28 963 besökare online
856 517 medlemmar • 45 800 404 inlägg
Användarnamn 
Lösenord
Flashback Forum > Kultur & Media > Litteratur
Svara på ämne
Ämnesverktyg
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Arvind Krishna Mehrotra

Citat:

Borges

Innan Ganges flyter in i natten,
innan kniven rostar, drömmen mister
halvmånformen, innan tigern söker
skydd bland dina sidor, Borges, måste jag
skriva dikten. Sömnlöshet ger klarhet
och en lånad röst kan släppa fram den
sanna: led mig, mindre värd än De Quinceys
malaj, en mållös skugga i en värld
av ljud, till det jordiska bibliotekets
labyrint, fullkomna mig i ditt verk.
Tolkning av Tomas Löfström.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Olavi Siippainen

Citat:

Till Walt Whitman


År efter år gungar sädesfälten under Ohios himmel
och andas sin svalka över byarna.
Flitiga leende människor under Ohios himmel
lyfter sina händer: friden gungar över allt -
dina ord skälver över sädesfälten,
ditt brinnande budskap till bröder, kamrater, älskare,
gungar över Ohios sädesfält till Finlands skogar, till Europa ...

Men våra skogar känner det inte.
Vår kontinent skakas av granaternas brisader,
luften över oss är full av jämmer,
och våra skogar - Finlands skogar - är fulla av smärta
i sina oändliga, stönande djup.
Våra skogar känner inte din frid, Whitman,
ditt budskap till bröder, kamrater, älskare ...


Döda är våra veteåkrar, ordlösa våra hjärtan.
Förtryckarens skugga faller över våra fält, våra skogar och vår frihet.
Döda är våra ord, våra blickar blott talar sitt stumma språk:
Vi måste, vi måste kämpa - och uthärda!
Tolkning av Ragna Ljungdell.

(Ur Ylistän rakkautta, 1943.)
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Edith Södergran

Citat:

Vid Nietzsches grav

Den store jägaren är död . . .
Hans grav draperar jag med varma blomgardiner . . .
Kyssande den kalla stenen, säger jag:
här är ditt första barn i glädjetårar.
Gäckande sitter jag på din grav
såsom ett hån - skönare än du drömt dig.
Sällsamma fader!
Dina barn svika dig ej,
de komma över jorden med gudasteg,
gnuggande sig i ögonen: var är jag väl?
Nej, riktigt . . . här är min plats,
här är min faders förfallna grav . . .
Gudar - hållen evigt vakt på detta ställe.
(Septemberlyran, 1918)
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Rabbe Enckell

Citat:

Cervantes

Som du
ingen kände
galenskapen utan bot
långt bort i själens öde
Sierra Morena -
vi skrattar blindast när ler klokast,
o Sidi Hamed Benengeli!
(Andedräkt av koppar, 1946)


Citat:

Vilhelm Ekelund

En sol vandrar över slätten
en storm slungat havsstänk kring mörka träd
och purpurvingat blånar under valven
o röst med inåtväg
över höjdplatåer
o hälsas kraft av vidgat rum
romersk båge bär
en innesluten rymd
o sång av hjärtats minne
havsfågeln sig uppenbarar -

*

Sommar mellan gräs
och ljusa mullen
skymtar din vagn
hälsad av kvällens sken
blåst i ekens krona
litet barn med dagens hand i sin

*

Mjukt sommarn gått
i öppen stillhet
Inifrån rummen skriker
ett barn utan minnen
Hösten spänt sin klo i bleka vattnet
fjärran mellan svarta skogar
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Kurt Heynicke

Citat:

STRINDBERG

Ditt kors var av stjärnor.
Guds eld
din själ.
Evighet
födde din smärta,
oändlighet
ditt djup.
Du emottog i kärlek.
Dig vet
de vetande.


