2011-11-06, 00:43
#1
I min första rapport la jag till lite musik för att sätta läsaren lite mer i min sinnesstämning. Jag tycker denna låten fångar min kväll väldigt bra.
http://www.youtuberepeat.com/watch/?v=Q79t7wUL9Xs (Tips, kör 720)
Berlin cirka 03:00, festivalen vi hade åkt ner för att besöka har precis avslutat sin sista dag och vi befinner oss på ett väldigt lokalt litet ölhak som vi delar med områdets alkisar. Efter några öl bestämmer sig några i gänget för att dra sig tillbaka då någon måste köra bilen hem imorgon. Jag och Karl vill dock fortsätta natten som vi vet fortfarande är ung i Berlin. Karl har fått tag i en vän som befinner sig på Berghain och vi blir båda ännu mer peppade då vi velat besöka det men ännu inte hunnit. Vi fångar upp en taxi ute på gatan och färden mot äventyret tar sin början.
Väl på plats så inser vi hur grym lokalen är som klubben ligger i. Mycket större än vad jag först trott, detta bådar gott tänker jag. Väl i kön går det ganska snabbt, vi får till och med gå före en massa människor. Jag förstod inte alls då varför men nu tror jag det berodde på att en kompis sminkat oss tidigare på kvällen,(vilket vi helt glömt bort) för här regerar gay-is-ok. Vi blir muddrade och de kollar igenom alla vår prylar, sedan är det fritt fram. Väl där inne glider vi mest runt och spanar in lokalen. Det slår mig hur smart de har byggt upp den. Inga fönster, inga klockor, den svaga belysningen och uppe på detta den tyska betongen. Några öppetider finns det inte heller, siste man släcker. ”Underground” har för mig i alla fall fått en ny innebörd.
Efter några öl beger vi oss längst upp till Panorama Bar där det är riktigt packat med folk, man känner direkt när man kommer in att stämningen är på topp. Den mänskliga robotarmén har förflyttats till ännu ett dansgolv, ännu en natt. Karls kompis Linnea har vi ännu inte sett till, men hon dyker väl upp snart tänker vi och beställer in ännu en öl. Jag hinner inte ta speciellt många klunkar innan jag möts av en blick på dansgolvet. Jag vet egentligen vad som händer nu och varför, men vi börjar gå mot varandra och utan att utbyta ett ord börjar vi väldigt varsamt hångla. Det är kärleksfullt och med massa känsla, väldigt mysigt. Hon är väldigt söt och tydligt påverkad av någon substans.
Efter en stund kommer hennes kompis som också är sådär härligt glad. Vi börjar prata om allt möjligt och vi får reda på att de är ifrån Australien. Mitt i samtalet tar Lisa min arm och säger att hon vill ta mig någonstans. Varför inte tänker jag, och lämnar Karl med Zoe.(Som också verkar trivas i varandras sällskap) Vi irrar runt på lite alla möjliga ställen och det är tydligt att hennes intag har gjort sitt med lokalsinnet. Efter en bra stund hamnar vi dock rätt, det är ett ganska intressant rum. Här är det uppumpade tyska anabola killar, ingen bär tröja och den ena större än den andre. Det är nu jag förstår att det är en underförstod kod på klubben, bär du ingen tröja är du gay. Vilket i och för sig är väldigt smart, slipper man konstiga krockar som annars kan uppstå. Lisa ber mig sedan sätta mig medan hon går fram och börjar prata med en av killarna. Jag förstår direkt att det är de som bestämmer här, detta är deras klubb och det är dem du pratar med om du ska ha något.
Efter ett tag försvinner killen in till ett bakomliggande rum samtidigt som Karl och Zoe dyker upp. Stämningen mellan oss är verkligen på topp och vi beställer in några öl och vatten, musiken utifrån det nedre dansgolvet studsar fram och tillbaka i betongen och det är tydligt att de ökat ljudnivån och trycket sedan vi kom in. Det dröjer inte länge innan killen kommer tillbaka och börjar prata med Lisa. När våra öl och vatten kommer in så överger Lisa varsin tablett till mig och Karl följt av ett ”Your'e welcome” med ett stort leende. Den skräckblandad förtjusning jag känner nu är total. Jaha Karl, vi syns väl lite senare då säger jag med ett antagligen stort flin. Vi sveper tabletten med vattnet och det dröjer inte allt för länge innan det börjar bränna i magen. Lisa frågar om jag tagit E innan och jag ljuger och säger att jag testat någon gång, framförallt för att jag inte ville att hon skulle känna någon ångest över att hon fått in mig på detta men också för att jag inte ville verka som en total nybörjare.
