Måste skriva av mig.

Tack så mycket. Det värmer.

Jag tror du har helt rätt i det du säger om vilken slags energi jag projicerar. Jag upplevs nog bara väldigt osäker och obekväm i mig själv utåt sett (vilket jag också är). Jag tycker bara det är hemskt att se hur någon glad och sprallig människa som hejar på mig och småsnackar lite med mig efter bara några sekunder plötsligt har ett helt annorlunda ansiktsuttryck - som om att jag har förtärt deras positiva energi på något sätt. Detta leder till att jag helst inte vill interagera med andra människor alls längre - bara när jag verkligen måste och inte har något val.

Jag vill som sagt inte vara så här längre. Jag vill bara kunna slappna av och njuta av livet. Jag vill kunna ta för mig av livet - roffa åt mig av godsakerna - precis som andra människor gör. Det är väldigt tröttsamt att någon mental process alltid hindrar mig från att bara slappna av och leva.

Det är svårt att ringa in problemet, ärligt talat. Visst finns det väl konkreta saker som har bidragit till mitt usla självförtroende, men det har nog på senare år snarare bara blivit så att jag har lärt mig acceptera att mitt liv inte riktigt är som jag vill. Jag har lärt mig tampas med det, snarare än att försöka reda ut röran. Och så ska det ju så klart inte vara, vilket jag inser nu.

Jo, jag är i stort behov av fysisk närhet. Absolut. Jag känner mig fullkomligt dränerad på den punkten. Samtidigt vill jag väl inte vara desperat heller. Jag har alltid varit lite av en ensamvarg, och jag kan hantera ensamhet på ett relativt bra sätt. Vissa människor måste ju ha ständig närhet och börjar klättra på väggarna så fort dom inte får det. Sådan är inte jag. Det är mest tiden som stressar upp mig - jag blir ju inte direkt yngre.

Nåväl, jag får väl fortsätta ta ett steg i taget och se var jag hamnar. Kanske blir det något bra av det i slutändan.

Någon skrev tidigare i tråden att jag gärna får uppdatera om hur det går för mig. Så då gör jag det, även fast jag har den där sedvanliga känslan alla vi med urkasst självförtroende har - att ingen egentligen bryr sig. Men skit samma, jag behöver skriva av mig ibland, så varför inte bara nyttja min egen tråd till detta.

Det första jag gjorde redan vid starten av 2012 var att kluttra ned en lista med saker jag måste ta tag i under året. Vare sig det handlar om projekt som legat på hyllan för länge, att äta bättre, komma utanför dörren mer eller helt enkelt bara pyssla om mig själv och min lya mer. Känna mig aktiv, kreativ, hälsosammare och lite snyggare. Jag lovade mig själv att sluta sitta framför datorn och tycka synd om mig själv, och istället för var dag som går göra åtminstone något - om än så litet - som för mig framåt i livet.

Jag menar, ingen kommer ju göra jobbet åt mig. Allt ligger i mina egna händer. Jag måste helt enkelt bli mer självisk/egoistisk och ta för mig mer av vad livet har att erbjuda. Jag är helt sinnessjukt less på att vara avundsjuk på människor i min omgivning. Jag vill också ha för fan.

Det går väl helt okej än så länge. Så fort jag känner att jag börjar tyna bort i min egen misär och självdestruktivitet igen så tar jag mig i kragen och gör något kreativt. Vad som helst. Och idag blev det att skriva detta. Imorgon något annat. Jag vägrar sitta framför datorn och känna hur livet allt snabbare sipprar mellan fingarna alltmedan jag bittert betraktar jämnåriga människor lyckligt slå sig till ro med familj och vänner. Eller vara frustrerad och arg över att jag inte har något sexliv när andra ocharmiga, mindre begåvade män får ligga varje helg.

En sak har jag lärt mig under årens lopp, och det är att ingenting blir bättre av att vara förbannad. Situationen är densamma ändå, med skillnaden att man dessutom är förbannad. Så jag försöker verkligen med alla tänkbara medel att ignorera dåliga känslor och istället fokusera på vad som får mig att må bra, eller åtminstone bättre. Visst, jag har mina hinder i livet. Men vem har inte det.

Det går upp och ned. Vissa dagar är bra, andra är för jävliga. Ibland har man lust att bara kasta in handduken. Jag försöker att inte glömma dom enorma framsteg jag faktiskt har gjort i ganska rask takt. Jag har skakat av mig ett tungt drogberoende. Jag är helt medicinfri sedan nära åtta månader tillbaka. Jag faller inte tillbaka, och det säger nog en hel del om min karaktär just nu. Jag är determinerad att lyckas på åtminstone någon nivå i livet. Lyckas jag bara med något av alla stora mål jag har satt upp för mig själv under det nya året så kommer jag deklarera mig själv nöjd och stolt.

Sedan får man ta det vidare därifrån.

Hej!

Jag känner igen mig väldigt mycket av det du berättar, och det som hela tiden dyker upp i mitt huvud är Anonyma Narkomaner.

Innan du ratar detta låt mig förklara mig.

Du har missbrukat, du är självdestruktiv, dålig självkänsla mm mm.. Genom NA fick jag hjälp med detta på ett bra sätt faktiskt, jag fick vänner att umgås med och kunde börja bygga upp mitt liv igen.
Att jag inte går på möten längre är pga att jag inte behöver det längre, jag fick hjälp med det jag behövde sen vandrade jag vidare på min väg.

Testa det... Jag är säker på att du inte förlorar något på det förutom en timme eller två!


Jag är verkligen ingen sektmedlem som försöker värva dig, jag ser bara dig som sitter i samma sits som jag gjorde Så jag var tvungen att skriva.

Peace!

Hej!

Det låter bra att du försöker ta tag i ditt liv! Fortsätt med det! Det låter som du har en ganska bra plan!

Försök att inte vara så avundsjuk på andra utan se upp till dem istället och försök komma dit de är! Se det som motivation! Istället för avundsjuka tänk "så ska jag också bli/göra/vara!".

Reagerade på att du verkade osäker på att skriva en gång till i denna tråd ... det ÄR ju DIN tråd! Ta för dig! Ta plats! Be om hjälp om du behöver hjälp!

Va ego innerst inne, men bry dej också om andra.

Mvh
Erica

Nu är ju som sagt denna gammal. Men shit vad jag känner samma sak just nu. Det jag känner igen mig mest i är att jag inte heller åldras. Alls. Helt sjukt faktiskt och jag hatar det. Det begränsar verkligen mitt liv.