2011-11-17, 19:40
#1
Är korruption och mutor ett dolt problem i Sverige eller är det ett obetydligt bekymmer?
Ett kapitel i boken Lycksalighetens Ö heter Svenska folkets syn på korruption (av Monica Bauhr och Henric Ekengren Oscarsson).
Det finns en del intressanta bitar där.
T.ex. då vi nu har relativt stora inslag av andra kulturer, där en del av dem inte alls är ovana med mutor och korruption både i privat och offentlig verksamhet, så kan man kanske förvänta sig att det är ett beteende som flyttar med till det rena norden.
Enligt undersökningen så visar sig detta:
Har våra invandrare ännu inte sett verklighetens smutsiga Sverige?
En annan del som berör dagens vårdebatter är hur svenskar förhåller sig till mygel i vårdköerna. På påståendet att "En offentliganställd läkare låter en vän eller nära släkting gå före i vårdkön" så anser 77% av de tillfrågade att det aldrig är ett acceptabelt beteende.
Men när samma scenario gäller den privatpraktiserande läkaren så anser bara 59% att det aldrig är acceptabelt.
Alltså en tydlig skillnad i bedömningar kring mygel mellan den privata och offentliga sjukvården. Något att oroas över?
Håller vi på att tappa greppet eller står vi emot?
Ett kapitel i boken Lycksalighetens Ö heter Svenska folkets syn på korruption (av Monica Bauhr och Henric Ekengren Oscarsson).
Det finns en del intressanta bitar där.
T.ex. då vi nu har relativt stora inslag av andra kulturer, där en del av dem inte alls är ovana med mutor och korruption både i privat och offentlig verksamhet, så kan man kanske förvänta sig att det är ett beteende som flyttar med till det rena norden.
Enligt undersökningen så visar sig detta:
Citat:
Om det beror på definitioner, om skillnaden i korruption som inledningsvis kanske uppfattas som stor, där Sverige är det rena och hyggliga landet vilket ger en överdrivet positiv bedömning av de utomeuropeiska, eller på att det svenska anseendet är högre utomlands än det är av svenska folket själva?
”Personer som vuxit upp i länder utanför Europa har i tidigare studier visat sig vara generellt mer bekymrade än andra grupper över korruptionen som fenomen och samhällsproblem, kanske på grund av att man har erfarenheter med sig från andra länder där korruption är mer utbrett. Men när vi som här frågar om specifika yrkesgrupper i Sverige ser man inte något liknande mönster. Allt annat lika har personer med utomeuropeisk uppväxt tvärtom en ljusare syn på politiker, tjänstemän och företagare när det gäller korruptionsinblandning än andra grupper.”
Har våra invandrare ännu inte sett verklighetens smutsiga Sverige?
En annan del som berör dagens vårdebatter är hur svenskar förhåller sig till mygel i vårdköerna. På påståendet att "En offentliganställd läkare låter en vän eller nära släkting gå före i vårdkön" så anser 77% av de tillfrågade att det aldrig är ett acceptabelt beteende.
Men när samma scenario gäller den privatpraktiserande läkaren så anser bara 59% att det aldrig är acceptabelt.
Alltså en tydlig skillnad i bedömningar kring mygel mellan den privata och offentliga sjukvården. Något att oroas över?
Citat:
Hur skall man förhålla sig till detta? Är dagens vårddebatter något som kan påverka åsikterna ytterligare? En glidande uppfattning kring vad som är acceptabel korruption kan eskalera enligt följande resonemang:
”Använder svenska folket andra normer för att bedöma acceptabla beteenden för privata aktörer än för offentligt anställda? Detta resultat är kanske särskilt anmärkningsvärt med tanke på de omfattande offentliga medel som idag finansierar privatsjukvården i Sverige.”
Citat:
"När medborgare nås av information om att korrupta beteenden blir mer vanliga hamnar vi i en ond cirkel. När en växande andel medborgare uppfattar att många andra tycks ägna sig åt korruption bidrar det till att långsamt förändra normer och föreställningar om vad som är ok och inte ok. När vi tror att ett sätt att bete sig blir vanligare ökar samtidigt vår acceptans för beteendet. Och sedan är den onda spiralen igång."
Håller vi på att tappa greppet eller står vi emot?