Jag börjar känna hur jag mer och mer tappar tidsuppfattningen. Hur länge har vi egentligen suttit här? Är en fråga som dyker upp titt som tätt i mitt huvud. Men ifrågasättandet försvinner lika snabbt som det har kommit in. Det känns som man hoppar ut och in ur denna bubblan, verkligheten och ruset. Vi börjar sedan hångla och jag har sedan länge glömt bort att det finns andra människor runtomkring oss, känslan av att man lever i det totala nuet är total. Allt annat har ingen som helst betydelse. När jag för en stund kommer ur hångel-bubblan ser jag hur Zoe och Karl också sitter och hånglar. För en stund en känns det som vi är små skolbarn som smitit undan några lärarna för att vara för oss själva och göra något förbjudet. Jag skrattar lite åt mig själv och situationen men åker lika snabbt tillbaka in i hångel-bubblan igen. Det var verkligen underbart att hångla och jag förstår verkligen varför det är så svårt att sluta, all form av fysisk kontakt var fantastisk. Hade man ingen fysisk kontakt om så bara för några få sekunder kändes det som man blivit frånkopplad eller att något saknades.
Musiken började nu bli ännu mer intensiv och jag börjar känna att det börjar bli svårt att ta in allting. Det känns som jag hade någon behållare för hur mycket nya känslor jag kunde ta in, och den började nu rinna över. Ena stunden kunde jag fastna i musiken för att i nästa fastna hos Lisa. Jag frågar om vi inte kan gå någon annanstans, inte så nära dansgolvet. De verkar alla tycka att det är ett bra förslag. Vi går ner till bottenvåningen där vi möts av en härlig våg av kyla, och det kryper lite längs min ryggrad vilket känns fantastiskt. Det känns som jag kan känna vartenda liten temperaturskillnad.
Vi slår oss alla ner med ett tungt härligt andetag som lika väl skulle kunna innehålla all världens luft. Varje andetag känns nu väldigt intensivt, men inte på ett dåligt sätt. Det känns som man tar in hela rummets luft och man blir lite osäker om det kommer räcka till alla. Jag sitter och pratar med Lisa och jag börjar märka att vi kommer in på allt mer djupare konversationer. Det känns som vi kan dela allt med varandra och som om vi känt varandra väldigt länge. Tilltron är total. Hon börjar berätta om hur hon är musiker och vill flytta ifrån Australien, hur hon känner att hon inte passar in där och helst skulle vilja bosätta sig här i Berlin. Vi börjar pratar om våra familjer och om hennes dåliga relation med sin syster. Jag ser verkligen hur allt hon säger kommer ifrån hjärtat, äktheten är så uppenbar. Jag förstår nu i efterhand hur bra denna drog skulle kunna funka i terapi-syfte.
Jag börjar förklara för henne hur vacker jag tycker hon är. Jag är också väldigt tydlig med att poängtera att det inte är något raggningsknep utan att jag bara vill säga vad jag tycker. Det kändes som oärlighet hade slutat existera. Jag ser hur hon börjar torka tårarna som trillar ner för hennes kinder samtidigt som hon sakta säger ”Thank you”. Jag blev helt rörd och visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag började fundera på om jag kanske varit för ärlig.
Över på andra sidan ser jag hur Karl håller på och målar något på Zoe's arm. Han skulle göra ett självporträtt av Zoe fast enbart igenom att kolla på hennes ansikte och inte vad han målade. Resultatet blev väl egentligen inte Picasso, fast just då tyckte vi alla det var väldigt fascinerande. Man märker tydligt hur Karl har kommit upp i varv och han kan verkligen inte sitta still. Munnen och benen går i 200... Hur länge har vi egentligen suttit här?
