Varför spelar ni retrospel?

Majoriteten av de jag känner som varit aktiva spelare föredrar nyare spel. Så jag tror inte riktigt på att det är fenomenet "det var bättre förr" som spökar direkt.

Dagens "gamers" framhäver spel som Skyrim som världens bästa. Det får mig nästan att tappa hoppet om folkets generalla smak. Jag tycker det spelet hade snygg grafik, men var så tråkigt och själslöst. Det gick att köra de första 50 timmarna eller så sedan blev det så trist att jag slutade köra skiten. I used to play Skyrim until I got boredom into my brain.


Själv så lirade jag spel som Final Fantasy VII och Super Metroid för första gången relativt nyligen via emulator. Jag tycker ändå att båda spelen var en av de bästa, inlevelserika och stämningsfyllda spelen jag spelat TROTS sin bristfälliga grafik! Bara musiken och miljön gjorde en helt hooked och framkallar den där magiska känslan. Inte för att nämna spelkonceptet som är intressant.
Så det handlar bara om hur öppet sinne man har, grafiken avgör inte spelet. Nostalgi gör förstås mycket, men hur kan man känna nostalgi till ett spel man inte kört förut?


För att de är olika spel? Din kommentar är samma sak som att säga att grafiken är prio 1!

If Quake was done today
http://www.youtube.com/watch?v=W1ZtBCpo0eU

Enough said tycker jag.

Grafiken, musiken, de simpla spelkoncepten (sidescrollers, run n' gun, beat em up osv), tycker att de är roliga helt enkelt.

För att spelen var bättre förr!

Nej, men ärligt talat. Jag spelade såväl NES som SNES och alla möjliga SEGA-konsoler och PC-spel som liten påg. Det mesta av vad jag spelade tyckte jag såklart om, ofta tyckte jag t.o.m att det var riktigt bra. Zelda II är ett av de många spel jag älskade som liten. Men - ! - när jag spelat det igen många år senare har jag insett att det var ren skit. Samma sak gäller Super Mario-spelen. Jag gillade dem, men nu får jag bara en lustig känsla i magen när någon nämner Super Mario World. Ren skit om man jämför med New Super Mario Bros Wii. Och Super Mario 64 står sig slätt i en jämförelse med Super Mario Galaxy 2.

Enligt mig är det RPGs och kanske även äventyrsspel som var bättre förr, och eftersom det mest är sådant jag spelar (spelar dock inte alls mycket längre) är det mest guldkorn från förr jag letar reda på när jag blir sugen på att spela någonting nytt. Har alls inte några tidigare minnen av spelen ifråga. Senaste spelet jag beställde kände jag inte igen mer än titeln på. Googlade "best psx rpgs list" och så tänkte jag att jag beställer nog hem det där Vagrant Story.
Blir oftast rätt så besviken på nya spel, men gamla guldkorn är säkra kort. Chrono Cross, Phantasy Star IV, Xenogears - alla är de bättre än de smörjor till nyproducerade RPGs jag spelat de senaste åren. (Shin Megami Tensei: Lucifers Calling och Persona 4 är dock väldigt bra!) Detta utan att någon nostalgi alls är inblandad i det hela.

Jag tror att det är med spelen som med filmen, litteraturen, musiken etc. att det är bättre att vända sig till det som var förr, eftersom skiten sållas bort med tiden och gör det lätt att hitta fram till guldkornen.
Är dock inte säker på att det kommer finnas så mycket guldkorn (inte för de med min spelsmak) till de nya konsolerna. Spelindustrin verkar mer anpassad efter massan nu än under nittiotal och tidigt 00tal. Och massan verkar inte vara så mycket för spel med invecklade turbaserade strider och långa partier med dialog. Men kanske har jag fel? - Om ni känner till exempel på nya RPGs med kluriga stridssystem och mycket fokus på handlingen, så hojta gärna till.

Edit:

Om något verkar förvirrat beror det mest troligt på att jag är lite på lyset..

