Hur känns det att dö?

Jag såg på den tyska filmen Der Untergang härom dagen, som handlar om Nazitysklands och Adolf Hitlers sista dagar, innan Röda armén intar Berlin. Jag kan, utan att avslöja alltför mycket om filmen, säga att ett antal personer begår självmord, främst genom att skjuta sig i huvudet. En person, någon av Hitlers diplomater, biter i slutet av filmen sönder en cyanidampull varpå han skjuter sig. Giftet sägs verka efter endast två sekunder, med näst intill omedelbar dödlig utgång. Då ställde jag mig frågan, hur känns det? Hur känns det när man har tagit detta beslut, beslutet om att döda sig själv? När man stoppar in ampullen i munnen, biter sönder den, riktar pistolen mot huvudet och trycker av? Hinner man tänka något? Vad exakt känner en människa i det ögonblicket? Man bryter mot naturen, mot den absolut mest grundläggande, den viktigaste av alla instinkter, nämligen överlevnadsinstinkten. Döden inträffar omedelbart när man skjutit sig, och ingen vet vad som händer sedan. Men vad tror ni? Hur tror ni det känns att dö?

Har inte provat att dö ännu,kanske någon annan kan svara på den frågan,hur det känns? sen tror jag att man får ett nytt liv och blir återupfödd och blir modd på flashback.

Först kamp för livet, sedan ger man upp och försöker skynda på så att döden kommer snabbare.
Jag höll på att drunkna en gång och kämpade först som en besatt men gav upp. Blev räddad, tydligen

Ja det är ju otroligt svårt att svara på.....

Men kanske någon som har haft en "nära döden" upplevelse kan berätta....

Inte en aning, men skulle tippa på¨att det är som att somna.. lixom, man vet inte om det själv.
Helt plötsligt är allt bara borta utan att man är medveten om det, feelin me?

Jag skrev att ingen vet, men vad tror du händer?
Intressant! Hur kände du precis innan du, vad jag förstått, svimmade?
Jo, den teorin har jag också haft, men innan man somnar går man ju gradvis ner i medvetslöshet, innan man begår självmord lär adrenalinet pumpa, man tänker klart och ser, hör och känner helt klart, så det borde vara lite annorlunda.

Jag ville inte få panik och börja kämpa igen och ville bara att allt skulle vara över snabbt. Paniken och kampen var värre än att jag skulle dö. Eller var säker på just då att jag skulle dö.

Man tänker väll nej jag har glömt att köpa mjölk, imorgon kan jag inte, ska träffa Himmler.
Eller "Fuck this shit" bamm! Nu vad hade Gud för adress portkåd?

Hej Satan kan jag hänga med dig medan min vän Gud hör av sig?

Jag kan utan tvekan låta galen nu. Men jag ska köra hårt ändå.

Jag fick en idé/tanke häromdagen om hur det skulle kunna ligga till. Nämnligen så, att vi dör hela tiden. Att för 1sekund sen så dog jag av kanske, en hjärtattack. Jag ramlade ner på golvet och min Mamma fick panik och tog mig till sjukhus. Fast mitt medvetande/minsjäl/mittjag/ellervadmanvillkallaUpplevelsenSomHeterLivet, märkte det inte. Mer eller mindre, så är att Dö lika dramatiskt som att snubbla och slå sig i knäet.

Så vad händer med min döda kropp? Jo, den ligger där, och begravs i en helt annan dimension. Man skulle då kunna hävda att vi alla är skapare av universum, och att för varje ögonblick som går så skapar vi nya dimensioner. Men gamla gubbar då? Jo, dom kanske inte är medvetna om den här sanningen. Och den här sanningen att vi alla är skapare, leder ju oundvikligen till att vi är övermäktiga. Hur hanterar vi makten? Jo vi tänker. Varenda tanke som infinner sig i ditt huvud, är en inblick i en framtida dimension som du kommer bygga. Vare sig du vill det eller inte, hur lång tid det än tar. Vissa människor köper tankar som att dom ska bli rynkiga och skröpliga och därför blir dom det. Dom dör i min värld, men att dom dör är inget annat än reflektioner av hur mina egna tankar och idéer kommer och går. Deras "själar" lever i själva verket vidare i en evighet.

Nästa frågeställning vore då, varför vet inte alla om detta? Jo, för att det är som så. Att vi människor är begränsade till den delen att vi är endast medvetna om ett särskilt tidsspann. Tänk dig en linjal, vi kan se dom centimeterna som befinner sig på linjalen. Men den är bara 20cm lång, utöver det finns inte några markeringar, och det är där vi fyller på med såna här totalt vansinniga teorier som den jag skriver här.

Kan inte säga att jag upplevt känslan av att aktivt dö, jag har endast varit nära den tillvaron i ett drömliknande tillstånd som jag har en fast minnesbild av. Den känslan var, i min situation, relativt befriande och euforisk som visade sig i drömmar och affektiva minnesbilder. Men alla har vi unika känslor och det borde även gälla döden.

Viktiga frågor att ställa är vad man menar med att dö. Vara död? Bli död? Vilken process menar man på är dödsprocessen utom livet självt?? Vi föddes ju inte långt ifrån vår dödsbädd, dvs sjukhuset (om man hinner dit innan döden). Ironiskt nog!

Så vad skiljer levnadsprocessen från dödsprocessen, exakt? Alltså vara levande, bli död? Hur pass olika är de? Slutsats, för att kunna känna hur det är att dö måste vi vara kapabla till att känna, ergo, "att dö" bör inträffa när vi lever. Personligen tror jag döden är omöjlig att uppfatta, inte ens tror jag att de som varit nära en dödsupplevelse har kunnat känna något "inuti döden". Det blir troligtvis bara blankt.

Du baserar det självklart på en falsifierbar hypotes som jag tror är högst osannolik. Det är ett intressant "tänk om", men tänk om Gud finns. Tänk om det finns många andra universum som är parallella med vårt eget. Men det vet vi ju inte för att vi inte kan veta det, som läget är nu.

... och ja, du låter galen, mest för att du skriver väldigt ostrukturerat.