Dispositiva lagar och liberalism

Just dispositiva lagar är någonting jag har svårt att ordentligt analysera och komma fram till en slutsats. Tvingande lagat är naturligtvis någonting som ska bort så länge den tvingande lagen inte används för att skydda individernas negativa rättigheter, men hur är det egentligen med dispositiva lagar och nattväktarstat? Är det möjligt att inkludera dispositiva lagar i en nattväktarstat som fritt kan avtalas bort men som finns någonting i ett avtal är oklart/ofullständigt och parterna inte kan komma överens?

Skall dispositiva lagar betraktas som oliberala eftersom att de i praktiken blir tvingande när parterna inte kan komma överens och bör man ha ett annat system för att lösa avtalskonflikter?

Du avtalar egentligen inte bort dispositiva lagar. Snarare gäller det om inte annat avtalats eller annat partsbruk uppkommit eller liknande. Vi kan se på det praktiskt. Person A säljer sin bil till person B men de skriver inget avtal om när bilen ska lämnas. Att säga att inget avtal då ingåtts vore väldigt praktiskt. Då får vi istället se vad den dispositiva lagen säger. Alternativet är att rättspraxis får avgöra vilket blir i princip samma sak. Men det är betydligt lättare att ha allt samlat i en lag än att hålla koll på vad t.ex. 50 olika rättsfall säger, ett för varje enskild fråga. Därför är det enda rimliga i min mening att ha dispositiva lagar även i en nattväktarstat. Jag är dock socialliberal.

Fast dispositiva lagar skulle kunna gå att avtala bort om det exempelvis är en minimiregel. Ett praktiskt exempel skulle kunna vara en garanti vid köp exempelvis en dator som enligt lagen är 1 år som jag sedan avtalar bort med säljaren.

Frågan är huruvida det är möjligt med sådana typer av lagar i en nattväktarstat. Generellt sett, inte bara exemplet ovan.

Ja i praktiken avtalar du ju bort dem. Jag menade mest att egentligen ingår du ju ett avtal och finns ett sådant gäller inte de dispositiva reglerna det är inte så att du specifikt avtalar bort den. De kommer ju in först när något inte är avtalat mellan parterna och inte partsbruk eller liknande finns.

Kanske bör förtydliga vad jag menar.

Det är ofta eller åtminstone relativt ofta att allting inte regeras i avtalet. Då måste "vi" på något sätt bestämma vad som ska gälla. Du kan se på t.ex. hur parterna tidigare har agerar eller hur saker brukar göras inom ett område. Men vi kanske inte får någon ledning där heller. Anders säljer cykeln till Karl men de avtalar inte om när leverans ska ske. Parterna har aldrig tidigare handlat med varandra partsbruk finns därför inte. Privata cykelaffärer kan gå till lite hur som helst om inte utbytet sker direkt vid betalning och därför kan inte ledning hämtas därifrån heller.

Då har vi tre alternativ.

1. Säg att inget avtal finns.

2. Domstolspraxis.

3. Dispositiv lag.

Det första alternativet är uppenbart olämpligt och bara jobbigt.

Det andra alternativet är i och för sig bra men då får vi kanske ha 100 olika rättsfall om inte fler där olika principer om vad som gäller vid olika situationer utvecklats. Detta fungerar i sig. Det är dock svårhanterligt och svårt att veta vad som gäller om du inte avtalar om något om du inte har koll på alla rättsfall. Det kan ju t.ex. bli enligt följande. För att få svar på frågan om när en cykel ska avlämnas får vi gå till 1895 års avgörande mellan Johnsson och Petersson angående försäljning av 1 kubikmeter ved där högsta domstolen sa följande.... Det fungerar som sagt men det är inte det enklaste, smidigaste och effektivaste sättet.

Det tredje alternativet är dock enkelt och bra. Allting finns samlat i en lag, du kan lätt se vad som gäller och alla kan lätt hitta informationen och har tillgång till den. Det är helt enkelt det smidigaste sättet. Därför lär det finns i en nattväktarstat med.

