2011-11-02, 16:15
#1
Substans: Ecstasy. Q-dance/Orange powerbutton.
Dos: En tablett, ingen aning hur många gram.
Tid: Peak 4 timmar, efterdyningar några timmar efter det.
Ålder: 21
Kön: Kvinna
Vikt: 70 kg.
Tidigare substanser: En handfull gånger med cannabis, en gång amfetamin.
Fröken själv:
Något utav en 'renlevnadsmänniska'. Dricker varken kaffe, energidrycker, äter socker eller andra vardagliga 'rusmedel'. De gånger jag rökt cannabis så har jag mått dåligt, amfetaminet var rena mardrömmen, inte haft så bra tidigare erfarenheter det vill säga.
Beslutet om att pröva E var ingen impulsgrej, utan jag försökte samla information innan så jag visste vad som väntade då jag tidigare haft så dåliga upplevelser med andra substanser. Jag är en sådan människa som helst måste ha allting nedskrivet svart på vitt vad som kommer att hända, när det händer, hur det kommer kännas etc. Detta för att undvika de där stunderna när ruset kickar in och man förlorar sig själv för en stund, när man saknar all kontroll och bara ÄR. Dessa stunderna är jag jävligt rädd för, jag vet ju aldrig hur jag kommer att reagera, hur jag kommer svara på att känna mig sådär förbannat maktlös. Därför vill jag helt enkelt avdramatisera hela ruset Innan, se det ur ett rent kemiskt/vetenskapligt perspektiv, om ni förstår hur jag menar.
Kvällen ifråga:
Min vän, som kan få heta Polaren Pär, hör av sig och meddelar att han fått tag i några knappar som tydligen ska vara väldigt bra och frågar om jag är redo att testa. Han var vänlig nog att inte hetsa, utan han frågade om jag läst på innan, hur känner jag inför detta etc?
Jag går med på att ses kvällen därpå, jag kunde ju inte blivit mer förberedd kände jag. En helt sporadisk träff med en gammal god vän i hans lägenhet, inget främmande folk jag inte kände och jag kände verkligen att jag kunde Lita helt på att Polaren Pär skulle ha koll och ta väl hand om mig.
En gemensam vän joinade. Även han en gröngöling inför E.
21.15 droppar vi knapparna. Och just den millisekunden innan jag svalde så kände jag mig så förbannat nervös och ynklig. "Shit, tänk om det går fel?" Men med mina två pojkar brevid så kunde jag ändå inte känna att jag var osäker, jag kände mig verkligt trygg, så jag bara kastade in knappen i munnen och svalde.
Vi fördriver tiden med att lyssna på musik och snacka skit, klockan blir 21.40 och Polaren Pär förvarnar att snart så släpper det, försök bara att slappna av Fröken.
21.50 så känner jag att det börjar släppa för mig, jag blev tung i huvudet och när jag svängde med blicken så kändes det som om jag hade en hel tordnado i huvudet. Det satt bara i huvudet, pojkarna sa att deras rus kändes i fingrar och ben. Men för mig så var det enbart synen och huvudet som sakta blev tungt, sedan tyngre, jag hade svårt att föra blicken som jag ville. Tills det släpper och jag känner en svag vibration i bröstet som spirar ner från strupen.
I detta läge blev jag riktigt rädd ska jag säga, det var ju just denna stunden som jag fruktade, när det kickar och jag bara förlorar mig själv.
Polaren Pär tar min hand och kramar den, det är den enda fasta punkten jag har mitt i allt detta.
Jag reser mig ostadigt, känner att jag bara Måste härifrån och det Nu!
Jag sätter mig inne i badrummet på toalettlocket, vrider på kranvattnet och lutar huvudet i armarna över handfatet, fokuserar på min andning. "Jag fixar detta, du landar alltid, bara njut nu."
Just då släpper det. Allting, jag känner ingenting under, över eller omkring mig. Allt jag ser är badrumslampans gula ljus som blir intensivt strålande ju mer jag stirrar. Det känns som om jag fullkomligt bara tappat hela min kropp. Tills jag sakta börjar känna först handfatets kalla porslin under handlederna, jag känner toalettlockets rundning mellan låren, jag sitter helt bergsfast.
