Dikter om diktare

Han har lämnat den äldre gemenskapen

där gudar ger frukt, sovande i jorden,

där bruden hör en häst galoppera i sin mage

och vattenoket gnisslar som en syrsa,

där fullmånen söker kniven på hyllan

och rosorna glöder mot lakan i gryningen,

där cypresserna skuggar klyftor fyllda med skelett,

där halmhjulen brinner i vinden från havet,

där tranorna landar på muren som sjunkit i ängen

och tjuren hejdar sig mitt i ett vallmofält,

där elden med röda händer värmer skorstenens ryggrad

och körsbären regnar över den sovande

som drömmer att han stiger upp i en kvarn,

hög som ett torn och vajande som ett träd,

nu är han ensam i storstaden likt måsen

som hänger i en tråd i tobaksröken,

en värld under urverkets bläckfisk,

utan broderskap, utan gemensamt kött,

storstadens nya värld där stenen är nedkyld

och nycklarna glimmar som fiskar mot bråddjup,

där kärleken är en vit sytråd genom blodet

och näktergalen fladdrar på aluminiumvingar,

han umgås med snöfallet och fotspåren,

han ser spårvägsskenornas sorg

och den krossade fönsterrutans skönhet,

han värmer händerna över gaslågan på postkontoret

där lackstången droppat blod,

han andas in hästarnas syrlighet

och känner trumslagen under deras hud,

och på terrasser högt i rymden ser han de rika

äta människohjärnor med silversked,

men varje rop, varje kniv

dör bland staplarna av telefonkataloger,

könet svider som ett brännsår,

barnet sitter som en rutten kyckling i sitt ägg

och det gråa håret vid tinningarna

bränner man bort med halmstrån,

han skulle gärna äta skokrämen

eller kyssa skönhetens anus,

han skulle ge sitt liv

för en flöjt i stora pulsådern,

men det finns inte ens en mur med målade solrosor

och staden har fler nycklar än sädesax

och mer järnrör än kvinnolemmar,

förtvivlad som en fisk på asfalten

kallar han på alla djurarter

att omge honom med andedrag och pulsslag,

med klor och slem, giftkörtlar och lidande kött,

han åkallar grässtråets nål,

regndroppens öga, svalvingens svärd,

alla oansenliga krafter som tjänar

livet och döden lika,

men sömnlösheten fastnaglar aftonrodnaden

vid ögonlocken,

han kan inte dricka ur nattens skål

där mjölken har levrats

efter strålkastarnas våldtäkt,

människohjärtat är varken en knytnäve

eller ett ostron i sitt skal.

(García Lorca i New York)

BORTOM SISTA GRINDEN


Nyss kom budet: Siarn
lagt sitt brinnande huvud till ro;
har somnat i sin barndoms tro,
välsignande befriarn.

Jag andas djupt och säger
mig själv: hans arbetsdag var slut.
Vad mer! Men smärtan väger
tungt. Jag måste ha luft. Jag går ut.

Vandrar vanda stigen
uppåt, mot bärgets kam,
skymtar grönt där jag går fram,
anar fågelkvitter.
Glitter, glitter, glitter!

Solfallsglansen flammar
våldsamt mot skogens stammar.
Furan står feberröd.
Inom mig hör jag ständigt samma
stämma stamma:
Strindberg är död.

Jag vänder mig. Ögat speglar
själlöst solnedgångsljuset.
Djupt under brinken seglar
i solvägens glöd
Visingsö
i sin sjö.
Som i en dröm förnimmer jag vildduvans kuttrande.
Inom mig hör jag, som ett fruset
entonigt huttrande
eko, samma
stämma ständigt stamma:
Strindberg är död.

Stirrande stint, som en nyligen vaknad,
knyter jag hand mot min egen saknad,
säger mig åter, på trots: Vad mer?
Hararne vitna, som du ser,
var vinter. Livet skiftar skenbart.
Men dess färg är icke enbart
varken vit eller röd:
Strindberg är icke död!

Därmed går jag vidare, vänder
hemåt. Mellan al och björk
ringlar stigen utför. Mörk
reser sig åsen mot himmelsranden.
Bakom och över skogens bryn
svinner solen och tänder
eld i den svävande, svarta skyn.
Där, i ljuset från himmelsbranden
ser jag en syn.

Utmed vägen bortom sista grinden
böljar en oändlig människovåg.
Röda fanor vaja i vårkvällsvinden
över en skamfilad kista,
som av ett folk i högtidligt tåg
vaktas in i det sista.