Citat:

AUGUST STRAMM

Du är från bergen
och stenarna
och elden.
Blinda
kastar dämningar
motsols.
Snart
rasar glöden
på flacka torvor.
Då brinner mänskor:
Du!
Tolkningar av Elmer Diktonius.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Uuno Kailas

Citat:

EDITH SÖDERGRAN


Kvinna: nekande och älskande.
Taggar, taggar
och skälvande godhet i hjärtat.
Ditt blod lever.

Mänska:
himmel, vår,
förtvivlan -
rent guld.
Du klamrar dina armar kring ditt korsträd.

Över din väg
dansar hela livet.
Dina blickar fäller
den avlägsnaste stjärnan.
Du ser, ser
Guds ansikte
i mitten av levandet och döden
och ler som ett barn.
Tolkning av Elmer Diktonius.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
T. K. (Thekla Knös)

Citat:

Runeberg


O se! ur dunkla skogars famn,
Med djupa runor, ädla namn,
En klippa höjs på Suomis strand,
Beryktad vidt i fjerran land. -
Af sköna minnens purpurfärg
Än skimrar Finlands Runeberg.

Der sångens alla foglar slå,
Det stiger djerft mot himlen blå;
Det hyddan ger mot stormen skydd;
Dess häll är af Linnea prydd:
Ty blomsterskrud, och guld till märg
Har Finlands höga Runeberg.

Odödligt grön är hjessans krans,
Den badar sig i morgonglans;
Och necken slår sin harpa, säll,
Till elfvors dans i månljus qväll.
Ej trotsets jette, afunds dvärg
Törs nalkas Finlands Runeberg.

Der blomstrar barnets oskuldsverld,
Der finner mannen jern till svärd;
Sig flickan rosor plockar der,
Af runan gubben vishet lär.
Hvar ynglings kind får högre färg,
Vid klang från Finlands Runeberg.

Han tänker: "Från din ljusa höjd
Jag såg mitt fosterland med fröjd;
Från dig jag hörde mången gång
En återklang af hjertats sång;
Din äras sköld ej tärs af erg:
Hell dig, du Finlands Runeberg!"

O, låt på hafvets vågor blå
Din hägring hinna hit också;
En sång från Suomis sköna strand
Till gamla Svea sänd ibland;
Än' frost och dimmor från oss värj,
Du, Finlands ädle Runeberg!
(Dikter, 1853)
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Sigfús Daðason

Citat:
RILKE


Intet var självklart: ting och djur
ägde också medvetande
och eget oroande liv, och natten
och landet och vägen: intet var lättköpt.

Vägen - sökandet genom främmande länder
okända nätter, ting och människor -
oändligt sökande efter ett sätt att leva
oupphörlig väntan och fråga.

Och även om vi tycker oss leva som planta
med planta och påstår: motsättningen upphävd
lyser inte ditt föredöme vida längre
än vi erkänner, längre än vi vågar erkänna?
Tolkning av Ariane Wahlgren.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Marina Tsvetajeva

Citat:

Till Majakovskij


Högt över stuprör och kors,
du som döptes i röken och elden,
tungfotade ärkeängel -
tjänare, Vladimir i seklen!

Körkarl och häst i ett,
laglösheten och rätten.
Spottar i näven och pustar ut:
- Häng med, gamla åkarkamp-ära!

Tjänare, du som stolt
och smutsig besjöng gatans under,
lät gråstenen bli din sten,
aldrig frestades av diamanten.

Tjänare, kullerstensdån!
Gäspar och gör honnör - åter
ror han sin väg fram
med skakeln - sin ärkeängelsvinge.


5 september 1921


Citat:

Till Anna Achmatova


Smallemmad, orysk gestalt
över folianter.
Schalen från turkiska land
föll som en mantel.

Ni återges med en enda
bruten svart linje.
Med köld i glädjen, hetta -
i nedslagenheten.

En rysning är hela ert liv,
- med vad skall det krönas?
Pannan i mörka moln
på den unga demonen.

Ett lekverk för Er - villa bort
vilken som helst dödlig.
Och vapenlös dikt
träffar i hjärtat.

