Hur känns det att dö?

Det är känt att många som har varit nära döden upplevt ett lugn precis innan, varför skulle inte det vara möjligt? I drömmarnas värld där man dränkts eller något så får man först en ohygglig panik men när man inser sig förlorad så infinner ett lugn och man "accepterar" det hela för att sedan dras mot vad-som-än-kommer-näst. En lugn skulle jag säga när kroppen väl inser att den måste lägga av så finns bara energin till detta.

Enligt en person som fick hjärtstopp som jag kände var det som att somna.

Den Tibetanska dödsboken beskriver hur buddhisterna tror att dödsögonblicket upplevs. Rätt häftig läsning faktiskt.

Beror väl på, människan är naiv också, det är väldigt svårt för människor att föreställa sin egen död.
Jag har alltid tänkt på hur det känns att skära av sig halsen, kallt stål emot huden och den svider förmodligen. Fast det beror på, jag har hört om det är en jätte vass kniv så skär man av smärtreceptorerna ändå så, då känner man inget.
Sen blir det varmt när allt varmt blod forsar ner på resten av kroppen. Kanske lite som att ta ett varmbad. Undrar om inte det fanns något samband här och människor som skär sig i handlederna när de ligger i ett varmt bad? Att kroppen inte registrerar smärta på samma sätt kanske.


Annars så beror det på hur mycket medvetande man har. Smärta som inte förhindras leder ju till död för eller senare.(Jag syftar på att man känner smärta för att undvika att skada kroppen för att förhindra att man dör, rent biologiskt). Men sen beror det kanske på i vilken del av kroppen som orsakar att man håller på dör. Inuti kroppen på vissa ställen finns det ju inte smärtreceptorer.

Anledningen att man känner smärta ifrån hjärtinfarkt har jag för mig är för att hjärtat skickar ut smärtsignaler som hjärnan tror kommer ifrån vänsterhanden/vänsterarmen.

Jag har varit säker på att jag ska dö några gånger i trafiken och det var lätt att acceptera när jag så att säga var helt säker på att jag skulle dö.
Men det gick så fort, inte stor mening att kämpa emot när man insett att en krock är oundviklig.
Jag hann dock tänka en del på den sekunden..
Ingen dödsångest då åtminstonde.. det var mer som att "jaha nu dör jag, inget att göra åt den saken"..

För 8 år sedan var jag med om min värsta flygresa någonsin. Mitt ute i atlanden drabbades vi plötsligt av den värsta turbulensen i mitt liv. I 10 min skakar det som fan i planet, lyset gick, drickvagnen och flygvärdinnorna hamnade på golvet. I det ögonblicket kände jag på mig att vi skulle dö och jag upplevde en känsla jag aldrig upplevt tidigare. Det kändes som om jag höll på att sugas ut ur min kropp. Låter idiotiskt och jag vet inte hur jag ska förklara det bättre än att det kändes som om jag höll på att försvinna ur min egen kropp. Som om jag ville ut ur min egen kropp. Kanske spände jag mig för mycket. Det var bara en mkt märklig känsla jag aldrig känt tidigare.

Jag har dock sett min egen död om 4 år och där blir det helt svart efteråt och behagligt, den lilla sekund jag är medveten. Jag vet inte om jag sett fel och bara tappar medvetandet istället efter en otäck bilolycka, men svart blir det. Det kanske är annorlunda när jag väl befinner mig påväg mot döden.

Jag jobbar själv inom sjukvården och tycker det är intressant när patienterna kommer in för att de har ont i bröstet eller har svårt att andas. De kan ligga där och ha hur svårt som helst att andas.
När du lyckas få dem till sömns, så försvinner deras problem. Befriade....
Helt plötsligt har de inte svårt att andas längre. Sömnen befriar dem från allt de känner.
När männiiskan är icke medveten är den befriad också, precis som med döden.