Konservatism i Moderata Ungdomsförbundet

En helt korrekt beskrivning! Charlie Weimars drog KDU mycket riktigt åt höger. Primärt handlade det om en mjuk kritik av radikalfeminism och muslimska minoriteters identitetspolitik. Hans föregångare, Ella Bohlin var förövrigt mjukt kritisk till abort och darwinismen. När Weimars gjorde karriär i moderpartiet så tog Aron Modig (2011-2013) över. En liberal person starkt kritisk mot socialism. Konsumtion framför värdekonservatism var hans melodi. Nu har Sara Skyttedal (2013-nu) tagit över KDU. Hon driver främst liberala frågor samt bedriver en mjuk kritik mot radikalfeminismen. Elfström, Söderbaum och alla de andra fd. "konservativa" studenterna som försöker slå sig in i media är idag liberaler och mjukt neokonservativa. Det finns idag inga konservativa i etablissemanget förutom en och annan kristen konservativ som tycker att abortgränsen skall sänkas någon vecka.

Konservatismen finns egentligen inte utanför studentvärlden i Lund och Uppsala - och där är den tyst och försiktig och kretsar kring en handfull akademiker. Sista försöket för en konservativ riktning i svensk politik och media var antagligen Jonas De Geers tidskrift Salt. Det tog ett nummer innan den blev paria i etablissemanget och således dödade De Geers karriär och alla andra försök till någon typ av väckelse.

Vad är konservatismen idag? Kritik mot den socialistiska regimen på Kuba, försvar av amerikansk intervention i tredje världen, stöd till den israeliska högern, sänkt abortgräns med ett par veckor, kritik mot militant islamism och mjuk kritik mot radikalfeminismen. Har man dessa åsikter är "konservativ" i Sverige. Det räcker med att läsa det Söderbaum skriver och skrivit - han identifierar sig med amerikansk konservatism. Om man vill veta vad svensk konservatismen är så skall man läsa; Arvid Fredborg, Rudolf Kjellén, Tage Lindbom, Johan Tralau, Jan-Olof Bengtsson, Claes G. Ryn, Harald Hjärne, Nils Fredrik Biberg, Samuel Grubbe, Erik Gustaf Geijers och Christopher Jacob Boström. Naturligtvis är dessa herrar fullkomligt tabu att läsa i finare kretsar utom möjligen Johan Tralau. Han lever förövrigt. Det finns ingen svensk konservatism i Sverige - i alla fall inte i städade mediekretsar förutom litet försiktig kritik mot etablissemangets syn på familjen av Johan Tralau i Axess. Ja, och såklart Atlantis förlag som då och då publicerar tysk radikalkonservativ litteratur. Att det finns konservativa strömmingar i MUF är rent löjeväckande trams.

Aporopå dagsläget för konservatismen. Du kan ju bara föreställa dig min reaktion varje gång tönten Roland Poirier Martinsson öppnar munnen och ska agera självutnämnt språkrör för svensk konservatism.

Konservatism idag är, som du mycket riktigt skriver, officiellt sett intimt förknippat med den sortens värderingar som vi förknippar med Republikanska partiet i USA, som i sin tur är en ganska märklig cocktail av militär interventionism, religiös neo-anabaptism och nyliberal ekonomisyn. Och mycket riktigt tystnade de mer klassiskt konservativa rösterna tillsammans med Salt när denna tidning förlorade all respekt och tolerans från de borgerliga.

Även om KDU är nominellt mer konservativt än MUF, har även detta förbund tappat sedan Weimers försvann. Jag skulle inte definiera Ella Bohlin som konservativ, då hennes politiska åsikter har mer koppling till det gamla Frisinnade Folkpartiet, en sorts vänster-mittenkristen politik präglad av (fri)religiös moralism. Hon var också till stor skada för partiet enligt min åsikt, och därför personkryssade jag Alf till EU-parlamentet år 2009.

P.S. Vad gäller konservativa tänkare skulle jag bara vilja ta tillfället i akt och slå ett slag för Elmo Lindholm och Sture Bolin, som var frontfigurerna för den nationalkonservativa studentföreningen SNU i Lund, kopplad till Allmänna Valmansförbundet. Dessa har tyvärr fått en stor naziststämpel i pannan av historieskrivarna, bland annat professor Sverker Oredsson. Vilket är synd, då de representerade precis den traditionalistiska, franskinspirerade konservatism jag själv sympatiserar med och kunde ha bildat en riktigt stark motvikt till den förhärskande liberalkonservatismen som Arvid Lindman stod för. Lyckligtvis har historiker som t.ex. professor emerita Birgitta Odén på sistone börjat arbeta med att rentvå deras namn.