n sin tråd,
eller Jonte och Brunte vid gungande lass,
ser du Landsvägs-Majas trasiga våd,
eller Stadens löjtnant i bländande stass?

Ser du Lasse i Kuja, som sliter och gnor,
och hans käring, som spar, medan länsman tar?
Ser du trollet på berget, där stormen snor,
och prinsessan, som lämnats i dalen kvar?

Hör du Uttermans glada och smekande låt,
där han sitter på grönskande landsvägskant,
medan skymningen faller kring vildmarkens stråt
och dansen går lätt till hans gälla diskant?

Har du diktaren följt på hans färd likafullt
hem till dungen, där göken om våren gol
och där smultronen söktes i hagar och hult
av små barfotatöser i trasig kjol?

Har du grubblat med honom på sagan om Graal,
har du sökt komma gåtan till lidandet fatt,
har du vandrat med honom i feberkval
ibland skymtande skuggor i Hades’ natt?

Har du skådat de syner som diktaren såg
uti djupens och viddernas skuggiga värld,
då du lärt dig att älska hans redliga håg,
och den sanning, han brakte sin flammande gärd.

Och i rytmernas böljor hans pulsslag du hör
och med tjusning du lyssnar till allt vad han gav
och ditt sinne är fullt av en sång, som ej dör,
när i tankar du dröjer vid sångarens grav.