Konservativa litteraturtips [Sammanfogat/Mod]

Den första bok att presentera en helhetsbild av vad konservatismen står för, som nämner Edmund Burke som konservatismens lärofader, och som talar om "modern conservatism", är Lord Hugh Cecils "Conservatism" från 1911. Den översattes till svenska 1912. Utvecklingen från det att termen "konservatism" uppstår på 1830-talet och fram till dess beskrivs i detalj av Emily Jones i boken "Edmund Burke & the invention of modern conservatism 1830-1914". I min bok "Modern konservatism" spårar jag både detta, och hur socialkonservatismen uppstod i det tidiga 1800-talet långt före liberalkonservatismen som uppstod efter Andra världskriget.

På www.modernkonservatism.se kan du bilda dig en närmare uppfattning om vad min bok innehåller och hur den är upplagd.


Jag förstår synpunkten. Men. Efter Andra världskriget, med dess anklagelser om att det var högern och de konservativa som orsakade alltihop, uppstod i Västvärlden ett behov att definiera "sann konservatism" på ett sätt där det inte kan buntas ihop med t.ex. fascism, fastän det dessförinnan funnits ett antal rörelser som förenat konservativt och fascistiskt idégods (dessa beskrivs väl i Francesco Giubileis "The history of European conservative thought"). Vid det laget finns idéströmmar både på den europeiska kontinenten, i Storbritannien och USA, och även i Sverige, som framhåller att konservatismen bygger på Edmund Burke. 1953 publicerar Russell Kirk sin "The conservative mind" där även han slår fast att all sann amerikansk konservatism bygger på Burke. Kirks kolossala internationella popularitet och intellektuella inflytande får anses utgöra den slutgiltiga internationella överenskommelsen mellan intellektuella konservativa att Burke är konservatismens lärofader.

Michael Oakeshott och Roger Scruton har formulerat vad som kallas den konservativa filosofin som en syntes mellan Burke och Hegel. På det viset knyter de även ihop stora delar av den kontinentala idétradition som utvecklats ur de tidiga kontrarevolutionära rörelserna.

Hur de kontinentala kontrarevolutionära rörelserna har utvecklats från Burkeanska influenser via hegelianska influenser, och hur Hegel har influerat även brittisk konservatism från mitten av 1800-talet och framåt, beskrivs bl.a. av Nils Elvander i "Harald Hjärne och konservatismen". Även Emily Jones berör detta från en brittisk horisont.



Oj, här var det många missförstånd. Se min senaste kommentar om Burkes relation till liberalismen i Putin-tråden.

Konservatismen i Burkes efterföljd är antiliberal och antisocialistisk. Detta beskriver jag tydligt och ger mängder av exempel på i min bok "Modern konservatism".

Däremot håller jag med om att amerikansk "conservatism" är lika med det vi i Europa kallar för liberalism. Russell Kirk tar t.ex. starkt avstånd från libertarianism.


Jag har läst ett stort antal böcker om konservatismen. Att den monarkistiska principen skulle vara dess kärna, eller dess ursprungsidé eller liknande, har jag inte stött på tidigare. Den är absolut viktig, men inte heller central för de tidiga kontrarevolutionära rörelserna. Kanske tänker du på Joseph de Maistre, och hans monarkistiska, teokratiska medeltidsdyrkande?


Jag skulle snarare säga att denna förvirring bara finns i Sverige. Här är förvirringen ett resultat av att Moderaterna kastade ut alla konservativa i början av 1980-talet, och att konservatismen sedan dess inte haft en plats i svensk samhällsdebatt (förrän nu). Därmed har en massa debattörer som inte läst böcker om konservatismen fått för sig att konservatism är alltifrån bevarande av status quo till nationalism och auktoritär höger. Lyckligtvis har vi åtminstone haft en bra beskrivning av konservatismen på svenska i form av Reidar Larssons konservatism-kapitel i "Politiska ideologier i vår tid".

Ett felaktigt påstående blir inte mer rätt därför att det upprepas ofta eller av många under lång tid.

Viereck är en amerikansk socialkonservativ, ungefär som Roger Scruton är en brittisk dito. Viereck är underskattad. F.ö. är just Viereck en anhängare av den monarkistiska restorationen i Metternichs anda som du verkar anse central för konservatismen.

Tack så mycket för historielektionen. Ska kolla upp de där böckerna och den tidiga moderna konservatismen mer.

