VILL vara ensam på min födelsedag. varför är det så konstigt?

jag HATAR verkligen att fira födelsedagar, bland det värsta som finns. allt är så himla krystat och pinsamt och man ska sitta och verka tacksam och glad av att få ännu mer materiellt skräp som jag inte behöver eller vill ha, sitta och bli sjungen för, att bli uttittad. och ALLT. hatar det bara. skulle så mycket hellre bara vara hemma själv som en vanlig dag.

men det känns som att synen folk i allmänhet har på detta är att det är något väldigt tragiskt och fel av någon anledning. de gånger jag har försökt hinta om det lite till någon hugger de direkt med: "MEN INTE SKA DU VÄL VARA ENSAM PÅ DIN FÖDELSEDAG!!!!?". kan man på något sätt få dessa människor att förstå att jag faktiskt allra helst vill det, utan att verka otacksam? tvivlar på det.

den enda utvägen jag kan se nu är att ljuga för min bekantskapskrets om att jag ska fira med min famlij, och för min familj att jag ska fira med ett par vänner. men jag är så jävla dålig på att ljuga så undviker helst det.

någon som känner lika dant? hur har ni löst det? tips på hur jag ska göra?

Ensam gillar jag inte att vara. Däremot föredrar jag hellre att endast spendera tid med familjen och inte hela släkten.

Jag tycker att du borde omvärdera ditt umgänge om inte ens dina närmsta förstår sig på dig.

För mig är det naturligaste saken i världen att hyssja ned liknande högtider och de som verkligen bryr sig om mig accepterar det utan invändningar (men med nyfikna frågor!) De som inte står mig närmast kunde jag inte bry mig mindre om vad de tycker och tänker, för de behöver inte ens veta när jag fyller år.

Du skall inte ljuga, säg bara att du vill vara ensam. Måste du så säg till på skarpen, det har jag gjort många gånger.

Jag började "fira" mina födelsedagar utan vänner redan i tonåren och nu de senaste åren har jag lyckats fasa bort närmsta familjen också.

Jag köper något gott, kanske en liten tårta, åt mig själv och äter det sedan är det inte mer med det. Firar inte heller några andra högtider förutom jul då jag ser till att duka upp all god julmat och äter den ensam.

Tycker också det är så krystat med födelsedagar. Jag vill inte ha nåt tvång att man jämt ska ge presenter, slipper man det problemet så är allt ok! Grattis räcker för min del. Samma sak med julafton. Då vill jag festa, äta god mat och kanske se lite på TV och få in julkänslan. Men julklappar och sånt skit står jag gärna över. Vill jag ha något så köper jag det.

Avskyr det jag med. Julafton är likadan. Man får ett paket i handen och allas blickar vänds mot en. Man öppnar paketet och får ett par strumpor, och man förväntas le och säga "tack så mycket".

Säg helt enkelt att som födelsedagspresent så önskar du lugn och ro för dig själv.

Har du kloka vänner och familj så låter dom dig nog vara ifred.

Det är nog uppståndelsen du är trött på. I längden vill nog ingen vara själv på sin födelsedag. Min pappa har helatiden sagt att han inte vill fira sin födelsedag, sen när föräldrarna skildes och ett par år senare när han fyllde 50 år ville han gärna bli firad. Olyckligtvis blev jag väldigt sjuk och kunde inte fira honom (då han inte har någon annan familjemedlem i Sverige) så blev han väldigt väldigt sur och ledsen. Man vill gärna ha uppskattning när man har tappat den, men då är det svårt att få den tillbaka.

Jag gillar födelsedagar, men kan absolut inte tänka mig och fira det på en klubb eller göra någonting speciellt med mina kompisar. En godare middag och en tårta räcker för min del med enbart mamma och mina syskon sen kan man gå och göra det man vill resten av kvällen.

Jag är likadan, firar varken födelsedagar eller andra löjliga "högtider".

Du är inte konstig som inte vill delta i nåt som känns patetiskt och krystat.

Ja, födelsedagarna blir inte roligare med åren direkt. Jag hade inte velat vara helt ensam, men däremot bara umgås med mina närmsta. Äta lite tårta, öppna något paket (ja, jag blir aldrig för gammal för det) och andra gemytliga ting.
För övrigt så

Grattis, smide, nu är du ett år närmare den stora befrielsen...