Kan man säga "mans"? / Genitiv av "man"

Nu menar jag förstås inte "mans" som i obestämd form av "mannens", utan snarare genitiv av "man" när det är synonymt till "en" eller "någon". Frågan kom från början upp när jag översatte "one" i vissa sammanhang från engelska.

Ex. One can only hope. - Man kan bara/endast hoppas.

One's only hope. - Ens enda hopp. - Någons enda hopp. - Mans enda hopp.

För mig låter det förstås helt fel att använda "man" i genitiv över huvud taget, men jag vet sen tidigare att bara för att något låter fel, betyder det inte att det faktiskt är fel. Har visserligen aldrig hört någon annan använda genitiv av "man" heller, utan funderar nog mest på om det gick att säga så mot början av 1900-talet (och att det i så fall fortfarande är legitimt).

Begreppet "lite till mans" är ju vedertaget.

Edit: Läste inledning och det var således inte vad du var ute efter.

Om det skulle tänkas en jämförelse med han:

- Han tar det som är hans [eget]

- Man tar det som är ens eget.

På andra trådar har diskuterats om pronomenet »man« är en bra synonym för »jag«. Hoppas att jag är konsekvent när jag slår ett slag för »én« även i nominativ (här med frivillig dekoration av é).

– Én gör så gott éns begränsade tillgångar räcker.

Då väntas omgivningen protestera och säga att den goda viljan räcker långt. Det är tanken som räknas. Kan man med att skicka 80 spänn, när det är finns rutor för 100, 250 och 500 förutom valfritt belopp på inbetalningskortet till Världens Barn eller vad det är.

I svenska kungliga kretsar används ofta »man« för det som med majestätiskt plural förr hette »Vi«. Vid tillfälle vore intressant att lyssna igenom lite kungatal och höra om »éns« ens förekommer där som genitiv. Följande lär vara en kunglig underdrift i det Förenade Öriket:

– One is not amused. (Det gör mig störtförbannad.)

Att använda »én« där engelskan använder "one" är ett listigt sätt att undvika generell övergång till engelska på svensk mark. I Västergötland som har haft bra kontakt med grannarna runt Nordsjön så är »én« fortfarande levande som personligt pronomen.

Nu var ju frågan inte om "man" kan/bör ersättas med "en". I mitt inlägg visar jag att "ens" blir plural för "man". Jag vet inte om det finns en poäng med att genitivformen ska följa samma mönster.

"Man/ens" är väl ett lika bra par som "jag/min".

Från Wikipedia.
. Så "lite till mans" borde ju också vara en kvarleva från gammelsvenskan, eller?

Ja, det är fel att använda "mans" i rikssvenska. Genitivformen av "man" är "ens". Det finns säkert dialekter som använder "mans", men dialektala skrivregler ska helst undvikas i formellt skriftspråk, såvida det inte är citeringar.

Vilhelm Moberg, Mans kvinna:

Mans kvinna handlar om Märit, som är gift med bonden Påvel men älskar grannen Håkan.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Vilhelm_Moberg

Det här är inte vad TS frågar efter. I ditt exempel är "mans" lika med "en mans kvinna". TS frågar efter genitiv för "man" som opersonligt pronomen.

Jag tolkade in en dubbeltydighet i titelns ”mans” (en mans/någons kvinna?), men är kanske ute på hal is.

Gickhan har rätt, jag är inte ute efter genitiv för "man" som i en person av det manliga könet. Ursäkta om jag var otydlig i OP.

Copaca gav mig det svaret jag var ute efter, dvs ifall det är rätt eller fel enligt rikssvenska att använda "mans" istället för "ens". Men det är alltid intressant att läsa vad andra har att säga om saken, ser gärna diskussionen fortsätta! :P

Du har ett annat antagande som jag ifrågasätter, nämligen:


Man betyder antingen "jag" eller "folk i allmänhet". Jag kan inte se det i betydelsen "någon".

Jag gick ifrån SAOL då, där det står "jfr 3en" på "3man", och på "3en" står det "en person, någon;".
Skulle förvisso hålla med om att "någon" kanske är mer synonymt till "en" än det är till "man".