Jag syfter helt enkelt på konservatismen som den såg ut hos dess skapare och tidiga förespråkare. Restaurationism var från början synonymt med konservatism, men t.ex. Chateaubriand var klart mer flexibel än att anse att ett återställande av den gamla regimen hade ett egenvärde. Även Bonald skrev i första hand om auktoritet - och i dess världsliga form ytterst monarki - som en princip snarare än någon specifik institution som måste bevaras eller återställas. Det finns ett konsekvent erkännande av auktoritet som något ofrånkomligt hos alla de tänkare som definierade konservatismen, samt hos deras föregångar som Robert Filmer. Detta måste man även erkänna i "moderna" definitioner (hur missvisande det ordet än är; hela konservatismen är ju ett modernt fenomen).

Du tar upp ett antal amerikanska och brittiska tänkare från efterkrigstiden och deras historieskrivning som knyter an till en specifik brittisk tendens som alltså uppstod c:a 100 år efter konservatismen. Därmed hoppar du över både konservatismens ursprung (att dess "ursprung" tillskrevs Burke är som du själv skriver en senare revidering) och alla dess riktningar utöver den "moderna konservatismen". Alla europeiska fortsättningar på konservatismen trollas bort; möjligtvis är de vad du viftar bort med nödvändigheten att inte bli kallad fascist.

Argumentet för Burke som något annat än liberal var svagt från början (=det sena 1800-talets liberaler hade inte längre användning för honom) och nu knyts det samman med en taktisk positionering efter andra världskriget. Om man inte är intresserad av positionering utan bara vill ha klarhet blir det här bara en dimridå man måste blåsa bort. Personligen tror jag det är en mycket bättre taktik att stå för vad man tycker och argumentera för det, utan slingrande, tricksande och historierevisionism, som bara ger intrycket att man saknar hederligt uppsåt. Om konservatismen verkligen är något att ha måste den tåla att visas upp utan retuschering.

Några böcker som givits ut på svenska de senaste åren med relevans för tråden

Om plikterna av Cicero (2021, Daidalos)
Introduktion till Rommarrikets dygder och därmed den västerländska civilisationen, som varken bygger på frälsningsdogmer eller idéer om frihet och rättigheter. De fyra kardinaldygderna är vishet, rättvisa, tapperhet och måttfullhet. Dessa existerar i samklang med människornas praktiska erfarenheter och vänskap med andra människor, och därmed även egenintresse. Klassiskt motgift mot magiskt tänkande. Har i omgångar varit standardläsning för européer med anspråk på offentliga ämbeten, både före och efter renässansen.

Glasbin av Ernst Jünger (2021, Augusti)
Kultig science fiction-roman som till slut kom på svenska. Skön förhöjning och koncentrering av Europas 1900-tal som alltid i Jüngers fiktiva universum. Visuellt spektakulärt och genuint tankeväckande om vartannat. Mitt favoritavsnitt är diskussionen om konspirationsteorier.

En sommar med Homeros av Sylvain Tesson (2019, Atlantis)
Subversiv bok som erbjuder en ej upplysningsskadad läsning av Homeros. Nästan direkt får vi veta att framsteg inte existerar. Lite repetitiv (materialet var från början en radioföljetong) men överlag underhållande.

Vad är metafysik? av Martin Heidegger (2021, H:ström)
Modern klassiker som inte har funnits på svenska förrän nu. I vad som egentligen är tre texter filosoferar Heidegger om intet, i gränslandet mellan vilt flum och att faktiskt hitta något robust och meningsgivande, där varat förstås som en negation av intet snarare än tvärtom. Mycket lekfullhet och ordvitsande, rätt ingång är att läsa det som både nonsenspoesi och seriös filosofi, i konfrontation med det rationella tänkandets oförmåga att greppa döden och därmed säga någonting alls.

I Schopenhauers närvaro av Michel Houellebecq (2020, Ellerströms)
Houellebecq listar sina favoritcitat från Schopenhauer. Ingen omistlig bok men småputtrigt trevlig pessimism.

Greklands gudar och andra dikter av Friedrich Schiller (2021, H:ström)
Kompetenta tolkningar och ett bra Schiller-urval. Titeldikten är en omstridd klassiker som inspirerade Walter F. Otto i hans försök att föra Nietzsche i en teologisk riktning. Jordnära och majestätisk på samma gång, i kontrast till romantikens idéer om människans oändliga möjligheter.