Buret högt på starka unga
skuldror, stiger ett stoft mot skyn,
- skyn, som tänts över skogens bryn -
medan starka stämmor sjunga:

”Diktare, i livet våra tankars bärare,
tidsandans lunga,
de förtrycktas talande tunga,
folkets själ, i döden oss ännu kärare!
Hell dig! Du har vridit
dina händer, du som vi,
du har älskat, du har lidit,
hatat, syndat, du som vi;
ty du var i ont som gott
svensk, om än av större mått
än de flesta av oss.
Tack för allt, du gav oss!

I en tid av mycket ljugande
blev du sanningskravet, som gnisslade.
I en tid av mycket bugande
blev du rackarn som gisslade.
I en värld av lättlynt gycklande,
ljumhet, feghet, lamhet, hycklande
blev ditt blanka ord som stålet
blixtrande mot målet.

Biktare! Att nöden dig
skulle följa som skuggan, var givet.
Diktare! Varde döden dig
blidare än livet!”

Mellertid hade solen gått ned,
men i västerled
flammade ännu bålet, som tänts
kring den ensamma skyn.
Just som om en hövding bränts
i världsrymden över hemlandsskogens bryn.


1912

En av Hölderlins bästa dagar

Hölderlin, på armen i fönstret, drömmande

”Ursprungligt Ljus som hela tiden väller upp ur solen därborta

där jag pekar in i Universum, var fin

mot hästen

som kommer fram mellan träden, mörkbrun och vacker

och svettig

för idag, en av mina bästa dagar, fattar jag allt!

har kammat mig

gjort mig fin, tagit på ren skjorta

”jag tackar dig min Skapare för en strållös orb av eld

mitt i ett svart Universum,

ett svart universum som i ett huj har sänkt sig ner


över dom bronsgröna Ekkronorna här i Tübingen

tack min skapare” och så

har jag fått ny tobak av herr Zimmerman att röka

efter maten

”det är ett märkligt färgspektrum” (tänder pipan)


”det är ett märkligt färgspektrum i den där skiten som

faller från hästen därborta,

jag såg det när jag lutade mig längre ut genom fönstret”


och blåsipporna kommer fram, i skuggrik skog,

denna dag i mars

”måste tacka Fru Zimmerman och virka en mössa åt henne

som hon kan ha på sig, när hon är ute och

går om kvällen –

som tack för maten”

och bonden därborta

som kommer gående med solskymningen i sin grå skjorta

bortifrån fälten – ljuset

sjunker

allting sjunker ner i marken... bondens arm som svänger

när han plöjer ner en 40.000 ljusstrålar i marken, västerut

”att allting träffar rätt så att det blir korn

”Jag ska säga dig, att jag vart så olycklig en lång tid, att

jag OM HELIUM LIGGER SOM ETT GENOMSKINLIGT MOLN

TÄTT MOT MARKEN, OCH MARKEN

LIGGER MOT LJUSET, SÅ NÄRA

DEN KAN KOMMA

då vill jag gå ut och möta dig min Skapare, på en liten äng

och plocka en liten vit Linnéa åt dig

TACK MIN SKAPARE, TACK

JAG RÄCKER UT HANDEN GENOM FÖNSTRET I TÜBINGEN

OCH TACKAR DIG” Mörkbruna häst som går

i trädskuggorna, löst nosande och nafsande

i gräset

”Men hur gör han ljuset inne i Solen?” måste fundera

djupare på det –

det börjar bli mörkare (fönsterbrädans avlagring

gammal färg, svagt grönt, mörkbrunt

roströda korn från nån gammal målning)

”Diotima sitter på Ålderdomshem

”Nu såg jag hur Strålarna gick ut igen från rymden,

precis över bondens och hästens huvud kommer

nya knippen av millioner strålar!

- dom kunde lika gärna ligga ut i tomma intet, ”svarta”

utan att möta någonting

”men i dom kom vi upp!

underifrån...

så att våra hår började lysa

vi kom upp och fick ljuset över oss denna dag

”Tack för maten. Tack alla – Och Tack för idag!”

