Kalla krigets krigsplacerade underligheter!

Vad jag hört så finns både Sjömina F80 och den något lättare F24 "Rockan" kvar och att läggning av dessa övas kontinuerligt.

Fortfarande större sak än att svetsa fast minräls.
De sista sjöminorna som köptes in, botten minan F80 som även var tänkt att användas till mingördlarna som aldrig köptes in till våra ubåtar - kostade 300 000 kronor styck.
Om du vill ha en modern mina idag som ska nyproduceras så kommer du inte långt med de 300 000 kronor som gällde för 20-25 år sedan.

Bättre då att vi sparat våra F80 + en del flytminor.

Om det skulle finnas kvar några av dessa minor så är det i mycket begränsad omfattning.

Nu har jag tuggat mig igenom denna intressanta tråd och här kommer några av mina minnen:

Jag är född i mitten på 50-talet och skolan (färdigbyggd 1961) jag gick i stämmer väl in på de beskrivningar som finns tidigare i tråden men jag tror inte att utformningen för just den var gjord för att den skulle fungera som krigssjukhus. Ett av Sveriges största sjukhus (Lund) låg/ligger några km bort.

I början på 60-talet så satt det i varje trappuppgång ett anslag med information om vad man skulle göra om utrymning beordrades - hur man skulle klä sig, vad man skulle ta med, var aktuell samlingsplats fanns etc. Vi skulle ha skickats till de djupa skogarna i Småland. I telefonkatalogen fanns mer generell information om vad man skulle göra i ett krisläge.

Nu gör vi ett hopp i tid och rum.

Jag har jobbat på en internatskola där elevhemmet var tänkt att användas som krigssjukhus. Med tanke på hur gammal skolan är och hur elevhemmet ser ut så skulle jag tro att den blev krigssjukhus redan under vk2. När jag började där på 80-talet så var den sedan länge struken ur krigsorganisationen men det fanns fortfarande några sjukhussängar på vinden.

På 80-talet var jag också aktiv i kyrkopolitiken och intill församlingskyrkans kyrkogård så fanns det en obebyggd plätt som hörde till kyrkan. Den låg alldeles i utkanten av samhället och var avsedd som nödkyrkogård. Plätten är lika obebyggd idag fast nu omges den av hus på alla håll. Undrar om den fortfarande är avsatt som nödkyrkogård?

Jag glömde lägga in den här länken som jag tror att jag fått från en annan FB-tråd:

http://www.skymningslage.se/category/totalforsvaret/

Om du scrollar ner så hittar du olika upplagor av "Om kriget kommer". Jag vet att jag har sett den i verkligheten men har inget minne av att ha läst den.

Finns rätt mycket som borde har "sparats" och aldrig skrotats, både gällande förband och materiel.

Kanske inte så underligt, men ändå talande...

Antal civila fartyg som var uttagna till den marina organisationen 1959

Hjälpkryssare 8
Hjälpminsvepare 114
Hjälpvedettbåtar 67
Logements- och verkstadsfartyg 19
Transportfartyg 302
Bogserbåtar och assistansfartyg 73
Bevakningsbåtar för KA 68
Motorbåtar för Marinens kustbev. 51
Totalt 704

259 av fartygen kunde rustas på ett till två dygn.
112 krävde upp till tio dygn för rustning.
326 fartyg skulle direkt nyttjas i befintligt skick och därefter successivt rustas under 2-6 veckor.

Hjälpfartygen var av avgörande betydelse för huruvida Marinens minröjnings- och basförband skulle kunna lösa sina krigsuppgifter. För att lägga ut mineringar var man framför allt beroende av vissa hjälpkryssare.

Source: Marinens sjöoperativa doktrin 1958-1961, särskilt arbete FHS.

Stämningsbild: Fiskebåten Anita lägger ut Hamnmina 24 i Visby hamn (notera; tretungad flagg).

Lite minnen från en som gjorde lumpen under kalla kriget, närmare bestämt mitten på 70-talet när vi fortfarande hade ett ordentligt försvar. Nedrustningen hade börjat, men i princip all materiel fanns fortfarande kvar och nästan alla killar gjorde lumpen. Det stora steget var att utbildningstiden hade förkortats till 7,5 månader och antalet repövningar minskat.

Vår uppgift var att hålla försörjningslinjerna bakåt öppna så vi utbildades främst för att bygga/ersätta broar, standardövningen var att bygga en 33 meters BB2 DE/F vilken kunde bära 56 ton (= Centurion med bränslesläp). Vid en eventuell reträtt (som det säkert hade blivit) så riskerade vi att bli lämnade kvar sist för att spränga broar o. likn. när de sista svenska trupperna hade passerat. Alla viktiga broar var försedda med sprängkammare så de kunde laddas i god tid innan de skulle sprängas och även obehindrat användas fram till sprängningen.

Det var nån som skrev tidigare i tråden att med moderna och kraftigare sprängmedel så behövdes inte inbyggda sprängkammare i broarna. Om det bara gäller att knäcka brobanan så behövs inte sprängkammare men om man vill göra lite grundligare förstöring och även spränga landfästena (och det vill man ofta) så är det en stor fördel med sprängkammare eftersom det går åt mycket mindre sprängämnen då. Fördröjningen blir för det mesta mycket längre om man förstör landfästena. (Plutonens rekord för att bygga en 12 meters KB4 i ett färdigt broläge, dvs. motsvarande att landfästena är kvar var 15 min, utan landfästen hade det tagit några timmar.) Sedan var det så att mängden normerad sprängmateriel var begränsad, vi hade i krigsorganisationen betongblandare för att på plats kunna blanda sprängämne och hälla direkt ner i sprängkamrarna.
Även flygfält och hamnar var förberedda för sprängning och vi hade nåt kortare övningspass för sådan sprängning också.
Nu när jag har skrivit det så känns det inte som några ”krigsplacerade underligheter” utan som väl motiverat och fullt naturligt.

Det här beskrevs (mer målande och med inplanterade svärord) av kapten Hallberg på kadettskolans "Allmänna PI-kurs för nybörjare": "Grundlig förstöring, pojkar, betyder att det är enklare att bygga en ny bro vid sidan av än att reparerara den gamla"...

Just så fick faktiskt vi också det beskrivet (med en eller annan svordom).

Ang dessa TIR-märkta tradare så hade de inte bara en förmåga att få motorstopp och andra problem på de mest underliga ställen. De medförde tydligen väldigt undermåliga kartor också, de körde ofta vilse. In på militära övningsområden och skjutfält t. ex. Har själv varit med och hjälpt några att hitta ut till det allmänna vägnätet.

Även vissa vanliga vägbanor, framför allt i ÖN, var förberedda för sprängning. Under fanns då ett par dussin rör eller kulvertar där man drog igenom speciellt framtagna laddningar som i utseende liknade en hoprullad sovsäck i sitt fodral.