Jag håller med om att det är en utbredd uppfattning att både de Maistre och de Bonald var med och formade konservatismens första tid. Men både Kirk och Scruton tar avstånd ifrån dem, Scruton lite mer filosofiskt motiverat än Kirks burkeanskt idéorienterade perspektiv. Men visst har de haft stort inflytande internationellt både under 1800-talet och i vår tid, på rörelser som idag kallas radikalkonservativa.


Ja, ungefär så. Förutom att jag i min bok "Modern konservatism", med stöd av andras forskning, visar att Burke hade anhängare internationellt från början till slut och att det är denna idérot som får störst internationellt genomslag och blir mainstream från början av 1900-talet. Jag tycker också det är intellektuellt hederligt att tala om detta som "modern konservatism", dubbeltydigt som att det är ett eget begrepp och som att 1800-talets många osammanhängande rörelser som kallats konservativa inte är moderna.


Det har bara att göra med utrymmet här. Allt detta förklaras i närmare detalj i min bok, och i ännu större detalj i Roger Scrutons böcker. Där framgår att om man går in på de ideologiska skillnaderna så förstår man varför Burke inte var liberal, och när man går in på de filosofiska aspekterna av Burkes tänkande så förstår man varför han var anti-liberal och samtidigt stod för en egen värdeorienterad samhällsanalys som bevarar civilisationen i människorna och samhället. Och det tydliggörs hur de radikalistiska ideologierna (t.ex. liberalism, socialism, fascism, anarkism) står för ett nedbrytande och/eller undergrävande av civilisationen. Vilket också Jean Jacques Rousseau gjorde, han som gav upphov till jakobinerna och som stod i fokus för Burkes kritik av franska revolutionens idéer (inte bara att revolutionen ägde rum vilket många har snöat in på och trott att Burke därmed bara var för bevarandet av status quo, medan han i realiteten var starkt emot den samhällsordning som rådde i Frankrike före revolutionen).

Huvudfrågan här, som jag alltid uppfattat den ståndpunkt du driver, är om frihet är ett gott värde ur konservativ synvinkel. Det är här Hegel kommer in i bilden. Hegel beskrev att den sanna friheten förutsätts av civilisationen och värnandet om civilisationens grundvalar (alla dessa delar och relationer samt hur de har framvuxit genom historiernas erfarenhet beskrivs i detalj av Hegel). Denna tanke går ihop med Burkes syn på friheten - frihet under ansvar - och medför att den frihet som liberalerna står för bryter ner den frihet som de konservativa står för. Därmed blir Burke inte en liberal utan en antiliberal. Men det hindrar inte somliga från att tycka att frihet är dåligt, och jag kan då bara säga att det verkar som att den västerländska civilisationen som har den burkeanska/hegelianska definitionen av frihet (på engelska "liberty" snarare än "freedom") inneboende som ett frö från kristendomen har blivit världshistoriens mest framgångsrika civilisation, och att dess samhällen ter sig mycket mera humana än andra civilisationer vars kärna är lydnad och underkastelse (t.ex. islam, konfucianism, shintoism).

Om Kirk och Scruton tar avstånd från samhällssynen hos konservatismens skapare så tar de avstånd från konservatismen. Iallafall det man kan kalla konservatism rakt av - naturell konservatism utan tillägg som "modern", "anglosaxisk", "burkeansk" eller för den delen "radikal". Radikalkonservatism är såvitt jag vet en ovanlig term utanför Sverige, och även här används den knappast så brett som du gör.

Att tidiga konservativa gillade Burkes kritik av jakobinism är jag medveten om. Gemensamma fiender räcker dock inte för att göra Burke konservativ. Burke kritiserade franska revolutionen för att den gick emot hans ideal om en konstitutionell stat i linje med engelsk liberal tradition, och för att han förutspådde Napoleon: att revolutionsvåldet inte alls skulle leda till någon liberal konstitutionalism. Hans konservativa läsare på kontinenten tyckte att han var klarsynt om revolutionens misslyckande men delade inte hans idéer om vad som borde ske i stället - i de fall de alls kände till var Burke stod utöver revolutionskritiken.

Den skillnad du gör mellan Burkes frihetsbegrepp och det du kallar liberalismens har att göra med medel, inte mål. Burke ansåg att hans lära kunde säkerställa att löftet om frihet infrias, till skillnad från revolutionärerna som kommer sjabbla bort det. Men det är ju fortfarande samma frihetsbegrepp, med samma ursprung och samma övergripande värderingar. Resonemanget om civilisation blir dessutom meningslöst om du inte har ett svar på var civilisationen kommer ifrån: hur den uppstår och hur den återvitaliseras, innan den vittrar bort. De konservativa såg i auktoritet och ytterst den monarkistiska principen en förmåga att skapa kultur och civilisation, inte bara klamra fast vid något gammalt, långsamt ruttnande.