I sömndrucken morgonstund
- klockan visst kvart över fyra -
kom jag att älska Er
Anna Achmatova.


3 mars 1915


Citat:

Till Anna Achmatova


O gråtens musa, härligast bland muser,
du yra avkomma av nattens vithet!
Mörk snöstorm låter du gå över Ryssland,
och dina snyftningar går genom oss som pilar.

Vi väjer undan, och ett tonlöst - åh!
flertusenfalt - svär eden till dig - Anna
Achmatova! - Ditt namn - en väldig suck
som faller ner i djupet, som är namnlöst.

Det är vår stolthet att på samma jord
som du vi trampar, under samma himmel!
och den som skrämts av döden i ditt öde
är från sin egen dödsbädd redan friad.

Kupoler gnistrar i min sångarstad,
den blinde tiggaren lovprisar Frälsarn...
- Jag skänker dig min stad av klockklang
- Achmatova - och därtill mitt hjärta!


19 juni 1916


Citat:

Andrej Chénier


1

Andrej Chénier steg upp på sin schavott.
Jag lever nu - det är min svåra synd.
För alla kommer tider - som av järn.
Och ingen görs till sångare av krut.

Och det är ingen far som från sin son
drar krigarrustningen vid stadens port.
Tider då solen blir till dödlig synd.
Den - inte människa, som lever i vårt nu.


2

I mörkret känner jag inte:
är händerna mina - en annans?
Det svarta Consiergeriet
vrider sig hemskt i drömmar.

Händerna släpper häftet,
trevar mot halsens tunnhet.
Som en tjuv smyger morgonen fram.
Jag hinner ej skriva färdigt.


4 april 1918
Tolkningar av Annika Bäckström.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Artur Lundkvist


Citat:
Majakovskij

satt ofta på bänken under rönnen
när sommardagen svalnade över Moskva.
Han satte klasar av rönnbär i vattenglas
innan vinden kom med sibirisk snö.
Han, en diktare?
Nej, en ryttare till fots med långa kliv.
En timmerhuggare bland furor fallande som bröder.
En smed bland gnistor som upplyste natten.
En plöjare barfota på stubbmark av järn.
En stämma som åskade över mängdens huvuden
på stationer där regnet grät genom trasiga tak.
Ett huvud av stål och äggskal
i den dånande klangen från släggor och städ.
Han: dikten på marsch
i stövlar
genom leran, genom snön,
genom skrothögar, övergivna patals:
dikten med en kattunge i bröstfickan,
visande en tunga som ett blad av en nyponros.
Och flickan med flätorna över bröstet
kom med äpplen våta från oktoberträden,
kvinnorna i filtstövlar och genomblöta kappor
ångade ur barmen när de kom inomhus.
Dragspelaren satt på timmerbröten
med floden blank som en fisk mellan sotiga stränder.
Sjungande skaror på vandring,
utspillt mjöl på marken,
kalla fläsksvålar i handen.
Ett lager snö på en skiva grovt bröd,
en dikt med fläckar från anilinpennan.
Och plötsligt tröttheten
som öppnade dörren
för den andra lidelsen, den vilt frambrytande.
En fot i stenkäften mellan två klippor.
En rönnbärsklase i snön.
(Liv som gräs, 1954)


Citat:
Sandburg, Amerika


Jag kommer från sädessusande prärier,

från morgonröda berg och kvällsblå dalar,

från städer, gator, floder, timmerskogar -
jag böjer mig fram över skrivmaskinen
och kastar ner Chicagos hesa skratt.

Giv mig tio tusen ark papper!