Det är just Här och nu som jag ska vara, det finns inget annat, jag är helt cementerad i hela känslan av att just Nu är allting som livet handlar om. Jag bara sitter där och känner hur hela kroppen tyngs ner mot porslinet, hör vattnet rinna och bubbla i handfatet, hur hela jag bara blir Ett helt stycke med den kubikmeter jag sitter i, allting är bara en enda tjock, trög, underbar tyngd som jag sitter i.
Mitt i allt detta så börjar mina lår att darra, jag känner hur enorma konvulsioner bara rullar genom mina ben. Från skötet ner till knävecken, vidare ner till anklarna, är det som jämna pulserande, heta, intensiva elektriska rullningar som bara masserar mina muskler. Om och om och om igen.
Det slutar aldrig, hela jag bara vibrerar och fortsätter att vibrera från kroppens innersta vrå och utåt. Jag trycker ner hälarna i golvet, känner hur golvet bara blir ett med mina tryckpunkter och fortsätter att trycka ner hälarna tills jag blir helt svag i knäna. Jag börjar sakta dra fötterna utmed golvet, lyfter hälarna, trycker ner dem, lyfter och trycker ner.
Varje gång jag trycker ner hälarna i golvet så känns det som om jag sprungit ett marathon, som om musklerna är av gelé, jag kan inte riktigt känna av mina ben men jag känner Inuti dem, hur trycket bara intensifieras för varje stamp i golvet jag gör.
Pojkarna, som nu släppt loss helt ute i vardagsrummet, kommer in för att hämta mig. "Fröken, kom här, du ska känna hur skön soffan är, kom nu, kom nu."
Jag släpar mig långsamt ut från badrummet, låter fingrarna stryka längst med tapeten när jag går. Mitt i dörröppningen till rummet så blir jag alldeles knäsvag, jag kan verkligen inte hålla uppe min kropp av egen kraft, den kommer åka rätt igenom golvet om jag inte säkrar mig, nu!
Vänster hand är kvar på tapeten, jag vrider sakta kroppen mot väggen och låter höger hand trycka mot tapeten den med. Jag trycker hela min kropp mot väggen för att hålla kvar den, trycker handflatorna platta och hela vänstra sidan av kroppen blir gjuten med väggen. Min höft, mitt vänstra bröst och mitt vänstra lår trycks alla mot väggen och jag kan ärligt talat inte svara på ifall jag står upp, ligger ner eller bara sitter fast. Det enda jag känner är att hela vänster sida av kroppen trycks mot väggen, jag kan rulla runt och klättra på väggarna om jag vill, jag lovar! För jag är så intryckt mot väggen att jag trotsar alla naturlagar.
Sakta så sakta så känner jag tapetens struktur under händerna, jag låter naglarna krafsa utmed den, och det kittlas något så hysteriskt. Det enda som inte är helt fastgjutet i cementväggen är fingrarna på vänster hand som sakta krafsar om och om igen mot tapeten. Det pirrar liksom Inuti naglarna, jag kan känna mina nagelband vibrera och jag bara står där och stryker längst med tapeten tills det känns som om handen helt enkelt kommer skrapas bort, så intensivt är det.
Jag vet inte hur länge mina episoder inne i badrummet och med tapeten höll på, allting är som ett enda trögflytande minne av välbehag. Men efter denna tiden så börjar jag sakta ta in fler intryck, jag ser mina pojkar som båda två har sina egna äventyr att utforska. Jag kan ta in fler ljud, mer skiftningar i ljuset och jag känner röklukten från deras cigaretter. Allt detta fanns inte innan.
Slutdestinationen blev soffan, där ena pojken rufsar i mitt hår (helt underbart, visste inte att hår kunde kännas så lyckligt) och den andre masserar mina ben. Jag är fortfarande helt intensivt lycklig och borta, men märker ändå fler detaljer sen innan, jag kan tala igen. Jag kan förstå vad pojkarna pratar om, det är inte bara ett lågt brummande mummel längre.