Jag tror att dispositiva lagar om vad som ska gälla när annat inte överenskommit, har sin plats i ett libertarianskt samhälle. Inte minst kan en smidig övergång från dagens massreglerade samhälle till en nattväktarstat lätt åstadkommas genom att så gott som alla lagar utom brottsbalken görs dispositiva. Då vet var och en att same same gäller som tidigare, om man inte medvetandegör avtal om annat. övergången till nattväktarstat vore därmed mycket mjukare än statliga beslut om lagändringar som ju inträffar plötsligt utan hänsyn till alla berörda.

Längden på den garanti en butiksförsäljare erbjuder förblir enligt den då dispositiva konsumentlagen, om inte annat avtalas. Så man kan få TV:n en hundring billigare om garantin sänks till en månad, vilket idag vore ett ogiltigt avtal. Och som exempel överförs därmed beslutsrätten om huruvida du får bygga ett "störande" garage på din tomt från en kommunal nämnd till de berörda, alltså dina grannar, vilka du kanske komma överens om att kompensera monetärt för besväret (vilket vore olagligt att göra gentemot den kommunala nämndens ledamöter...)

Hur dispositiv lag ska lyda är ju upp till debatt. Jag förslår ovan helt enkelt att dagens urusla lagar görs dispositiva under en övergångsperiod. Med tiden kan de omformuleras på rimligare sätt enligt några principer som är sekundärt underordnade negativa rättigheter, t.ex. att allemansrätt gäller och att en individs integritet skyddas si och så, om inte annat avtalas.

Även en nattväktarstat behöver ju dock tvingande regler om t.ex. vad som händer om jag först säljer min bil till Pelle och sedan till Anders, det är ju inget som kan regleras i avtal. Att det är ett brott är en sak. Men vem som ska få bilen är ju en sak som måste bestämmas på något sätt.

Det finns inga lagar om garanti men jag förstår din poäng

Jo dispositiva lagar är som sagt rimliga, men en viktig funktion för dem är som sagt att ha något som gäller när inget annat avtalats.

Det tycker jag beror på lite på hur man definierar garanti. Menar man garanti på det sättet som tidigare diskuterats av mig och Fri så stämmer det, men enligt lagen idag ska alla fel som uppstår inom sex månader betraktas som att felet fanns vid avlämnandet och dessa fel är säljaren ansvarig för så länge säljaren inte kan bevisa att felet uppkommit senare. Man skulle kunna kalla detta för en lagstiftad garanti där du är skyddad för fel även om symptomen för felen kommer långt senare och därmed kan vara svåra att bevisa att de fanns vid köptillfället. Den "garantin" skulle i sådant fall enligt Fris förslag kunna avtalas bort i en nattväktarstat om köparen är beredd att ta risken att köpa en vara där det kan finnas fabrikationsfel. Exempelvis datorer, TV-apparater etc där det är vanligt med fabrikationsfel.

Jo men med garanti avses vanligen något som lämnas av köparen förutom den lagstadgade rätten som du beskriver. Men ja det vore en diapositiv lag. Den är dock mindre relevant då en sådan lag egentligen inte "behövs" även om du kan tycka att den är bra i sig. Du kan ju lika bra ha som utgångspunkt att om inget avtalats måste köparen bevisa att denna inte varit ansvarig för felet. Men som jag skrivit tidigare diapositiv lag kan ofta handla om vad som ska gälla om inget avtalats. En vara som köpts måste ju leveras men du kanske inte tänker på att avtala om exakt hur detta ska ske och när i varje enskilt fall. Att då utgå ifrån att varan inte alls ska levereras är ju helt orimligt. Då blir det rimligt med diapositiv lag att falla tillbaka på.

Nä, avtalslagen kan ju inte vara dispositiv!

Finns en rad lagar här och var i lagboken som nog är bra att ha även i en nattväktarstat med som tvingande lag blir lite komplicerat annars t.ex. en del skadeståndsregler. Någon form av socialtjänst lag lär ju också behövas, eller något som ger staten rätt att ta barn ifrån föräldrarna som t.ex. misshandlar dem. Att bara avskaffa allt är nog rätt problematiskt och det säger jag inte bara för att jag inte förespråkar en natväktarstat utan är välfärdsstatsliberal.

Bara för att förtydliga så tycker jag inte att lagen är varken bra eller nödvändig.