2011-11-04, 00:21
#1
Psykonautäventyr #1 Nya insikter!
Hur jag förlorade min svamposkuld!
Min första rapport. Min första tripp. Konstruktiv kritik uppskattas!
20+15 toppisar.
Om mig;
25 år, första gången jag kliver på tåget mot psykadeliska äventyr, väl påläst inför resan, sedan tidigare testat främst CB, nån enstaka gång benzo och amfetamin.
Jag sitter nu och efterglöder och reflekterar över trippen.
Det är mycket.. magiskt mycket som sveper över mig med nya intryck och upplevelser från den plats jag just besökte.
Bäst av allt känns nog att jag har jag 8st A4 med text med timestamp med intryck som jag skiner upp till var gång jag sneglar mot dem.
Set & Setting;
Hemmets lugna vrå. Levande ljus, eld i kaminen, laddat med bra musik. Fixat ett rejält förråd med mat till afterglowen.
Jobbade halvdag och var hemma runt halv 3. Hade lite städning, en liten disk och en dusch att ta itu med.
Det var en kanonhelg ( nu är det torsdag..) och av någon oförklarlig anledning så vaknade jag på söndagen och kännde mig lycklig för en hel bataljon 6åringar som väntar på tomten.
Eftersom hela veckan känts ovanligt upprymd så tänkte jag att det är tillfälle att testa mina vackra svampar!
Men vem skulle babysitta? Det känndes som ett måste på en förstatripp ifall det skulle snea. Jag hade inga bra kandidater såhär mitt på en oplanerad torsdag.. men nånstans kom jag fram till att jag ska banne mig ta mig igenom en lätt psykadelisk tripp på egen hand. Efter allt jag läst och allt jag kännde ska det vara riktigt svårt att snedtrippa med dom förutsättningar jag ansåg mig ha.
Min förhoppning var att ta mig till nivå 4. Att se mig själv i 3rd person och i bästa fall få uppleva egodöd. Mer realistiskt var att ta mig till Nivå 3, på sin höjd..
Det bör kanske nämnas att jag hade misstänkt Psilocybe strictipes i en del av min påse, vilket enligt uppgift isåfall kan vara potentare än vanliga toppisar. (?)
+0 Kl 15.20: Väl klar med städningen så tog jag fram 20 svampar. Tuggade noga och sköljde ner med apelsinjuice. Smaken av svampen var naturlig. Inte äcklig men motbjudande på nått vis. Som att tugga på kantareller som smälte i munnen men med smak av gammalt gräs/jord.
Visste att jag kommer hinna ta itu med den lilla disken och duscha av mig på ca 25 minuter, varva ner 10 minuter och sen se vart äventyret skulle ta mig. Känner mig ganska snart "uppspänd" i magen, en lätt magknip som sitter kvar ännu (6h senare)
+30 kl 15.50 Så sitter jag inlindad i en handduk, fryser om fötterna, har dragit på radioflashFMs live-sida med trance ( http://www.radioflashfm.com/player/live/?live=live ) och känner mig lite grann som efter en liten joint med bra gräs. Harmonin kommer mer och mer och vida överstiger snart vad en joint kan åstadkomma. Jag kommer på att jag har gått omkring här hemma och "yrat". Gått omkring utan mål, petat på saker och bara kännt mig allmänt tillfreds och lycklig sista 10 minuterna.
Jag försöker intala mig att det bara är placebo och jag inte känner nått. Inte ännu...
Men jag är fylld av en äventyrslust, en känsla av lycka och spänningen av att inte veta av vad som ska komma väller över mig. Jag har inte känt nått liknande sen jag stod på Bangkoks flygplats och var på väg på nya äventyr för ett par år sen.
+34 kl 15.54 Det är dax att slå av telefonen, jag börjar känna mig lite underlig. Men vart i hela helsefyr har jag lagt den!? En lätt panik stiger inom mig och jag känner mig obekväm i sitsen att jag tänkt på allt, utom vart jag lyckats förlägga telefonen!!
