2011-11-08, 20:38
#1
Kön: Man
Substans: 1 lapp Shiva
Dead Man Walking
Hade nu med stor längtan fått tag i lsd, och med svampen som referensram skulle det här vara både nytt och spännande.
Mina settings innan denna resa var inte så specielt stabila, men denna upplevelse var ett faktum för mig att genomlida.
Så jag åker hem till min vän och vi tillsammans lägger dem små lapparna på tungan..
Lets go!
Som vanligt sitter man där lite halv nervös, som när man väntar på att tandläkaren ska komma.
Med snus under läppen bestämmer vi oss att ta en promenad tills denna extrema rastlöshet ska ge upp. Så vi går ut och tanken slår oss att vi kan ta ett varv runt en å som ligger i närheten.
När vi vandrar där runt ån känns det bara tomt, man har på något sätt sluta tänka bara.
Månen lyser underbart och jag känner att blodet rusar på ett lugnt sätt när jag iakttar den.
Det lugna vattnet som nästan är helt stilla rinner med sin obestämdhet brevid oss.
Allt känns bara bra...
Vi är halvvägs runt och det börjar bli svårt att både lyssna och prata. På något sätt löses dem obetydliga orden iväg av en absurd sanning.
Nu när orden inte betyder något, fortsätter vi vandringen med en slags telepatisk förmåga blandat med kroppsspråk.
Nu vill man bara hem till en varm lägenhet och försöka hitta en trygg grund i detta tomma kaos. Vi beger oss hem och kommer in i den varma lägenheten....
I soffan där vi två nu sitter börjar golv, tak och väggar att snurra runt och få nya färger som jag aldrig sett i paint. Vi kollar på varandras huvuden som andas och formas i takt med musiken.
Det var som om alla skuggor hade fått eget liv, och med nya färger växte dem successivt över lägenheten. Mina sinnen hade nått klimax och fångade upp allt som kunde observeras.
Utanför, kanske hundra meter bort kunde man höra människors skrapande med fötterna i gruset, där dem vandrade fram längs gatorna.
Bilarna svängde runt kvarteret likt rymdfarkoster med sina unika metalliska ljud.
Och lukten av avgas trängde sig in överallt, som en mörk ond dimma.
Det vänder..
Efter några timmar av färgexplosioner och en obestämd verklighet, fick jag en förnimmelse av att något är fel. Varför hade jag inte blivit återfödd? En del av mig dog, tills nästa del dog osv.
Egot började ge upp och förankringarna i verkligheten löstes upp. Det som nu väntade utan slussar var ett kaos av strömmande energi...
I tredjeperspektiv såg jag min fysiska kropp ligga där stendöd bland alla kuddar.
Min vän försökte kommunicera med mig, men det ända som spelade någon roll nu var att stänga av. Acceptera döden...
Min kropp låg där livlös och jag stod brevid i en spiral av mörkgrå dimma.
Mina sinnen stängdes av, det ena efter det andra.
Tiden var nu stilla inne i tornados öga, och det var extremt tyst.
Nu när tid inte fanns längre levde jag för evigt, men vem vill leva så här för evigt?
Vem vill leva mellan verkligheten, i en grå tyst värld ensam i evigt lidande?
Jag lade mig ner brevid min döda kropp och slöt ögonen. Nu dör jag...
Såg mina vänner och familj sörja min död, samtidigt som jag försvann ut i rymden.
Ute i rymden var det becksvart och sanningen var skrämmande.
Allt var en illusion, en dröm och alltet var uppbyggt av atomer. Och bara när man observerar en atom, så expanderar den och växer tillsammans med andra, men när man inte observerar den så är det bara en våg av freqvenser. Så våra sinnen fungerar som en radio med fenomenologisk avkodning som avkodar vågorna till "verkliga" fysiska saker. Därför är allt en illusion för vi ser inte det som igentligen finns. Vår själva tro att någoting finns där, är igentligen energin som avkodar och bygger upp alltet. Utan den och utan oss, vad finns kvar?
Men jag måste finnas, så nu måste jag stoppa detta elände. Jag måste slåss mot döden när jag är döende, och visa min vilja att leva.
Ställde mig spontant upp från sängen och påbörjade min kamp mot döden.
Jag sprang för allt jag var värd, och det fanns ingen tid att ta på sig skorna.
Ner från trappen rakt in i första fönstret, sedan vidare ner mot porten.
Min vän hann ner precis innan jag skulle slänga mig in i nästa fönster.
Han öppnade porten och jag försvann iväg i den kalla vinternatten.
I bara strumpor sprang jag med hela min kapacitet in mot centrum.
Världen var fortfarande grå, men mitt blod från armen lyste rött som Satans ögon.
Jag rörde mig som en shackpjäss fram, och symboler i alla stilar snurrade i mitt huvud.
Samlade bokstäver från diverse skyltar och placerade en sk mening med livet.
Allt skulle fortsätta så till univeriums dragningskraft blir så stor att allt skulle dras samman i en ny smäll, därav allt börjar om igen.