Almqvist i landsflykten


”Icke skulle jag resa, om jag ägde en rot,
icke om det fanns både oro och oros bot,
en god vind i grenarna,
fäste till skydd mot vinden,
små gröna skott för den strövande hinden.
Skulle väl icke skaka i världen omkring, Fader,
om jag hade en egen rot,
och om icke världens ordning
beständigt var mänskan emot.
Ack, om jorden vore ett givmilt fårahus,
och vi där ginge,
godmodiga lamm,
med betet och saxen nöjda!
Men om allting vi finge,
skulle allt sova:
törnros ej dofta,
piga och bäck icke sjunga,
gungan ej gunga.
Dock, täckes Du i nåd
att sänka Dig till mina önskningar,
godhetsfullt giv åt Love
en del av hans fosterland,
ty här segla också stjärnorna
i främmande banor.
Tänd en björkvedsbrasa,
värm fotabad,
giv gröt med rörda lingon
samt ett linjerat blad,
på vilket han kan sig spatsera ...
Men åt den Nya Världens barn
giv kälkar, luvor, marssolskanor!”

Hjalmar Söderberg


Ni går där fortfarande
ser staden förändras på nytt
samma gator och ändå, så annorlunda.
Kulisserna växlar – när Birger Jarlsgatan drogs ned
till Nybroplan och blev ett strög
med breda trottoarer för blanka och trippande kängor
kunde man ännu i sena kvällar
höra rännilens lopp inunder –
Träskets avlopp i Katthavet.
Ofta lyssnade jag när fötterna tystnat,
inte till Acheron, men till en otvinglig röst
blind och stum, men bärande.
Det var på den vi byggde våra valv av kulisser
- som ni, idag, igen.

Ni ser så rädda ut, visst finns det oro,
det har det alltid funnits, oron bor
konstant i mänskohjärtat, den strömmar
under alla våra blå kulisser
och talar stumt om undergång och död.

Nu vill jag gå till höger
men lurar denna impuls och går till vänster
men också denna list var inberäknad
och om jag ångrar mig och vänder om till höger
var också denna ånger förberedd ...
vart vill jag gå
och vart var det bestämt att jag skulle gå?

Ur detta ekorrhjul kan ingen komma
avstå därför från att låtsas vilja
gå och driv som torra löv
till slut blir allting blott en lövhög
hopföst av en parkmadam med spräckligt huckle
under oktoberdagens humlegårdshimmel.

Jag vet vad ni vill säga, jag vet allting.
Visst finns det kärlek. Om ni förkastar
planritningar och beräkningskalkyler
och bara följer med – visst finns det
hjärtats ro i ögonblick.
Det är dem ni skall tro på, leva för att finna
och aldrig, aldrig förneka.
Jag tycker inte synd om er,
det är inte ”synd om människorna”.
Men jag avundas er inte heller. Ingenting,
utom detta:
en natt – och himlen över Johannes’
blåröda tornskymning,
ögonblicken ni lever utan att höra
trådarna strama därutanför.

Försök att fatta dessa enkla begrepp,
snart ids jag inte syssla med er mer,
nu när djurgårdskvällen åter faller
och jag snart slipper se på er
ni rädda, kanske lyckliga,
som tror så mycket och som vet så litet
jämfört med mina trötta,
öppna ögon.

Broder – du!


Vem har sagt
vad böckerna betydde för oss,
mänskor,
där vi gick
i lust och leda.
Vem har uttryckt vad vi kände
för dessa lyckligt olycklige
som Multatuli, Strindberg, Dostojevski,
Kivi –
vad de råkat heta.
Vem har tagit dem i handen
med orden:
Broder – du!

Broder du,
som skänkt oss vägkost
och visat var stigen går
och slutmålet hägrar,
bara hägrar,
men ändock.
Och rika gjort oss
arma satar
med en bokstav eller två.
Hav tack för glansen
i det grå
och gyllenranden
i ett jämmerliv.

Ära vare dig på jorden,
ord!

UPPRIKTIGT

Jag var en av dem
som - en natt i maj
1814 -
stormade Panthéon
och kastade Voltaires benknotor
på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.

AUGUST STRINDBERG


Skönhet är icke det mål, som diktaren sätter för livet,
när ur hans innersta natt de djupaste källorna brista,
döden är skapandets topp, i dikten såväl i livet,
nattsvarta fönstret det är, som vänt emot hissnande höjder,
flammar av eviga bloss och tvingar ditt hårdnade hjärta
böjas i fasa och skräck inför gåtornas gäckande myller.

