2011-11-04, 16:53
#1
Nu har det gått 1 år och 4 månader, och likt andra förhållanden är det inte lika roligt som när man var nykära och det pirade i magen.
På senare tid har det varit utskällningar, skrik och ledsna miner då och då. Det är mitt första seriös förhållande, jag älskar henne av hela mitt hjärta skulle ta en kula för den här tjejen och jag är säker på att hon känner desamma. Ibland tjaffsar vi om små saker som vi båda gör stor sak av och jag är en person som vill ha bekräftelse, hur mycket jag än gör för den här tjejen och vad jag än gör så kan hon 5 minuter senare glömma det goda jag gör för henne och börja skälla och skrika och säga saker som att hon är olycklig men inte på grund av mig utan för att hon bor långt från sin familj och inte har så många vänner här.
Det känns som att hon blundar för det goda jag gör och endast ser det dåliga i mig, och det dåliga är att jag ibland kansk einte kan vara med henne och istället umgås med mina vänner lite då blir hon arg och ledsen eller när jag ber henne att upprepa en sak som jag råkade glömma bort eller inte lyssna då skäller hon och säger dumma saker ibland har hon hotat med att göra slut bara för att jag tjaffsar tillbaka.
Jag förstår att hon kan känna sig ensam ibland och vill ha mig där rätt så ofta, och jag är med henne nästan varje dag jag har inte träffat mina vänner på flera veckor bara så hon mår bra.
Mina frågor är, är detta normalt i ett senare skede av ett förhållande? och borde inte en personen man gör så mycket för uppskatta en istället för att blunda för det goda och endast ha ögat på det dåliga?
På senare tid har det varit utskällningar, skrik och ledsna miner då och då. Det är mitt första seriös förhållande, jag älskar henne av hela mitt hjärta skulle ta en kula för den här tjejen och jag är säker på att hon känner desamma. Ibland tjaffsar vi om små saker som vi båda gör stor sak av och jag är en person som vill ha bekräftelse, hur mycket jag än gör för den här tjejen och vad jag än gör så kan hon 5 minuter senare glömma det goda jag gör för henne och börja skälla och skrika och säga saker som att hon är olycklig men inte på grund av mig utan för att hon bor långt från sin familj och inte har så många vänner här.
Det känns som att hon blundar för det goda jag gör och endast ser det dåliga i mig, och det dåliga är att jag ibland kansk einte kan vara med henne och istället umgås med mina vänner lite då blir hon arg och ledsen eller när jag ber henne att upprepa en sak som jag råkade glömma bort eller inte lyssna då skäller hon och säger dumma saker ibland har hon hotat med att göra slut bara för att jag tjaffsar tillbaka.
Jag förstår att hon kan känna sig ensam ibland och vill ha mig där rätt så ofta, och jag är med henne nästan varje dag jag har inte träffat mina vänner på flera veckor bara så hon mår bra.
Mina frågor är, är detta normalt i ett senare skede av ett förhållande? och borde inte en personen man gör så mycket för uppskatta en istället för att blunda för det goda och endast ha ögat på det dåliga?