Jag har lååångt låååååååångt till panik som person. Men att inte veta vad jag står inför och ha läst minst på 10 ställen att man ska stänga av mobilen fick nått att brista i magen av olust.
I halvpanik kommer jag på att logga in på skype och det började snart ringa från ett ställe som jag aldrig tidigare lagt en telefon på.. Bakom fruktskålen!
Det tar mig en minut att lugna ner mig, mota undan paniken som nyss vällde fram och jag inser att man nog inte är så psykiskt stabil som man vill tro.
+36 Kl 15.56 Jag känner en stress i allt jag gör. Jag vill inte missa en sekund av vad som ska hända!
En ganska jobbig stress såhär inpå ens första tripp men den kan botas med lite positivt tänkande på vilket äventyr jag snart ska ut på!
Nånstans tror jag nog att alla hallucinationer ska komma som en bomb. Väggarna ska börja dansa och ansikten flyta ur från tapeten. Så fel jag hade... så opåläst och oförstående jag VAR.
En återkommande grej genom trippen var att "logiken" lös igenom och berättade saker för mig.
Logiken sa här till mig att bara lugna ner mig, gå på toa och göra bort 1an och vänta. Tiden är nyckeln till att börja trippa!
Väl på toa anar jag att texturtapeten vill flyta lite i takt till musiken. Jag intalar mig att det är placebo. Jag vägrar att lura mig själv.
Jag lägger på ett par pinnar på brasan och lägger mig i soffan. Nu.. Nu ... NU !! Dääär! Nu pulserar bannemig taket! Hahahaha! Jag skrattar till och ler. Känner harmonin skölja över mig och gottar ner mig i tankarna att nu ska det njutas. Jag ska åka med på ett tåg med okänd chaufför och destination och det känns BRA!
+40 Kl 16.00 Ljuset runt mig känns djupare, musiken börjar ta en liten annan ton tycker jag mig höra.
Försöker fortfarande intala mig att det är placebo och att jag bara ska ligga där å ta det lungt.
Jag går och dricker en klunk vatten och genast kommer en våg av illamående. Jag reflekterar över att jag inte ska äta eller dricka nått på ett par timmar.
I den dimma som nu håller på att svepa sig kring mig så tar jag beslut att pennan, ett A4-block och Iphonen (som tidsreferens) skulle bli mina redskap!
Nästkommande 10 minuter blir de pulserande taken/väggarna mer intensiva, det känns lite som att jag är på väg in i nått nytt. Lite som alice i underlandet precis på väg ner i kaninhålet.. Den stora förväntningen jag kännt hittills har utbytts mot en nyfikenhet! Jag vill se mer, ha mer!
Men jag är lite rädd för om/när ruset ska sluta intensifieras. Eufori uppstår, tankevurpor kommer och går, jag reflekterar på vad jag nyss tänkte, hur jag tänkte det, och varför jag kom fram till vad jag nu kom fram till. Det är lite som att köra en bilbana som bara är en loop.
+57 kl 16.17 går jag och tittar ut på backen utanför köksfönstret. Det är nästan mörkt ute men hallonsnåren börjar skifta i färger och gunga lite försiktigt. Ett par skuggor gör ett mönster som ett ansikte. Det tar form av Barrack Obama, en schaman, en apmänniska, bob marley..
Logiken förklarar att det bara är skuggor men så fort logiken tynat bort så står Bob där igen, och en schaman osv.
Jag tänker att jag måste få ner det här i anteckningsblocket och börjar skriva. När jag kommit halvvägs genom det jag tänkt ut att skriva så tänker jag; -Va f-n är det här för en hand!? (förvånad, inte rädd) Det är ju en hand som håller i blocket längst ner till vänster... Jag tittar på handen, lyfter blicken till underarmen, armbågen och upp på överarmen och inser att den är fäst i min egen axel. Logiken hoppar in och förklarar; "Det är din egen hand du tittar på" och så flinar Logiken före den tynar bort ansiktslöst.. Hehe, ojdå!