Livet, som prisar sig själv, dig fyller med ljuvlig beundran,
ty din beundran du ger det du själv finnes mäktig att fatta,
gripa och forma igen – men inför det ofattligt dunkla
gripas av beundran du ej, men av hat och misstro och undran.

Så är och diktarens flock av ditt hjärta förkluven i tvenne:
den, som beundran du ger, och den som med undran du undflyr,
den, som leende sol dig visar din mänskliga höghet,
den, som i nätternas djup dig viskar om allt ditt elände,
pekar utöver dig själv emot världar, du måste bestiga,
om du så vill eller, ej för att gälda ditt väsendes grundskuld.

Sådan en siares röst och bistra och väldiga stämma,
sargade hjärta och ord och osläckligt brinnande ande
blevo den mans, som du ser i bilden, som högkröner sången,
och genom dagar och år med hat och med misstro och undran
flydde för rösten hans folk, som av mjukare stämmor förtjusats.

Gryende seklet dock sett ur dimmor, dimmor, som länge oss dolde,
framgå en klarnande rymd, som ofta den mannen bebådat,
och när med vitnade hår i tystnad alltmer han sig höljer,
falla som gryningens dagg hans ord över vakande sinnen.

Själv som en saga han är, som en konung, begravd i sitt slottstorn,
böjd över grubbelsjuk skrift, men mild som de åldrige spåmän,
tolkande vindarnas ord och tydande världarnas tecken,
höjd genom strider och år över mänskornas ävlan och tävlan.

Tystnad, hans stämma förnims långt mer än när bittrast den skälvde,
går nu som viskning kring land och kring idogt arbetande mänskor
och från en ljungande lag den blivit ett milt evangelium,
framtidens gyllene borg och vår stolthets konungsliga krona.



1912

SVERIGES RÖST

Judehetsaren Åberg från Norrviken fortsätter
att skandalisera sig själv och Sverige. Senast
har hans till engelska översatta skrifter väckt
avsky i Australien och USA.



Strindberg är en gåta
och Lagerlöf är glömd.
Men diktaren herr Åberg
är mycket världsberömd.

Nilens krokodiler
och Australiens struts
har sett hans svenska penna
drypa blod och smuts.

Den svenska anden sover
nerdammad på sin pall.
Vår nya röst i världen
är en hyenas skall.


(17.11.50)

DIKTAREN PÅ MODET

Satan har av kulturkämpen Reuterdahl före-
slagits till årets nobelpristagare i litteratur.



Tig med Laxness! Vad är det för prat?
Poeten Satan är vår främste kandidat.
Ni läste väl hans strålande bestseller,
som utkom under pseudonymen Fanken Heller?

Den hette som vi minns ”I min kamin”
och förordet var skrivet av själva Graham Greene
och Ingmar Bergman som är stor i nåden
gjorde sedan filmen ”Satan-Nisse” på den.

Kritiker Sven Stolpe slog på stort:
”den hetaste roman som jag har läst så fort”.
Och thy står diktarfan nånstans åt fanders
och väntar telefon i kväll från Öster-Anders.


(5.11.52)

SHAW

”Mr Shaw är död.”



G. B. S.
tre bokstäver och ett skägg
i en liten by på jorden

en skrift i alla vatten
ett salt i alla sår
och ett hopp om frihet

vi har mist ditt salt
saltare än tårar
vi har mist ditt ljus
satt under universums skäppa

en sorg lättare än luften
vilar i oss
en skugga ljusare än ljuset
flyger ditt minne över jorden

när de odödliga dö
gå flaggorna i topp
för första gången


(6.11.50)

Äppeldoft


Schiller älskade fullmogna äpplens lukt.
Han fyllde sin skrivbordslåda med ruttnande frukt.
Därpå skrev han såväl Don Carlos som Wallensteins läger.
Det kan bo tragedier i Hampus och Rosenhäger.

Poet i brons


Nu sitter han frackklädd i parken,
gammal och evigt ny.
Hans blick är riktad mot marken,
fast vattnet speglar en sky.

Strax faller små droppar från hatten,
gycklarens paraply,
och fimpen glöder mot natten,
ej olik dagar som fly.

Då viskar en syster på bänken:
”Såg dej i en revy!”
Han var den felande länken
och hon en skygg ingenue.

Med ryggen mot borgerligheten
ser han så dagen gry.
Den onåbare poeten
är lika drömsk som staty.


Till minnet av Nils Ferlin

Karin Boye

In memoriam



Någonstans i denna skog
låg du gömd
- som barnet hos sin mor.