Inget retro realeasemässigt men jag köpte Hydrophobia Prophecy till PS3 och startade upp och det kändes roligt fast det var lite gammalt i känsla och grafik (eller just därför). Sen spelade jag demot för Top Gun Hard Lock som är ganska nytt men lite gammal grafik, simpelt och arkadigt och så - och det var också skitkul. Och sen spelade jag Earth Defense Force: Insect Armageddon som är en budgettitel med TV spels känsla från förr, också skitkul.

De känns mer som TV spel liksom och inte någon simulerad verklighet. Och det var det som kändes roligt och nu har jag bestämt mig bara för det: Jag ska hem och spela ut Killzone.

Vi som hade Amiga trodde i vår enfald att Amigan var framtidens dator. Vi kunde inte ana att PC:n skulle ta över allt, Amigan hade alla förutsättningar, grafiken, musiken och spelglädjen. Sen när PCn tog över marknaden blev vi tvungna att inse Amigans underlägsenhet.

Det var ett hårt slag och än idag har jag min Amiga inkopplad, för att jag fortfarande anser den vara en överlägsen speldator.

Spelar retrospel ibland.

Nu för tiden har jag installerat z-doom för att fiksa till det spelet lite men fortfarande behålla känslan,funkar för mig.

Som ett exempel på varför man lirar retrospel/äldre titlar,just för känslan,en smula nostalgi tillbaka till enklare tider men med svårare spel,ibland måste man ha en guide när man inte hittade någonting väsentligt för att komma vidare,riktigt skoj var det ju att fixa det på egen hand givetvis,i dagar eller veckor och längre än så,ibland måste man få tag på en guide,var ju det man använde dial-up för

När man lirar eller ens tänker tillbaka på gamla spel så slås man av att där finns en skaparglädje och spelet är fyllt med kreativa lösningar och humor som visar på att de aldrig tog sig på för stort allvar (tänk Duke Nukem). Jag tror helt enkelt att det är/var lättare att utveckla spel i ett litet team om 2-3 istället för ett helt arbetslag som ser det som ett jobb. Jag misstänker att kreativiteten hämmas.

Jag saknar humorn och glädjen i dagens löpande band-skapade spel....

För min del, upplever jag att äldre spel är roligare. Sedan så orkar jag inte sätta mig in i nya avancerade strategispel och liknande. Det krävs väldigt mycket tid för att bli bra på något, och den tiden har jag inte längre Detta leder i sin tur att jag anser mig själv vara för dålig för att spela spelet och blir förbannad och lägger ner det.

Förmodligen av samma anledning som folk fortfarande ser filmer som Gudfadern och lyssnar på band som Beatles. Alla spel åldras inte väl, men många gör det, och deras dåvarande tekniska begränsningar har blivit stilistiska grepp i dagens spelutveckling.

Jag tycker sista banan och bossen i Mega Man 2 skulle kunna summera det hela bra.

Tänk att du suttit, trots koder och annat, från och till i flera år för att äntligen besegra det du trott var "Sista bossen". För att sedan ramla in på en då unik (om inte annat för spelet ifråga) bana utan musik. Utan fiender. Snart når du de klassiska ingångar. Gå in i de och se..


Det är så episkt det bara kan bli oavsett den bristande grafiken (gentemot vad man kan åstadkomma idag).

Det ger rysningar än idag på en gammal man som jag

Som svar på titeln: det var bättre förr.

Idag är målsättningen för en spelmaskin maximal prestanda, maximal grafik och maximal realism, detta när vi pratar spelvärlden. Ungefär som att vara extremreligiös där den ultimata upplevelsen är att få komma tillbaka till den ytterst mediokra, grå och urtrista verkligheten.

För mig skall spel vara spel; känslan skall vara bättre än den verklighet konsolerna/datorerna ändå aldrig någonsin kommer kunna mäta sig med. Starka färger, grym musik och maximal spelupplevelse i en miljö där grafiken skall vara enkel, ren och inte störa. Äger för tillfället fem konsoler varav den nyaste är Xbox 360 (andra utgåvan av rrod-tjockisen), och nu står siktet ordentligt inställt på Sega Saturn, Dreamcast eller Amiga CD32 som en nästa del i samlingen. Ett Xbox One eller PS4 skulle jag inte ens byta mitt Nintendo 8-bit mot (trots att jag hatar det).