Såg oändligheten framför mig, och tanken att detta skulle spelas upp för evigt, slet loss all mening.
Månen som var lila av avund, försökte manipulera mig att allt skulle bli bra om jag bara slänger mig in i ett fönster i dödsögonblicket. Månen styrde nu min kropp men jag styrde min vilja. Någon meter innan döden och fönstret , sa jag stopp och månens hånleende vände.
Nu hade jag viljan tilbaka och jag valde livet.
Vem behöver byxor när man väljer själv?
Av med byxorna, bli barn, prata med stenar och ät snö!
När stenen och jag åt snö tillsamans, och diskuterade hans ensamhet som sten sprängdes omgivningen av strålkastare. En polis och en ambulans svävade i luften framför mig.
Månen hade sänt dem för jag hade trotsat honom.
Två månmän grep tag i mig, men så lätt ska man inte ge sig. Dem var ju bara månmän.
Jag gav motstånd med all den energi jag hade kvar vilket var på low batteri.
Dem slängde upp mig på bilen, och två månhänder sprayade ner mitt ansikte med pepparspray, vilket sänkte mig till slut.
Det är ju svårt att vara dead man walking i evighet.
Dem bar mig mot ambulansen och frågade vad jag hade tagit.
Jag svarade med brett leende att jag hade tagit allt som finns.
Alla varelser inne i månambulansen var jag från olika världar och olika åldrar.
Dem var jag som hade valt en annan väg i livet.
Mina fötter var helt blåsvarta, och siffror och bokstäver växte likt korsord i ambulansen.
Deras röster lätt som valsång när dem trängde in slangar och maskiner i mig.
Resan i ambulansen kändes som en sekund, och på sjukhuset kom olika jag fram och ställde lustiga frågor.
Jag sökte i mig själv vad jag en gång var för att hjälpa dem att hjälpa mig, men dem märkte att det var omöjligt. Så dem lämnade mig så min ande kunde landa i min kropp igen.
Så där låg jag på sjukhuset med trasiga fötter och mådde utmärkt.
Det ända som störde mig var att jag hade tappat mina nycklar.
När den tanken kom upp, kände jag mig hemma i människans ständigt oroande värd.
Så här efter tänker man på så mycket mer man kunde skrivit men orden för att nå dit finns inte än. Ångrar inget, mer lidande slutar med mer frihet, och ekot av oändligheten kommer alltid att brusa i mitt huvud.
Tack!
Substans: 1 lapp Shiva
Dead Man Walking
Hade nu med stor längtan fått tag i lsd, och med svampen som referensram skulle det här vara både nytt och spännande.
Mina settings innan denna resa var inte så specielt stabila, men denna upplevelse var ett faktum för mig att genomlida.
Så jag åker hem till min vän och vi tillsammans lägger dem små lapparna på tungan..
Lets go!
Som vanligt sitter man där lite halv nervös, som när man väntar på att tandläkaren ska komma.
Med snus under läppen bestämmer vi oss att ta en promenad tills denna extrema rastlöshet ska ge upp. Så vi går ut och tanken slår oss att vi kan ta ett varv runt en å som ligger i närheten.
När vi vandrar där runt ån känns det bara tomt, man har på något sätt sluta tänka bara.
Månen lyser underbart och jag känner att blodet rusar på ett lugnt sätt när jag iakttar den.
Det lugna vattnet som nästan är helt stilla rinner med sin obestämdhet brevid oss.
Allt känns bara bra...
Vi är halvvägs runt och det börjar bli svårt att både lyssna och prata. På något sätt löses dem obetydliga orden iväg av en absurd sanning.
Nu när orden inte betyder något, fortsätter vi vandringen med en slags telepatisk förmåga blandat med kroppsspråk.
Nu vill man bara hem till en varm lägenhet och försöka hitta en trygg grund i detta tomma kaos. Vi beger oss hem och kommer in i den varma lägenheten....
I soffan där vi två nu sitter börjar golv, tak och väggar att snurra runt och få nya färger som jag aldrig sett i paint. Vi kollar på varandras huvuden som andas och formas i takt med musiken.
Det var som om alla skuggor hade fått eget liv, och med nya färger växte dem successivt över lägenheten. Mina sinnen hade nått klimax och fångade upp allt som kunde observeras.
Utanför, kanske hundra meter bort kunde man höra människors skrapande med fötterna i gruset, där dem vandrade fram längs gatorna.
Bilarna svängde runt kvarteret likt rymdfarkoster med sina unika metalliska ljud.
Och lukten av avgas trängde sig in överallt, som en mörk ond dimma.
Det vänder..
Efter några timmar av färgexplosioner och en obestämd verklighet, fick jag en förnimmelse av att något är fel. Varför hade jag inte blivit återfödd? En del av mig dog, tills nästa del dog osv.
Egot började ge upp och förankringarna i verkligheten löstes upp. Det som nu väntade utan slussar var ett kaos av strömmande energi...