En tanke om att jag nog borde gå på toalett slår mig, det var antagligen länge sedan sist. Då man blir så uppslukad i nuet och vad man håller på med precis vid tillfället är det lätt att glömma de mest enklaste sakerna, därför jag nu förstår problemet med att man t.ex. glömmer dricka vatten. Efter jag irrat runt en stund lyckas jag tillslut hitta en pissoar och börjar lätta på trycket. Jag börjar kolla mig omkring och ser till min förvåning hur ett litet fönster faktiskt finns på toaletten, men till en ännu större förvåning ser jag hur det är fullt solsken ute. Jag blir väldigt förvirrad och får inte alls ihop det i mitt huvud, det ser ju ut att vara mitt på dagen? Men vi har ju bara varit här någon timme. Många frågor dyker upp samtidigt och jag snabbar mig tillbaka till de andra.
Jag frågar Karl om han har någon aning vad klockan är. Han tar upp mobilen och kollar. Den visar 12:15. Vi blir båda ganska förvånade och man blir direkt påmind om den andra verkligheten som väntar utanför dessa väggar. Vi inser att vi måste bege oss tillbaka till lägenheten för att hinna med bilen hem, men känslan av att lämna allt man har här känns jobbigt. Att bryta mönster är väldigt svårt och då tanken att byta ut allt mot något nytt känns väldigt skrämmande.
Men tillslut lyckas vi bryta upp våra mönster och säger hej då till Lisa och Zoe. Det känns jobbigt att lämna Lisa men samtidigt börjar jag bli sugen på nya äventyr. I dörren möts vi av ett ”Good morning” ifrån en av vakterna som öppnar upp dörren till oss, sedan slås jag tillbaka av ett ljus som tycks vara sänt av gud honom själv. Det är så starkt, varmt och ljust att jag knappt kan kolla alls. Men det är också väldigt behagligt, det känns som det ger mig den välbehövliga energin som jag egentligen inte har.
[Läs vidare...]
http://www.youtuberepeat.com/watch/?v=Q79t7wUL9Xs (Tips, kör 720)
Berlin cirka 03:00, festivalen vi hade åkt ner för att besöka har precis avslutat sin sista dag och vi befinner oss på ett väldigt lokalt litet ölhak som vi delar med områdets alkisar. Efter några öl bestämmer sig några i gänget för att dra sig tillbaka då någon måste köra bilen hem imorgon. Jag och Karl vill dock fortsätta natten som vi vet fortfarande är ung i Berlin. Karl har fått tag i en vän som befinner sig på Berghain och vi blir båda ännu mer peppade då vi velat besöka det men ännu inte hunnit. Vi fångar upp en taxi ute på gatan och färden mot äventyret tar sin början.
Väl på plats så inser vi hur grym lokalen är som klubben ligger i. Mycket större än vad jag först trott, detta bådar gott tänker jag. Väl i kön går det ganska snabbt, vi får till och med gå före en massa människor. Jag förstod inte alls då varför men nu tror jag det berodde på att en kompis sminkat oss tidigare på kvällen,(vilket vi helt glömt bort) för här regerar gay-is-ok. Vi blir muddrade och de kollar igenom alla vår prylar, sedan är det fritt fram. Väl där inne glider vi mest runt och spanar in lokalen. Det slår mig hur smart de har byggt upp den. Inga fönster, inga klockor, den svaga belysningen och uppe på detta den tyska betongen. Några öppetider finns det inte heller, siste man släcker. ”Underground” har för mig i alla fall fått en ny innebörd.
Efter några öl beger vi oss längst upp till Panorama Bar där det är riktigt packat med folk, man känner direkt när man kommer in att stämningen är på topp. Den mänskliga robotarmén har förflyttats till ännu ett dansgolv, ännu en natt. Karls kompis Linnea har vi ännu inte sett till, men hon dyker väl upp snart tänker vi och beställer in ännu en öl. Jag hinner inte ta speciellt många klunkar innan jag möts av en blick på dansgolvet. Jag vet egentligen vad som händer nu och varför, men vi börjar gå mot varandra och utan att utbyta ett ord börjar vi väldigt varsamt hångla. Det är kärleksfullt och med massa känsla, väldigt mysigt. Hon är väldigt söt och tydligt påverkad av någon substans.