Framåt 02.00 börjar jag känna att nu är det på avdalning, jag känner av alltfler känslouttryck som jag egentligen inte brytt mig om alldeles nyss. Börjar känna ett smått obehag av att ligga inklämd mellan två E'ade karlar som bara stryker mitt hår om och om igen (även om detta är något av det skönaste jag varit med om). Jag börjar känna en enorm tomhet, allt jag känner är att "Nejnejnej, jag är inte klar ännu, jag vill inte landa än!"
Jag kurar ner mig bland de stora soffkuddarna, kramar hårt den ena kudden och fokuserar på att andas igen, precis som innan trippen kickade in. Jag bara ligger där och känner sakta hur världen kommer tillbaka, den intensiva tyngden mot mina muskler försvinner allt efter som och det enda jag kan känna klart och tydligt är kuddens fibrer mot min kind.
Eftersom det sakta så sakta börjar komma tillbaka till mig, världen och allt där i, så börjar jag slappna av. Visste inte ens att jag var uppspirad innan, jag hade ju mått så förbannat Bra.
Men någonstans inom mig så släpper en spärr och jag känner att, nu är jag påväg tillbaka, påväg hem igen, jag klarade det.
Timmarna som följer är inte alltför behagliga. Det känns som om ruset går upp i en loop igen och när jag ligger i soffkuddarna, helt säker på att nu är jag snart klar i huvudet igen, så slungas jag ut i en ny episod av tyngd och maktlöshet. Men nu så var jag inte beredd, jag var ju påväg ner igen?
Denna loop höll i sig timmarna därefter, kom liksom i heta svallvågor som bara blockerade mina tankar och all logik. Detta var inte lika skönt som innan, kanske för att jag var oförberedd och inte riktigt var mentalt inställd på ännu en sådan intensiv rundtur.
Pojkarna bjuder på holk för att lätta det hela, och det lindras något, jag är inte lika orolig och analyserande i vad som händer.
Natten som följer är inte mysig alls, jag ligger obehagligt i sängen och flyttar mig till soffan, flyttar mig till badrummet och håller på sådär tills gryningen ungefär. Kunde verkligen inte skaka av mig obehaget efter den sista loopen och kan bara inte slappna av. Men tillslut så somnar jag ändå.
Dos: En tablett, ingen aning hur många gram.
Tid: Peak 4 timmar, efterdyningar några timmar efter det.
Ålder: 21
Kön: Kvinna
Vikt: 70 kg.
Tidigare substanser: En handfull gånger med cannabis, en gång amfetamin.
Fröken själv:
Något utav en 'renlevnadsmänniska'. Dricker varken kaffe, energidrycker, äter socker eller andra vardagliga 'rusmedel'. De gånger jag rökt cannabis så har jag mått dåligt, amfetaminet var rena mardrömmen, inte haft så bra tidigare erfarenheter det vill säga.
Beslutet om att pröva E var ingen impulsgrej, utan jag försökte samla information innan så jag visste vad som väntade då jag tidigare haft så dåliga upplevelser med andra substanser. Jag är en sådan människa som helst måste ha allting nedskrivet svart på vitt vad som kommer att hända, när det händer, hur det kommer kännas etc. Detta för att undvika de där stunderna när ruset kickar in och man förlorar sig själv för en stund, när man saknar all kontroll och bara ÄR. Dessa stunderna är jag jävligt rädd för, jag vet ju aldrig hur jag kommer att reagera, hur jag kommer svara på att känna mig sådär förbannat maktlös. Därför vill jag helt enkelt avdramatisera hela ruset Innan, se det ur ett rent kemiskt/vetenskapligt perspektiv, om ni förstår hur jag menar.
Kvällen ifråga:
Min vän, som kan få heta Polaren Pär, hör av sig och meddelar att han fått tag i några knappar som tydligen ska vara väldigt bra och frågar om jag är redo att testa. Han var vänlig nog att inte hetsa, utan han frågade om jag läst på innan, hur känner jag inför detta etc?
Jag går med på att ses kvällen därpå, jag kunde ju inte blivit mer förberedd kände jag. En helt sporadisk träff med en gammal god vän i hans lägenhet, inget främmande folk jag inte kände och jag kände verkligen att jag kunde Lita helt på att Polaren Pär skulle ha koll och ta väl hand om mig.