Jag har fickorna fyllda med människoöden,

jag har en soluppgång av kärlek och en natt av hat,

jag har regn och vind för hundrade vårar och höstar,

jag har två blå oceaner och en handfull små blänkande
morgonstjärnor -
jag böjer mig fram över skrivmaskinen
och kastar ner Chicagos hesa skratt!
(Svart stad, 1930)
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Eremiten
Medlem
Eremitens avatar
Mikis Theodorakis


Citat:

Ode till den okände diktaren

I


Rígas Feréos, jag ropar till dig
Från Australien till Kanada
från Tyskland till Tasjkent
i fängelser, i bergen och på öar
är grekerna utspridda

Andréas Kálvos, jag ropar till dig
solen den glansfullaste undrar
bergen och granarna undrar
stränderna och svalorna
Skönhets och harmonis vagga mitt land
i dag dödens plats

Kostís Palamás, jag ropar till dig
aldrig har så mycket ljus blivit mörker
så mycken tapperhet rädsla
så mycket svaghet styrka
så många hjältar profiler av marmor
Digenís och Diákos fosterland mitt land
i dag är ett land av slavar

Dionísios Solomós, jag ropar till dig
Som fångar och fångvaktare
som de som slår och de som blir slagna
de som terroriserar och de som terroriseras
de som ger order och de som lyder
de som äger och de som äges
är grekerna delade

Níkos Kazantzákis, jag ropar till dig
men de dödliga som ännu talar Androútsos språk
glömmer dig
Minnet bor i stenarna
de har sitt näste i de gula löv
som täcker din kropp, Grekland

Ángelos Sikelianós, jag ropar till dig
Du är mitt lands själ
du flod med många ansikten
blind blodet döv av jämmern
orkeslös av det stora hatet
och den stora kärleken
som delar makten över din själ


II

Mitt lands själ är två handbojor
kring två floder, två berg bundna
med rep på "terrassens bänk"
Fältet kring Argos svullet
av piskans slag
Olimpos hänger
med bakbundna armar
från ett hangarfartygs mast
tills det bekänner

Mitt lands själ är fröet
som sprider sina rötter
på klippan
den är du, moder, hustru, dotter
som skådar havet och berget
som hemligt målar i blod
Uppståndelsens röda ägg
som ruvas av tiderna och männen
Måtte det komma en grekisk påsk
till mitt olyckliga land

Okände diktare, jag ropar till dig
Översatt av Theodor Kallifatides.
__________________
De flesta människor är som flatlöss, de bara förökar sig och är jävligt irriterande.
Eremiten

Filosofiens bästa recept för vår hållning mot världen: munter ironi och överseende förakt.
Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort
 
Selmer
Medlem
Byrons dedikation till R. Southey, som inleder Don Juan.

Bob Southey! You're a poet, poet laureate,
And representative of all the race.
Although 'tis true that you turned out a Tory at
Last, yours has lately been a common case.
And now my epic renegade, what are ye at
With all the lakers, in and out of place?
A nest of tuneful persons, to my eye
Like four and twenty blackbirds in a pye,

Which pye being opened they began to sing'
(This old song and new simile holds good),
'A dainty dish to set before the King'
Or Regent, who admires such kind of food.
And Coleridge too has lately taken wing,
But like a hawk encumbered with his hood,
Explaining metaphysics to the nation.
I wish he would explain his explanation.

You, Bob, are rather insolent, you know,
At being disappointed in your wish
To supersede all warblers here below,
And be the only blackbird in the dish.
And then you overstrain yourself, or so,
And tumble downward like the flying fish
Gasping on deck, because you soar too high,
Bob, And fall for lack of moisture quite a dry Bob.

And Wordsworth in a rather long Excursion
(I think the quarto holds five hundred pages)
Has given a sample from the vasty version
Of his new system to perplex the sages.
'Tis poetry, at least by his assertion,
And may appear so when the Dog Star rages,
And he who understands it would be able
To add a story to the tower of Babel.

You gentlemen, by dint of long seclusion
From better company, have kept your own
At Keswick, and through still continued fusion
Of one another's minds at last have grown
To deem, as a most logical conclusion,
That poesy has wreaths for you alone.
There is a narrowness in such a notion,
Which makes me wish you'd change your lakes for ocean.