Förundrad skriver jag ner detta med.
Känslorna jag hittils kännt har varit 85% glad/lycklig, 5% osäkerhet, 5% nervositet och 5% obehag/rädsla (men det sistnämnda har jag inte lagt någon vikt i, bara konstaterat att jag kännt så och sen tittat vidare på tex det pulserande bordet. Jag flyter med. Jag kämpar inte emot!
+60 Kl 16.20 är det dax för min första riktiga uppenbarelse. Jag drar mig tillbaka till blocket för att skriva något och inser att jag drar mig till blocket för att det är min sista fasta punkt i den världen jag är van! Jag släpade ju ut mig på det här äventyret för att uppleva svampen, inte för att fega mig fast i det "vanliga". Jag intalar mig att det är bara släppa taget och låta mr unknown styra tåget vartän det bär! Lättare sagt än gjort och fenomenet "egodöd" stör mina tankar. Jag är ju ändå JAG. Jag trivs med mig själv och vill inte försvinna och lämna plats åt nått annat. Vadän detta nu må vara.
Lyckligtvis kliver Äventyraren upp inom mig. Samma del av mig som intresserade mig för svamp!
Den tog över och sa åt Egot att stiga åt sidan och bara åka med, och så blev det!
Glad, lättsint och jättefaschinerad över världen jag upplever glider jag vidare på mitt bananskal på frontparkett i loket på detta tåg! En obeskrivbar upprymdhet fyller mig och pulserar i takt med musiken. Eller egentligen pulserar det bara. Det är taktlöst men det passar ohyggligt bra med låten!
Jag ligger och tittar på en lampar som skiftar färg, hur taket är fyllt med mönster. Klockan börjar förlorat sitt värde "tid". Det jag skriver i loggen är bara ett referensnummer som jag har på en liten svart bit (iphonen). Men jag vet att jag ska skriva ner siffrorna på displayen Det var ett mer än tillfredställande svar för mig just då.
Hur jag förlorade min svamposkuld!
Min första rapport. Min första tripp. Konstruktiv kritik uppskattas!
20+15 toppisar.
Om mig;
25 år, första gången jag kliver på tåget mot psykadeliska äventyr, väl påläst inför resan, sedan tidigare testat främst CB, nån enstaka gång benzo och amfetamin.
Jag sitter nu och efterglöder och reflekterar över trippen.
Det är mycket.. magiskt mycket som sveper över mig med nya intryck och upplevelser från den plats jag just besökte.
Bäst av allt känns nog att jag har jag 8st A4 med text med timestamp med intryck som jag skiner upp till var gång jag sneglar mot dem.
Set & Setting;
Hemmets lugna vrå. Levande ljus, eld i kaminen, laddat med bra musik. Fixat ett rejält förråd med mat till afterglowen.
Jobbade halvdag och var hemma runt halv 3. Hade lite städning, en liten disk och en dusch att ta itu med.
Det var en kanonhelg ( nu är det torsdag..) och av någon oförklarlig anledning så vaknade jag på söndagen och kännde mig lycklig för en hel bataljon 6åringar som väntar på tomten.
Eftersom hela veckan känts ovanligt upprymd så tänkte jag att det är tillfälle att testa mina vackra svampar!
Men vem skulle babysitta? Det känndes som ett måste på en förstatripp ifall det skulle snea. Jag hade inga bra kandidater såhär mitt på en oplanerad torsdag.. men nånstans kom jag fram till att jag ska banne mig ta mig igenom en lätt psykadelisk tripp på egen hand. Efter allt jag läst och allt jag kännde ska det vara riktigt svårt att snedtrippa med dom förutsättningar jag ansåg mig ha.
Min förhoppning var att ta mig till nivå 4. Att se mig själv i 3rd person och i bästa fall få uppleva egodöd. Mer realistiskt var att ta mig till Nivå 3, på sin höjd..