Efter en stund kommer hennes kompis som också är sådär härligt glad. Vi börjar prata om allt möjligt och vi får reda på att de är ifrån Australien. Mitt i samtalet tar Lisa min arm och säger att hon vill ta mig någonstans. Varför inte tänker jag, och lämnar Karl med Zoe.(Som också verkar trivas i varandras sällskap) Vi irrar runt på lite alla möjliga ställen och det är tydligt att hennes intag har gjort sitt med lokalsinnet. Efter en bra stund hamnar vi dock rätt, det är ett ganska intressant rum. Här är det uppumpade tyska anabola killar, ingen bär tröja och den ena större än den andre. Det är nu jag förstår att det är en underförstod kod på klubben, bär du ingen tröja är du gay. Vilket i och för sig är väldigt smart, slipper man konstiga krockar som annars kan uppstå. Lisa ber mig sedan sätta mig medan hon går fram och börjar prata med en av killarna. Jag förstår direkt att det är de som bestämmer här, detta är deras klubb och det är dem du pratar med om du ska ha något.
Efter ett tag försvinner killen in till ett bakomliggande rum samtidigt som Karl och Zoe dyker upp. Stämningen mellan oss är verkligen på topp och vi beställer in några öl och vatten, musiken utifrån det nedre dansgolvet studsar fram och tillbaka i betongen och det är tydligt att de ökat ljudnivån och trycket sedan vi kom in. Det dröjer inte länge innan killen kommer tillbaka och börjar prata med Lisa. När våra öl och vatten kommer in så överger Lisa varsin tablett till mig och Karl följt av ett ”Your'e welcome” med ett stort leende. Den skräckblandad förtjusning jag känner nu är total. Jaha Karl, vi syns väl lite senare då säger jag med ett antagligen stort flin. Vi sveper tabletten med vattnet och det dröjer inte allt för länge innan det börjar bränna i magen. Lisa frågar om jag tagit E innan och jag ljuger och säger att jag testat någon gång, framförallt för att jag inte ville att hon skulle känna någon ångest över att hon fått in mig på detta men också för att jag inte ville verka som en total nybörjare.
Jag börjar känna hur jag mer och mer tappar tidsuppfattningen. Hur länge har vi egentligen suttit här? Är en fråga som dyker upp titt som tätt i mitt huvud. Men ifrågasättandet försvinner lika snabbt som det har kommit in. Det känns som man hoppar ut och in ur denna bubblan, verkligheten och ruset. Vi börjar sedan hångla och jag har sedan länge glömt bort att det finns andra människor runtomkring oss, känslan av att man lever i det totala nuet är total. Allt annat har ingen som helst betydelse. När jag för en stund kommer ur hångel-bubblan ser jag hur Zoe och Karl också sitter och hånglar. För en stund en känns det som vi är små skolbarn som smitit undan några lärarna för att vara för oss själva och göra något förbjudet. Jag skrattar lite åt mig själv och situationen men åker lika snabbt tillbaka in i hångel-bubblan igen. Det var verkligen underbart att hångla och jag förstår verkligen varför det är så svårt att sluta, all form av fysisk kontakt var fantastisk. Hade man ingen fysisk kontakt om så bara för några få sekunder kändes det som man blivit frånkopplad eller att något saknades.
Musiken började nu bli ännu mer intensiv och jag börjar känna att det börjar bli svårt att ta in allting. Det känns som jag hade någon behållare för hur mycket nya känslor jag kunde ta in, och den började nu rinna över. Ena stunden kunde jag fastna i musiken för att i nästa fastna hos Lisa. Jag frågar om vi inte kan gå någon annanstans, inte så nära dansgolvet. De verkar alla tycka att det är ett bra förslag. Vi går ner till bottenvåningen där vi möts av en härlig våg av kyla, och det kryper lite längs min ryggrad vilket känns fantastiskt. Det känns som jag kan känna vartenda liten temperaturskillnad.