En gemensam vän joinade. Även han en gröngöling inför E.
21.15 droppar vi knapparna. Och just den millisekunden innan jag svalde så kände jag mig så förbannat nervös och ynklig. "Shit, tänk om det går fel?" Men med mina två pojkar brevid så kunde jag ändå inte känna att jag var osäker, jag kände mig verkligt trygg, så jag bara kastade in knappen i munnen och svalde.
Vi fördriver tiden med att lyssna på musik och snacka skit, klockan blir 21.40 och Polaren Pär förvarnar att snart så släpper det, försök bara att slappna av Fröken.
21.50 så känner jag att det börjar släppa för mig, jag blev tung i huvudet och när jag svängde med blicken så kändes det som om jag hade en hel tordnado i huvudet. Det satt bara i huvudet, pojkarna sa att deras rus kändes i fingrar och ben. Men för mig så var det enbart synen och huvudet som sakta blev tungt, sedan tyngre, jag hade svårt att föra blicken som jag ville. Tills det släpper och jag känner en svag vibration i bröstet som spirar ner från strupen.
I detta läge blev jag riktigt rädd ska jag säga, det var ju just denna stunden som jag fruktade, när det kickar och jag bara förlorar mig själv.
Polaren Pär tar min hand och kramar den, det är den enda fasta punkten jag har mitt i allt detta.
Jag reser mig ostadigt, känner att jag bara Måste härifrån och det Nu!
Jag sätter mig inne i badrummet på toalettlocket, vrider på kranvattnet och lutar huvudet i armarna över handfatet, fokuserar på min andning. "Jag fixar detta, du landar alltid, bara njut nu."
Just då släpper det. Allting, jag känner ingenting under, över eller omkring mig. Allt jag ser är badrumslampans gula ljus som blir intensivt strålande ju mer jag stirrar. Det känns som om jag fullkomligt bara tappat hela min kropp. Tills jag sakta börjar känna först handfatets kalla porslin under handlederna, jag känner toalettlockets rundning mellan låren, jag sitter helt bergsfast.
Det är just Här och nu som jag ska vara, det finns inget annat, jag är helt cementerad i hela känslan av att just Nu är allting som livet handlar om. Jag bara sitter där och känner hur hela kroppen tyngs ner mot porslinet, hör vattnet rinna och bubbla i handfatet, hur hela jag bara blir Ett helt stycke med den kubikmeter jag sitter i, allting är bara en enda tjock, trög, underbar tyngd som jag sitter i.
Mitt i allt detta så börjar mina lår att darra, jag känner hur enorma konvulsioner bara rullar genom mina ben. Från skötet ner till knävecken, vidare ner till anklarna, är det som jämna pulserande, heta, intensiva elektriska rullningar som bara masserar mina muskler. Om och om och om igen.
Det slutar aldrig, hela jag bara vibrerar och fortsätter att vibrera från kroppens innersta vrå och utåt. Jag trycker ner hälarna i golvet, känner hur golvet bara blir ett med mina tryckpunkter och fortsätter att trycka ner hälarna tills jag blir helt svag i knäna. Jag börjar sakta dra fötterna utmed golvet, lyfter hälarna, trycker ner dem, lyfter och trycker ner.
Varje gång jag trycker ner hälarna i golvet så känns det som om jag sprungit ett marathon, som om musklerna är av gelé, jag kan inte riktigt känna av mina ben men jag känner Inuti dem, hur trycket bara intensifieras för varje stamp i golvet jag gör.
Pojkarna, som nu släppt loss helt ute i vardagsrummet, kommer in för att hämta mig. "Fröken, kom här, du ska känna hur skön soffan är, kom nu, kom nu."
Jag släpar mig långsamt ut från badrummet, låter fingrarna stryka längst med tapeten när jag går. Mitt i dörröppningen till rummet så blir jag alldeles knäsvag, jag kan verkligen inte hålla uppe min kropp av egen kraft, den kommer åka rätt igenom golvet om jag inte säkrar mig, nu!