Det bör kanske nämnas att jag hade misstänkt Psilocybe strictipes i en del av min påse, vilket enligt uppgift isåfall kan vara potentare än vanliga toppisar. (?)
+0 Kl 15.20: Väl klar med städningen så tog jag fram 20 svampar. Tuggade noga och sköljde ner med apelsinjuice. Smaken av svampen var naturlig. Inte äcklig men motbjudande på nått vis. Som att tugga på kantareller som smälte i munnen men med smak av gammalt gräs/jord.
Visste att jag kommer hinna ta itu med den lilla disken och duscha av mig på ca 25 minuter, varva ner 10 minuter och sen se vart äventyret skulle ta mig. Känner mig ganska snart "uppspänd" i magen, en lätt magknip som sitter kvar ännu (6h senare)
+30 kl 15.50 Så sitter jag inlindad i en handduk, fryser om fötterna, har dragit på radioflashFMs live-sida med trance ( http://www.radioflashfm.com/player/live/?live=live ) och känner mig lite grann som efter en liten joint med bra gräs. Harmonin kommer mer och mer och vida överstiger snart vad en joint kan åstadkomma. Jag kommer på att jag har gått omkring här hemma och "yrat". Gått omkring utan mål, petat på saker och bara kännt mig allmänt tillfreds och lycklig sista 10 minuterna.
Jag försöker intala mig att det bara är placebo och jag inte känner nått. Inte ännu...
Men jag är fylld av en äventyrslust, en känsla av lycka och spänningen av att inte veta av vad som ska komma väller över mig. Jag har inte känt nått liknande sen jag stod på Bangkoks flygplats och var på väg på nya äventyr för ett par år sen.
+34 kl 15.54 Det är dax att slå av telefonen, jag börjar känna mig lite underlig. Men vart i hela helsefyr har jag lagt den!? En lätt panik stiger inom mig och jag känner mig obekväm i sitsen att jag tänkt på allt, utom vart jag lyckats förlägga telefonen!!
Jag har lååångt låååååååångt till panik som person. Men att inte veta vad jag står inför och ha läst minst på 10 ställen att man ska stänga av mobilen fick nått att brista i magen av olust.
I halvpanik kommer jag på att logga in på skype och det började snart ringa från ett ställe som jag aldrig tidigare lagt en telefon på.. Bakom fruktskålen!
Det tar mig en minut att lugna ner mig, mota undan paniken som nyss vällde fram och jag inser att man nog inte är så psykiskt stabil som man vill tro.
+36 Kl 15.56 Jag känner en stress i allt jag gör. Jag vill inte missa en sekund av vad som ska hända!
En ganska jobbig stress såhär inpå ens första tripp men den kan botas med lite positivt tänkande på vilket äventyr jag snart ska ut på!
Nånstans tror jag nog att alla hallucinationer ska komma som en bomb. Väggarna ska börja dansa och ansikten flyta ur från tapeten. Så fel jag hade... så opåläst och oförstående jag VAR.
En återkommande grej genom trippen var att "logiken" lös igenom och berättade saker för mig.
Logiken sa här till mig att bara lugna ner mig, gå på toa och göra bort 1an och vänta. Tiden är nyckeln till att börja trippa!
Väl på toa anar jag att texturtapeten vill flyta lite i takt till musiken. Jag intalar mig att det är placebo. Jag vägrar att lura mig själv.
Jag lägger på ett par pinnar på brasan och lägger mig i soffan. Nu.. Nu ... NU !! Dääär! Nu pulserar bannemig taket! Hahahaha! Jag skrattar till och ler. Känner harmonin skölja över mig och gottar ner mig i tankarna att nu ska det njutas. Jag ska åka med på ett tåg med okänd chaufför och destination och det känns BRA!
+40 Kl 16.00 Ljuset runt mig känns djupare, musiken börjar ta en liten annan ton tycker jag mig höra.
Försöker fortfarande intala mig att det är placebo och att jag bara ska ligga där å ta det lungt.