Ingen såg dig där
i vindens svepning,
ingen – utom Evigheten.

Vem begrät ej, att ditt liv blev kort!
Också träden sörjde dig,
när du bars bort.

Till minnet av Karin Boye


Se, den minsta droppen efter regn
sväller på ett blad,
vidgar nerven i sitt kärl
som ett förstoringsglas.
Så lyste min födelse,
så borde min död förklaras,
att jag darrar i solen
under en droppe från oåtkomliga världar.

En afton på Freden


Inre monolog nedtecknad på Källaren
Den Gyldene Freden i Stockholm



Vakna, kusin, kom och sätt dig hos oss!

Fredens olymp håller fest!

Värre än grändernas kyla, gunås,

kallar jag Själens arrest!

Tobias Sergel vill bjuda

svenska parnassen sitt himmelska vin!

Låt Pastor Sorg läsa lusen av Hin,

när klockorna upphört att ljuda!


Levande röd dukas måltiden fram.

Vinskänken säger ifrån:

Den, som oss stör, skall, till skam för sitt namn,

rymma en korsfäst demon!

En herr Stagnelius sin nimbus

genast fördunklar med Lustwin-citat.

Gästerna tröstar sin blyge kamrat:

Gud signe vårt hjärtas Columbus!


Livet är friskt,

Gud har förvisst

sparat det bästa

till sist.

Fladdrande rök från en mörk garderob

svävar kring brödernas krets.

In kommer skuggorna Bellman och Taube,

just när det glammas som bäst.

Elias Sehlstedt har ordet.

Mittemot Swedenborg slår de sig ner,

Josafat Bergström och Vitalis ler

åt vinet, som trummar på bordet.


Törnrosens skald genom lönndörren går,

ser sig som självskriven gäst.

Stolt med Allhelgonabruden han står,

svalorna trängs kring hans väst.

Sergel och Zorn dem välkomnar,

bjuder dem sitta vid Fridolins bord,

för till dem allt mellan himmel och jord,

tills bruden av omsorgen somnar.


Livet är friskt,

Gud har förvisst

sparat det bästa

till sist.

Ljusaste ögon kan nattsvarta bli,

då bränner blickarna mest!

Salig lär Swedenborg ut sin magi,

klippan i rummet blir präst!

Tullaren leker med snuggan,

myser i mjugg, när en klipsk epigon

rättar Assessorn från bortersta vrån:

Det vackra med Solen är skuggan!


Då är det klippt! Lärftskramhandlanden Gross

ropar sitt: Elden är lös!

Dörrarna svänger i tretakt, gunås,

skräcken blir melodiös.

Brandfolk hörs ropa, att hela

lagret av drycker skall tagas i bruk.

Josafat hostar, som vore han sjuk,

två brandmän med ögonen skela.


Livet är friskt,

Gud har förvisst

sparat det bästa

till sist.

Plötsligt blir samtalet flammande rött,

Swedenborg ser sig omkring.

Rädda chartreusen, befaller han trött.

Konglig Sectern stämmer in.

Drycken de ej velat missa

över den sjungande härden är hälld.

Rör inte snapsen! Då blir det en smäll!

Som glas illusionerna brista.


Almqvist blir yr och ser syner som få,

arg på de mynt han har kvar,

fäktar med pluskan och skriker sig blå:

Drycken ur elden jag tar!

Fram träder Nebukadnessar.

Inne i röken en heliofob

fingranskar själv färgtrafiken hos Taube,

som muttrar: Låt färgerna resa!


Livet är friskt,

Gud har förvisst

sparat det bästa

till sist.

Ute i snön håller änglarna hov,

Brandmästarn föll i ett språng.

Fyra backanter hörs vädja om lov,

att han bärs bort under sång.

Ekot i trappor och gångar

väcker malisen, som yrkar förbud,

tills också den arresteras av Gud

och tyr sig till vindarnas fångar.


Sådan är döden, min kära kusin,

drömlik och skrämmande ljus,

skön för den själ som sitt yppersta vin

räddat ur lågornas brus.

Himlen är större än graven!

Sången skall leva och delas som bröd!

Gröna är kransarna! Trösten är röd!

Gud signe den lycklige slaven!


Livet är friskt,

Gud har förvisst

sparat det bästa

till sist.

Hos Pusjkin


Vid de sibiriska guldgruvorna

har det blåst många vindar.