Vänster hand är kvar på tapeten, jag vrider sakta kroppen mot väggen och låter höger hand trycka mot tapeten den med. Jag trycker hela min kropp mot väggen för att hålla kvar den, trycker handflatorna platta och hela vänstra sidan av kroppen blir gjuten med väggen. Min höft, mitt vänstra bröst och mitt vänstra lår trycks alla mot väggen och jag kan ärligt talat inte svara på ifall jag står upp, ligger ner eller bara sitter fast. Det enda jag känner är att hela vänster sida av kroppen trycks mot väggen, jag kan rulla runt och klättra på väggarna om jag vill, jag lovar! För jag är så intryckt mot väggen att jag trotsar alla naturlagar.
Sakta så sakta så känner jag tapetens struktur under händerna, jag låter naglarna krafsa utmed den, och det kittlas något så hysteriskt. Det enda som inte är helt fastgjutet i cementväggen är fingrarna på vänster hand som sakta krafsar om och om igen mot tapeten. Det pirrar liksom Inuti naglarna, jag kan känna mina nagelband vibrera och jag bara står där och stryker längst med tapeten tills det känns som om handen helt enkelt kommer skrapas bort, så intensivt är det.
Jag vet inte hur länge mina episoder inne i badrummet och med tapeten höll på, allting är som ett enda trögflytande minne av välbehag. Men efter denna tiden så börjar jag sakta ta in fler intryck, jag ser mina pojkar som båda två har sina egna äventyr att utforska. Jag kan ta in fler ljud, mer skiftningar i ljuset och jag känner röklukten från deras cigaretter. Allt detta fanns inte innan.
Slutdestinationen blev soffan, där ena pojken rufsar i mitt hår (helt underbart, visste inte att hår kunde kännas så lyckligt) och den andre masserar mina ben. Jag är fortfarande helt intensivt lycklig och borta, men märker ändå fler detaljer sen innan, jag kan tala igen. Jag kan förstå vad pojkarna pratar om, det är inte bara ett lågt brummande mummel längre.
Framåt 02.00 börjar jag känna att nu är det på avdalning, jag känner av alltfler känslouttryck som jag egentligen inte brytt mig om alldeles nyss. Börjar känna ett smått obehag av att ligga inklämd mellan två E'ade karlar som bara stryker mitt hår om och om igen (även om detta är något av det skönaste jag varit med om). Jag börjar känna en enorm tomhet, allt jag känner är att "Nejnejnej, jag är inte klar ännu, jag vill inte landa än!"
Jag kurar ner mig bland de stora soffkuddarna, kramar hårt den ena kudden och fokuserar på att andas igen, precis som innan trippen kickade in. Jag bara ligger där och känner sakta hur världen kommer tillbaka, den intensiva tyngden mot mina muskler försvinner allt efter som och det enda jag kan känna klart och tydligt är kuddens fibrer mot min kind.
Eftersom det sakta så sakta börjar komma tillbaka till mig, världen och allt där i, så börjar jag slappna av. Visste inte ens att jag var uppspirad innan, jag hade ju mått så förbannat Bra.
Men någonstans inom mig så släpper en spärr och jag känner att, nu är jag påväg tillbaka, påväg hem igen, jag klarade det.
Timmarna som följer är inte alltför behagliga. Det känns som om ruset går upp i en loop igen och när jag ligger i soffkuddarna, helt säker på att nu är jag snart klar i huvudet igen, så slungas jag ut i en ny episod av tyngd och maktlöshet. Men nu så var jag inte beredd, jag var ju påväg ner igen?
Denna loop höll i sig timmarna därefter, kom liksom i heta svallvågor som bara blockerade mina tankar och all logik. Detta var inte lika skönt som innan, kanske för att jag var oförberedd och inte riktigt var mentalt inställd på ännu en sådan intensiv rundtur.
Pojkarna bjuder på holk för att lätta det hela, och det lindras något, jag är inte lika orolig och analyserande i vad som händer.
Natten som följer är inte mysig alls, jag ligger obehagligt i sängen och flyttar mig till soffan, flyttar mig till badrummet och håller på sådär tills gryningen ungefär. Kunde verkligen inte skaka av mig obehaget efter den sista loopen och kan bara inte slappna av. Men tillslut så somnar jag ändå.