Jag går och dricker en klunk vatten och genast kommer en våg av illamående. Jag reflekterar över att jag inte ska äta eller dricka nått på ett par timmar.
I den dimma som nu håller på att svepa sig kring mig så tar jag beslut att pennan, ett A4-block och Iphonen (som tidsreferens) skulle bli mina redskap!
Nästkommande 10 minuter blir de pulserande taken/väggarna mer intensiva, det känns lite som att jag är på väg in i nått nytt. Lite som alice i underlandet precis på väg ner i kaninhålet.. Den stora förväntningen jag kännt hittills har utbytts mot en nyfikenhet! Jag vill se mer, ha mer!
Men jag är lite rädd för om/när ruset ska sluta intensifieras. Eufori uppstår, tankevurpor kommer och går, jag reflekterar på vad jag nyss tänkte, hur jag tänkte det, och varför jag kom fram till vad jag nu kom fram till. Det är lite som att köra en bilbana som bara är en loop.
+57 kl 16.17 går jag och tittar ut på backen utanför köksfönstret. Det är nästan mörkt ute men hallonsnåren börjar skifta i färger och gunga lite försiktigt. Ett par skuggor gör ett mönster som ett ansikte. Det tar form av Barrack Obama, en schaman, en apmänniska, bob marley..
Logiken förklarar att det bara är skuggor men så fort logiken tynat bort så står Bob där igen, och en schaman osv.
Jag tänker att jag måste få ner det här i anteckningsblocket och börjar skriva. När jag kommit halvvägs genom det jag tänkt ut att skriva så tänker jag; -Va f-n är det här för en hand!? (förvånad, inte rädd) Det är ju en hand som håller i blocket längst ner till vänster... Jag tittar på handen, lyfter blicken till underarmen, armbågen och upp på överarmen och inser att den är fäst i min egen axel. Logiken hoppar in och förklarar; "Det är din egen hand du tittar på" och så flinar Logiken före den tynar bort ansiktslöst.. Hehe, ojdå!
Förundrad skriver jag ner detta med.
Känslorna jag hittils kännt har varit 85% glad/lycklig, 5% osäkerhet, 5% nervositet och 5% obehag/rädsla (men det sistnämnda har jag inte lagt någon vikt i, bara konstaterat att jag kännt så och sen tittat vidare på tex det pulserande bordet. Jag flyter med. Jag kämpar inte emot!
+60 Kl 16.20 är det dax för min första riktiga uppenbarelse. Jag drar mig tillbaka till blocket för att skriva något och inser att jag drar mig till blocket för att det är min sista fasta punkt i den världen jag är van! Jag släpade ju ut mig på det här äventyret för att uppleva svampen, inte för att fega mig fast i det "vanliga". Jag intalar mig att det är bara släppa taget och låta mr unknown styra tåget vartän det bär! Lättare sagt än gjort och fenomenet "egodöd" stör mina tankar. Jag är ju ändå JAG. Jag trivs med mig själv och vill inte försvinna och lämna plats åt nått annat. Vadän detta nu må vara.
Lyckligtvis kliver Äventyraren upp inom mig. Samma del av mig som intresserade mig för svamp!
Den tog över och sa åt Egot att stiga åt sidan och bara åka med, och så blev det!
Glad, lättsint och jättefaschinerad över världen jag upplever glider jag vidare på mitt bananskal på frontparkett i loket på detta tåg! En obeskrivbar upprymdhet fyller mig och pulserar i takt med musiken. Eller egentligen pulserar det bara. Det är taktlöst men det passar ohyggligt bra med låten!
Jag ligger och tittar på en lampar som skiftar färg, hur taket är fyllt med mönster. Klockan börjar förlorat sitt värde "tid". Det jag skriver i loggen är bara ett referensnummer som jag har på en liten svart bit (iphonen). Men jag vet att jag ska skriva ner siffrorna på displayen
Det var ett mer än tillfredställande svar för mig just då.