Vi slår oss alla ner med ett tungt härligt andetag som lika väl skulle kunna innehålla all världens luft. Varje andetag känns nu väldigt intensivt, men inte på ett dåligt sätt. Det känns som man tar in hela rummets luft och man blir lite osäker om det kommer räcka till alla. Jag sitter och pratar med Lisa och jag börjar märka att vi kommer in på allt mer djupare konversationer. Det känns som vi kan dela allt med varandra och som om vi känt varandra väldigt länge. Tilltron är total. Hon börjar berätta om hur hon är musiker och vill flytta ifrån Australien, hur hon känner att hon inte passar in där och helst skulle vilja bosätta sig här i Berlin. Vi börjar pratar om våra familjer och om hennes dåliga relation med sin syster. Jag ser verkligen hur allt hon säger kommer ifrån hjärtat, äktheten är så uppenbar. Jag förstår nu i efterhand hur bra denna drog skulle kunna funka i terapi-syfte.
Jag börjar förklara för henne hur vacker jag tycker hon är. Jag är också väldigt tydlig med att poängtera att det inte är något raggningsknep utan att jag bara vill säga vad jag tycker. Det kändes som oärlighet hade slutat existera. Jag ser hur hon börjar torka tårarna som trillar ner för hennes kinder samtidigt som hon sakta säger ”Thank you”. Jag blev helt rörd och visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag började fundera på om jag kanske varit för ärlig.
Över på andra sidan ser jag hur Karl håller på och målar något på Zoe's arm. Han skulle göra ett självporträtt av Zoe fast enbart igenom att kolla på hennes ansikte och inte vad han målade. Resultatet blev väl egentligen inte Picasso, fast just då tyckte vi alla det var väldigt fascinerande. Man märker tydligt hur Karl har kommit upp i varv och han kan verkligen inte sitta still. Munnen och benen går i 200... Hur länge har vi egentligen suttit här?
En tanke om att jag nog borde gå på toalett slår mig, det var antagligen länge sedan sist. Då man blir så uppslukad i nuet och vad man håller på med precis vid tillfället är det lätt att glömma de mest enklaste sakerna, därför jag nu förstår problemet med att man t.ex. glömmer dricka vatten. Efter jag irrat runt en stund lyckas jag tillslut hitta en pissoar och börjar lätta på trycket. Jag börjar kolla mig omkring och ser till min förvåning hur ett litet fönster faktiskt finns på toaletten, men till en ännu större förvåning ser jag hur det är fullt solsken ute. Jag blir väldigt förvirrad och får inte alls ihop det i mitt huvud, det ser ju ut att vara mitt på dagen? Men vi har ju bara varit här någon timme. Många frågor dyker upp samtidigt och jag snabbar mig tillbaka till de andra.
Jag frågar Karl om han har någon aning vad klockan är. Han tar upp mobilen och kollar. Den visar 12:15. Vi blir båda ganska förvånade och man blir direkt påmind om den andra verkligheten som väntar utanför dessa väggar. Vi inser att vi måste bege oss tillbaka till lägenheten för att hinna med bilen hem, men känslan av att lämna allt man har här känns jobbigt. Att bryta mönster är väldigt svårt och då tanken att byta ut allt mot något nytt känns väldigt skrämmande.
Men tillslut lyckas vi bryta upp våra mönster och säger hej då till Lisa och Zoe. Det känns jobbigt att lämna Lisa men samtidigt börjar jag bli sugen på nya äventyr. I dörren möts vi av ett ”Good morning” ifrån en av vakterna som öppnar upp dörren till oss, sedan slås jag tillbaka av ett ljus som tycks vara sänt av gud honom själv. Det är så starkt, varmt och ljust att jag knappt kan kolla alls. Men det är också väldigt behagligt, det känns som det ger mig den välbehövliga energin som jag egentligen inte har.
[Läs vidare...]
__________________
Senast redigerad av 2kewl4u 2011-11-06 kl. 00:57.
Senast redigerad av 2kewl4u 2011-11-06 kl. 00:57.
Blir alldeles varm inombords av att höra det 
Du måste prova helt enkelt!