Mot frusna luften lutar pannan därute.

Jag slår upp mitt fönster.

Det utlovade brevet blåser in,

brevet som regnet skrev långt borta vid gränsen.

Broder Pusjkin!

Jag bor i ett främmande hus hos bönderna.

Här kan jag smyga mig bort till trädgården

för att få vara ensam.

Om du är död, vaknar jag mitt i natten

och hör det nyfödda barnet.

Hennes mor går ut efter pengar i mörkret.


Om du är död, tänder jag den lilla lampan

och läser dina dikter.

Du flyger förbi som eldgnistan

i de kaukasiska sagorna.

I skymningen går jag själv,

sedan jag dränkt barnskriken.

Om du är död, vill jag gråta som bonden

över stjärnorna.

Som om jag ägde fattighuset

men aldrig varit vid graven.

Ty från öster kommer solen,

när det ringer på porten.

Till minnet av Boris Pasternak


Nyss såg jag i trafikvimlet en häst,
som i sakta mak, utan att låta sig hindras
av rädsla för den uppdrivna farten,
genom sin husbondes stad drog en gammaldags skrinda
bland mänskor och automobiler
och som därvid höll sig som god kamrat
till ljussignaler och filer.
Men han vägrade springa och lunkade sakta i leden
och såg på färger i träden, som långsamt svepte förbi.
Det var Dikten, som kommit till staden
från sin bortglömda by,
och genast begynte mänskorna skrika
och automobilerna gny.
Men hästen, som var sin husbondes vän,
var redan på väg hem,
och därför såg han sig inte om,
när deras piskor i luften slog.
Det var en vision av mod.
Jag tyckte, att mänskligheten satt
som skugga på världens kuskbock,
och den evige Pegasus var det, som drog,
skaklad vid husbondens skrinda,
spöklikt skaklad vid kosmiska hjul
där naven med ekrarna lyste
om dagen som skivor av sol, av sol.
Och när de gått in i sitt lider,
de glimmade hela natten och stod
som stjärnhimlar hemma i tiden.

(Linnaeus i himmelen)


Ut ur sitt solnedgångsgula
himmelska lusthus
stiger Ängeln Swedenborg, skuggar med handen
mot det starka ljuset, trippar
försiktigt i daggvätan –
Ängeln Linné, vid kanten av gräsmolnet
vinkar honom till sig: Känn hur det doftar!
Violens månskensblå ånga – ljuvare än din dröm
Min lind har de fällt och hagar och lundar
är sovstäder, plastfabriker, tunnelbanor;
vattenfallen kraftverk, sjöarna lortvatten,
skjutsvägarna autostrador med svartsvedda
ogräsbesprutade spöklandskap att rusa igenom –
Detta är sista nattviolen
som jag räddat från deras kromosomexperiment –
röntgenmutationer – gammastrålar –

Svarade Swedenborg, maliciöst leende:
Nemesis Divina, Kära Bror!
Du bevisade dess existens –
ergo måste den nu fylla sin bestämmelse
som är att utrota all Natur, du prisat –
Och apropå så kom jag för att förbereda dig
på en kraftig luggning av Magister Priscianus
Ty jag såg i min andekikare nyss
hurusom Biskopen i Wexiö
lade sista handen vid granskningen av din självbiografi
Och i artiklar i Smålands-Posten
(vi prenumererar ju på den och Afton-Bladet)
ämnar han fördöma ditt förskräckliga högmod,
din hybris, din självkänsla, ditt självberöm
som ”överskrider gränsen för vad människan kan tillåta sig” –
Akta dig för de hårda prästnyporna!
Han har svårt förlåta dig
att den moderna (vindvända) forskningen
inte ger honom möjlighet mera se dig
ur ”teodicéns synvinkel” –
Stig ner från höjden, lilla kryp
inse i kristlig ödmjukhet din småtthet –

Sade Linné (och grabbade tag i vita kalufsen):
Lugga? Mig? Hå? Biskopar och Teologer!
Precis som anno 1748, menar Kära Bror?
Kan man inte få njuta sitt otium
i frid ens på sitt ängelska undantag!
Bror! Nu vet jag – Markattan Diana
hon med den månformade fläcken i pannan
som följer mig här som en andra skugga:
vi låter Herr Biskopen dra henne i skägget
när han tror han luggar mig – hi hi!

Och änglagubbarna myser mot varann
medan seraferna dukar
aftonkaffe i lavendelbersån