Ökad ångest av insättning av Fluoxetin

Men Oxascanden tar ju bort din ångest, nu vet ju du att det finns en livlina när ångesten är för hög. Klart du klarar av helgen Kämpa och lite jävlaranamma nu. Du fixar det!

Jo den tar ju helt klart bort ångesten såpass att jag inte kräks och kan äta. MEN den är ju beroedeframkallande Men bättre å ta den än att läggas in, för det skulle inte ge något ändå sa läkaren.. vilket jag ju håller med om.

Jag vill ju verkligen kunna fortsätta med fluoxetinet eftersom läkaren tror att den kan hjälpa mig. Men varför har jag sånna fruktansvärda biverkningar? Antar att insättnings besvären kommer hålla i sig längre än vad dom gör annars eftersom jag ökar dosen så sakta, varje ökning orsakar väl biverkningar.

Tänk om det inte är medicinen som orsakar ångesten utan att jag mår sämre? skrämmer mig..

Det viktiga är att du är medveten om ev beroende av Sobrilen. Det är behandlingsbart på sikt.

Frågan är om du inte ska testa med din maxdos (var det 20 mg Fl.?) nu i helgen när du ändå har sobrilen som en livlina?

Jo jag är ju medveten om bereoenderisken, vet ju inte hur snabbt man blir beroende heller. Känns så dumt å dra på sig ett beroende också.

Läkaren tyckte dock att jag skulle definitivt inte öka dosen utan ligga kvar på 10 mg, och tanken är sen att jag till slut ska komma upp i hela 60 mg... känns sjukt långt bort.

hur snabbt du blir beroende beror helt på. dels din egen benägenhet att bli beroende, hur ofta du tar, hur mycket osv.

Jag fick Flux 20 mg efter ca 7 år på cipralex, hade en sån fruktansvärt högre ångestnivå och var superkänslig. Bet ihop och kontaktade läkaren eftern ca 2 v, ökade dosen till 40mg /dag. Något mildrare ångest men hopplöshet, ingen energi mm. Hade ett rent helvete med Fluxet, precis som du beskiver dina problem. Nu fått stämningsstabilisterande Lamotrigil (har för mig att de heter så) och känner att jag är mer posivit. Men som sagt, jag hade oxå ett rent helvete med Fluxet i början och det var bara pannben som höll mig flytande! Vet inte din diagnos (eller ens min egen för den delen), men om du litar på din läkare och orkar så tycker jag som novis att du ska ge den en chans. Kanske behöver du, som jag, ett komplement till Fluxet.. Kram!!!

Jag har tagit varje eller varannan dag en 15 mg tablett. Säkert en månad nu.

Okej känns ändå skönt att höra att någon mer haft det tufft på fluoxetin i början. Men är ändå orolig att det inte är medicinen som har fått mig att få så ökad ångest, eller om själva oron över att jag börjat med den orsakar all ångest? Försöker ju lita på läkaren när han säger att jag kan ta en tablett varje eller varannnan dag, men vet han verkligen vad han snackar om? måste ju vara beroenderisk.. men å andra sidan sa han " ofta behandlar vi patienter i början av ssri insättning med benzo och då ibland 3 gånger per dygn. det brukar inte vara så svårt att sluta när man väl mår bättre sen "

HUR vet jag när jag är beroende? Hur vet jag om jag får ökad ångest av min situation bara , eller om det beror på abstinens och att kroppen då ger ångestabstinens?

Lite OT men har någon börjat vakna upp riktigt tidigt sen insättning av fluoxetin har påbörjats? Går det över?

Illamåendet ska gå över rätt fort.

Kullerbytta: Hur går det för dig?

Tack för att du frågar *kram*

Vad jag plågas, det är som att någon sitter inne i min kropp och karvar med en kniv. Igår klarade jag av att låta bli oxascanden och tog mig till stallet och red till och med ut en stund. Hade rätt mycket ångest ändå, men klarade ändå av att hantera det utan tablett. Idag är det åt helvete igen, ångesten började redan när jag vaknade. Började med att kräkas, men lugnande ner mig så pass efteråt att jag lyckades klara mig utan tablett. Men sen började tankarna snurra igång och istället för att ta mig iväg till praktiken eller till stallet så satt jag kvar hemma, vilket jag VET orsakar ännu mer ångest. Varför är jag så jävla dum och blir inaktiv och sitter här med min ångest istället för att försöka GÖRA något med kroppen och faktiskt få något annat att tänka på?

Läkaren ringde mig igår eftersom min psykolog sagt åt honom att ringa för att jag mådde så pass dåligt när jag träffade henne. Läkaren lät oroad över mig och sa :

" skattningsskalan du gjorde hos psykologen gav väldigt högt resultat, vilket egentligen borde tala för inläggning. Men det kanske är så att du har mer hemsk ångest än vad du egentligen har depression?"

Han har helt rätt, det är ångesten som är så otroligt plågsam att den förpestar mitt liv. Självklart får jag ju även depression av det hela och den kommer ju förvärras av att lida av ångesten dygnet runt. MEN ändå konstigt att jag fick så högt på skattningsskalan. Kan jag vara extremt deprimerad utan att veta om det? När jag inte har ångesten och tvånget kring maten så vill jag resa, festa vara med vänner ha ett jobb osv. Någon med djup depression vill väl inte något av detta?

Fyfan att han pratar om inläggning igen.. har legat inne en gång men vad ska det hjälpa egentligen? Dom kan ju inte göra något mer där inne ändå? Dom kan ge mig oxascand, men det är ju inte långsiktigt, på grund av bereoenderisken. Så då kommer jag få ligga där med ångest och få Atarax eller nått annat som inte ens fungerar.

Har ju ätit Fluoxetin i 2 och en halv vecka nu, han sa att jag ska ligga kvar på lägsta dosen ett bra tag till för att se om allt lugnar ner sig. Men jag börjar ju oroa mig som fan att allt inte ens har med medicinen att göra, utan att oron för biverkningar gjort att jag hamnat i helvetet igen och dragit igång all ångest. En del av mig säger

" Sluta med medicinen, du mådde bättre innan du började med skiten " men en annan del av mig säger

" ge den en chans nu när du har stått ut ett par veckor redan"

Hur ska jag veta vilket som är rätt?

Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle ligga inne igen eftersom det verkligen gjorde mig sämre. Mådde så dåligt där inne, å andra sidan när jag hade legat inne någon vecka så var jag allra längst ner på botten och fick någon typ av "jävlaranamma" och bestämde mig för att bli frisk, och det blev jag. Men inte tack vare psykiatrin utan tack vare att jag verkligen bestämde mig för att nu fick det vara nog.

Om läkaren vill lägga in mig, ska jag säga nej? Vad kommer det ge?