I tredjeperspektiv såg jag min fysiska kropp ligga där stendöd bland alla kuddar.
Min vän försökte kommunicera med mig, men det ända som spelade någon roll nu var att stänga av. Acceptera döden...
Min kropp låg där livlös och jag stod brevid i en spiral av mörkgrå dimma.
Mina sinnen stängdes av, det ena efter det andra.
Tiden var nu stilla inne i tornados öga, och det var extremt tyst.
Nu när tid inte fanns längre levde jag för evigt, men vem vill leva så här för evigt?
Vem vill leva mellan verkligheten, i en grå tyst värld ensam i evigt lidande?
Jag lade mig ner brevid min döda kropp och slöt ögonen. Nu dör jag...
Såg mina vänner och familj sörja min död, samtidigt som jag försvann ut i rymden.
Ute i rymden var det becksvart och sanningen var skrämmande.
Allt var en illusion, en dröm och alltet var uppbyggt av atomer. Och bara när man observerar en atom, så expanderar den och växer tillsammans med andra, men när man inte observerar den så är det bara en våg av freqvenser. Så våra sinnen fungerar som en radio med fenomenologisk avkodning som avkodar vågorna till "verkliga" fysiska saker. Därför är allt en illusion för vi ser inte det som igentligen finns. Vår själva tro att någoting finns där, är igentligen energin som avkodar och bygger upp alltet. Utan den och utan oss, vad finns kvar?
Men jag måste finnas, så nu måste jag stoppa detta elände. Jag måste slåss mot döden när jag är döende, och visa min vilja att leva.
Ställde mig spontant upp från sängen och påbörjade min kamp mot döden.
Jag sprang för allt jag var värd, och det fanns ingen tid att ta på sig skorna.
Ner från trappen rakt in i första fönstret, sedan vidare ner mot porten.
Min vän hann ner precis innan jag skulle slänga mig in i nästa fönster.
Han öppnade porten och jag försvann iväg i den kalla vinternatten.
I bara strumpor sprang jag med hela min kapacitet in mot centrum.
Världen var fortfarande grå, men mitt blod från armen lyste rött som Satans ögon.
Jag rörde mig som en shackpjäss fram, och symboler i alla stilar snurrade i mitt huvud.
Samlade bokstäver från diverse skyltar och placerade en sk mening med livet.
Allt skulle fortsätta så till univeriums dragningskraft blir så stor att allt skulle dras samman i en ny smäll, därav allt börjar om igen.
Såg oändligheten framför mig, och tanken att detta skulle spelas upp för evigt, slet loss all mening.
Månen som var lila av avund, försökte manipulera mig att allt skulle bli bra om jag bara slänger mig in i ett fönster i dödsögonblicket. Månen styrde nu min kropp men jag styrde min vilja. Någon meter innan döden och fönstret , sa jag stopp och månens hånleende vände.
Nu hade jag viljan tilbaka och jag valde livet.
Vem behöver byxor när man väljer själv?
Av med byxorna, bli barn, prata med stenar och ät snö!
När stenen och jag åt snö tillsamans, och diskuterade hans ensamhet som sten sprängdes omgivningen av strålkastare. En polis och en ambulans svävade i luften framför mig.
Månen hade sänt dem för jag hade trotsat honom.
Två månmän grep tag i mig, men så lätt ska man inte ge sig. Dem var ju bara månmän.
Jag gav motstånd med all den energi jag hade kvar vilket var på low batteri.
Dem slängde upp mig på bilen, och två månhänder sprayade ner mitt ansikte med pepparspray, vilket sänkte mig till slut.
Det är ju svårt att vara dead man walking i evighet.
Dem bar mig mot ambulansen och frågade vad jag hade tagit.
Jag svarade med brett leende att jag hade tagit allt som finns.
Alla varelser inne i månambulansen var jag från olika världar och olika åldrar.
Dem var jag som hade valt en annan väg i livet.
Mina fötter var helt blåsvarta, och siffror och bokstäver växte likt korsord i ambulansen.
Deras röster lätt som valsång när dem trängde in slangar och maskiner i mig.
Resan i ambulansen kändes som en sekund, och på sjukhuset kom olika jag fram och ställde lustiga frågor.
Jag sökte i mig själv vad jag en gång var för att hjälpa dem att hjälpa mig, men dem märkte att det var omöjligt. Så dem lämnade mig så min ande kunde landa i min kropp igen.
Så där låg jag på sjukhuset med trasiga fötter och mådde utmärkt.
Det ända som störde mig var att jag hade tappat mina nycklar.
När den tanken kom upp, kände jag mig hemma i människans ständigt oroande värd.
Så här efter tänker man på så mycket mer man kunde skrivit men orden för att nå dit finns inte än. Ångrar inget, mer lidande slutar med mer frihet, och ekot av oändligheten kommer alltid att brusa i mitt huvud.
Tack!
__________________
Senast redigerad av Ranchi88 2011-11-08 kl. 20:42.
Senast redigerad av Ranchi88 2011-11-08 kl. 20:42.
