Fulländar vi vår seger genom att acceptera vår undergång?

Jag läste nyss något mycket genialiskt av den fransk-algeriske författaren, dramatikern och filosofen Albert Camus (1913-1960):
"Mänsklig existens är absurd. Absurditeten uppstår ur våra försök att finna mening i en meningslös värld. Allt arbete genom alla tider, all hängivenhet, all inspiration, allt det mänskliga geniets klara ljus är förutbestämt att utplånas den dag vårt solsystem går sin väldiga död till mötes; det tempel som byggts av människans prestationer skall oundvikligt begravs i spillrorna av vårt universums ruiner. Givet denna meningslösa existens, i ett kompromisslöst irrationellt universum, måste Camus fråga: Varför skulle jag inte begå självmord? Det är existentialismens oundvikliga slutsats, som han tycker att andra författare - Husserl, Kierkegaard, Karl Jaspers och Sartre - alla har skyggat för. För en efter en har de misslyckats med att hålla fast vid den existentialistiska filosofins ursprungliga antagande, nämligen att det absurda är en en konsekvens av mötet mellan en rationell människa och en irrationell värld. Camus hävdar att man inte, som de gjort i sina filosofiska verk, bör försöka lösa konflikten. Den går inte att lösa, eftersom den är ett av den mänskliga existensens villkor. Att lösa den är att förneka det fenomen man utgick ifrån. Självmord är bara ytterligare ett försök att lösa den. Vi kan inte lösa det absurda problemet genom att förneka dess existens. Det är ett nödvändigt villkor för människans mötte med världen. Att begå självmord för att lösa det absurda problemet vore ett nederlag, ett förnekande av själv villkoret för människans existens."
Vad har ni att säga om detta?

Ett måste för att inte vilja begå självmord när man tänker på sånt här är att ha en god förankring i verkligenheten samtidigt som man kan distansiera sina tankar från känslor. Snarare än att deppa ihop får man se det komiska i det hela, alternativt glömma det man tänkt.
Med det sagt, tror man inte på den kraft en person eller grupp personer kan åstadkomma, till exempel bygga en pyramid, och känslan inom en som uppstår, 'feeling of accomplishment' har man missat något fundamentalt i att vara en människa. Jag kan inte en enda av de personer du rablar men en sak vet jag; även om allt jag gjort under min livstid givetvis kommer att vara glömt snarare än fort i oändlighetens perspektiv, så är känslor, nyfikenhet och viljan att göra något av min tid här på jorden det som får mig att inte vilja gräva min egen grav.
Lycka till i ditt sökande av mening!

""För en efter en har de misslyckats med att hålla fast vid den existentialistiska filosofins ursprungliga antagande, nämligen att det absurda är en en konsekvens av mötet mellan en rationell människa och en irrationell värld...""

Jag vill mena att mötet mellan människan och världen är det som skapar allt det vi tror våra ideer representerar. Meningsfullhet och meningslöshet, absurditet (och dess motsats vad det nu är, kommer inte på det). Att påstå att världen ÄR något av det ovanstående är en avancerad form av antropoformism, eller??

I slutändan antar jag att man hamnar i en disskusion hurvida det finns en värld som ÄR något överhuvudtaget, som existerar oberoende av åskådare. En diskussion utan slut med absurda konsekvenser...

En annan intressant grej jag funderat på angående meningslöshet är att det är en definition som kräver en motsatt. Varje definition kräver en avgränsing, det som det inte är så att säga. Vad gäller motatsdefinitioner så kan de bara sägas representar något ifall det samtidigt finns något som de inte representerar. Liksom det inte kan finnas något varmt om jag inte samtidigt definerat något som kallt kan det inte heller finnas något meningslöst om inte något definerats som meningsfullt.

Och om man spinner vidare på det så blir den logiska (om än något svårförklarliga) konsekvensen för påståendet "allt är meningslöst" att ingenting är meningslöst. Dock är det inte heller meningsfullt, utan det är något som är varken eller. Genom att ta bort meningsfullheten ur ekvationen har man även tagit bort meningslösheten eftersom denna inte längre är avgränsad och därmed är allt... Så att säga...

Jo, det beror egentligen på hur man väljer att se på det. Sartre ser det snarare som att människan i första hand existerar utan syfte eller självidentifikation men blir medveten om sig i världen och först då, som en reaktion på sina upplevelser, definierar meningen med sitt liv. Så han ser det snarare som att människan lever i en meningsfull värld och löser absurditeten mellan en rationell människa och en irrationell värld men det ålägger individen tre bördor. Ångest som uppstår ur medvetandet om tyngden av det ansvar vi bär, övergivenhet som uppstår av att vi är ensamma och måste staka ut vår väg under färden. Den tredje bördan är förtvivlan som uppstår av kunskapen att vi bokstavligen måste agera utan hopp och inte sätta någon lit till att allt kommer att bli bra. Jag tror att någon kommenterade Sartre som "Sartre den förvirrade" för han att påstår att människan alltid bär på existentiell ångest.

Jag tycker att självmord är en slags ironisk non sequitur-lösning som inte följer någon logik mer än en slags perverterad en där man förkastar vissa motivationer och lever ur andra. Att om ingenting spelar någon roll och man blir motiverad att utföra en specifik handling, så lever man inte som man lär. Man måste förlika sig med idéen på riktigt, då kan man ignorera meningslösheten som aldrig haft en mening och sluta förvånas över att man bryr sig om man misslyckas med det.

Jag har aldrig förstått vad existentialism ska vara bra för, och det kanske beror på följande: "den existentialistiska filosofins ursprungliga antagande, nämligen att det absurda är en en konsekvens av mötet mellan en rationell människa och en irrationell värld". Jag tycker nämligen att sakläget är det motsatta. Världen är rationell och människan är irrationell.

Man menar att människan har ett behov av ordning och reda och världen är oresonligt tyst.

Eller där har du i och för sig en intressant poäng fast existentialismen hävdar väl aldrig motsatsen utan det är snarare en filosofisk position som försöker förstå sig på människans villkor så att säga.

Det är väl därför jag aldrig förstått poängen med existentialismen. Det är någon slags irrationell emo som surar över att andra filosofer intresserar sig för hur världen är beskaffad, då de tycker det är viktigare att sitta på krogen och deppa. Där sitter de och beundrar varandra, och skrattar föraktfullt åt de andra som 'bygger system'.

Hehe jo.

Camus var fanatiker. Han pratar om saker som ingen vet någonting om, som om han satt på en orubblig sanning. Livets mening och vad som händer efter döden kan man diskutera hur mycket som helst, utan att man kommer få ett svar som alla kan skriva under på. Man får helt enkelt finna sig i att man inte vet någonting om dessa saker. På samma sätt som en religiös fanatiker "vet" en massa saker om vår existens, trodde Camus sig veta lika mycket men på ett helt annat sätt.