I would not imitate the petty thought,
Nor coin my self-love to so base a vice,
For all the glory your conversion brought,
Since gold alone should not have been its price.
You have your salary; was't for that you wrought?
And Wordsworth has his place in the Excise.
You're shabby fellows--true--but poets still
And duly seated on the immortal hill.

Your bays may hide the baldness of your brows,
Perhaps some virtuous blushes; let them go.
To you I envy neither fruit nor boughs,
And for the fame you would engross below,
The field is universal and allows
Scope to all such as feel the inherent glow.
Scott, Rogers, Campbell, Moore, and Crabbe will try
'Gainst you the question with posterity.

For me, who, wandering with pedestrian Muses,
Contend not with you on the winged' steed,
I wish your fate may yield ye, when she chooses,
The fame you envy and the skill you need.
And recollect a poet nothing loses
In giving to his brethren their full meed
Of merit, and complaint of present days
Is not the certain path to future praise.

He that reserves his laurels for posterity
(Who does not often claim the bright reversion)
Has generally no great crop to spare it, he
Being only injured by his own assertion.
And although here and there some glorious rarity
Arise like Titan from the sea's immersion,
The major part of such appellants go
To--God knows where--for no one else can know.

If fallen in evil days on evil tongues,
Milton appealed to the avenger, Time,
If Time, the avenger, execrates his wrongs
And makes the word Miltonic mean sublime,
He deigned not to belie his soul in songs,
Nor turn his very talent to a crime.
He did not loathe the sire to laud the son,
But closed the tyrant-hater he begun.

Think'st thou, could he, the blind old man, arise
Like Samuel from the grave to freeze once more
The blood of monarchs with his prophecies,
Or be alive again--again all hoar
With time and trials, and those helpless eyes
And heartless daughters--worn and pale and poor,
Would he adore a sultan? He obey
The intellectual eunuch Castlereagh?

Cold-blooded, smooth-faced, placid miscreant!
Dabbling its sleek young hands in Erin's gore,
And thus for wider carnage taught to pant,
Transferred to gorge upon a sister shore,
The vulgarest tool that tyranny could want,
With just enough of talent and no more,
To lengthen fetters by another fixed
And offer poison long already mixed.

An orator of such set trash of phrase,
Ineffably, legitimately vile,
That even its grossest flatterers dare not praise,
Nor foes--all nations--condescend to smile.
Not even a sprightly blunder's spark can blaze
From that Ixion grindstone's ceaseless toil,
That turns and turns to give the world a notion
Of endless torments and perpetual motion.

A bungler even in its disgusting trade,
And botching, patching, leaving still behind
Something of which its masters are afraid,
States to be curbed and thoughts to be confined,
Conspiracy or congress to be made,
Cobbling at manacles for all mankind,
A tinkering slave-maker, who mends old chains,
With God and man's abhorrence for its gains.

If we may judge of matter by the mind,
Emasculated to the marrow, it
Hath but two objects, how to serve and bind,
Deeming the chain it wears even men may fit,
Eutropius of its many masters, blind
To worth as freedom, wisdom as to wit,
Fearless, because no feeling dwells in ice;
Its very courage stagnates to a vice.

Where shall I turn me not to view its bonds,
For I will never feel them. Italy,
Thy late reviving Roman soul desponds
Beneath the lie this state-thing breathed o'er thee.
Thy clanking chain and Erin's yet green wounds
Have voices, tongues to cry aloud for me.
Europe has slaves, allies, kings, armies still,
And Southey lives to sing them very ill.

Meantime, Sir Laureate, I proceed to dedicate
In honest simple verse this song to you.
And if in flattering strains I do not predicate,
'Tis that I still retain my buff and blue;
My politics as yet are all to educate.
Apostasy's so fashionable too,
To keep one creed's a task grown quite
Herculean Is it not so, my Tory, ultra-Julian?
 
Svara på ämne
Topp Dela »