Du har tidigare beskrivit dig som kristen. Utifrån det råder jag dig att överväga om det verkligen är en bra idé att ta kristendomens frälsningsbetonade syn på frihet och stöpa om den till ett jordiskt och politiskt frihetsbegrepp. Du har rätt i att det frihetsbegrepp som Burke åberopade har sina rötter i kristendomen, men i dess politiserade, immanenta form är det hela ett kristet kätteri, där man försöker tillämpa en himmelsk eller paradisisk logik i jordelivet. Detta oavsett om man tror att friheten ska uppstå plötsligt genom en revolution eller försiktigt i samklang med en civilisation. I efterkrigstidens konservativa litteratur har just det här avhandlats utförligt av bl.a. Hans Blumenberg, Odo Marquard, Karl Löwith och Eric Voegelin, vars böcker jag rekommenderar för att inte tappa trådämnet alldeles.

Carl Schmitts mycket inflytelserika bok Politisk teologi har till slut kommit på svenska, 101 år efter det tyska originalet. Därmed får vi tillgång till en av stommarna i den efterkrigtida konservatismen.

Bokens tes om kopplingen mellan modern politik och teologi hade betydelse redan för mellankrigstidens konservativa, men de första decennierna efter andra världskriget fick den en helt central roll i framförallt Tyskland. Dels påverkade tesen politiskt tänkande i sin egen rätt. Dels initierade den meningsutbyten mellan teologer och politiska filosofer som annars skulle ha talat förbi varandra. Dels erbjöd den något av ett kamouflage i form teologiskt språk som gick att översätta till politiskt språk, och vice versa.

I ett väldigt infekterad klimat, med både det färska arvet efter NS-tiden och kalla krigets antikommunism, blev politisk teologi en av flera taktiker som användes för att återuppta diskussioner som plötsligt blivit inopportuna. Schmitts bok är en nyckel till en viktig del av kalla krigets konservatism, där linjen kunde vara tunn mellan uppriktigt intresse för teologiskt tänkande och rent kodspråk. Den blev även betydelsefull för centrala vänstertänkare som Jacob Taubes och hans sämre efterbildare Giorgio Agamben.


På det sätt som Schmitt lade upp sin tes om politisk teologi har den framförallt motbevisats av Jan Assmann. Schmitt utgick från medeltiden och den grekiska och romerska antiken för att påvisa att moderna, sekulära begrepp hade föregångare i teologiskt tankegods, och målade upp en linjär utveckling från teologi och ner i sekulär politik. Egyptologen Assmann, som har tillgång till äldre material, kunde visa hur teologiska begrepp i sin tur hade föregångare i egyptisk politik. Men även om Schmitts (d)evolutionistiska synsätt inte håller är den fundamentala insikten om kopplingen mellan teologi och politik fortsatt relevant, och som sagt en nyckel till politiska diskussioner från kalla kriget, inte minst hos högertänkande akademiker som Odo Marquard och Eric Voegelin.

Assmanns uppgörelse med Schmitt finns framförallt i boken Herrschaft und Heil. Politische Theologie in Altägypten, Israel und Europa (2000). En engelskspråkig version av den relevanta delen finns i antologin Genealogies of the secular (tillgänglig via Library genesis). Antologin som helhet avhandlar den sekulariseringsdebatt som Schmitts bok var en grundbult i och som samtidens konservatism är intimt förbunden med.

För mig är Selma Lagerlöv den svenska konservativa författaren framför andra. Även om hon experimenterade en del med progressiva synsätt.
På engelska tycker jag om Kipling. Men allt engelskt och amerikanskt bör man hålla på långt avstånd. De står väldigt långt borta från det svenska och de har gjort oss oerhörd skada.

Vet någon om det finns en svensk översättning av Karl Ludwig von Hallers bok Restauration der Staatswissenschaft? Det finns några svenska citat på Wikiquote, men jag kan inte hitta något annat än det. Söker jag på ursprungstitlen får jag bara upp tyska resultat.

Jag hittar ingen sådan översättning. Inte ens i Libris, vilket talar för att någon sådan inte har gjorts.

Min gissning är att när von Hellers tankar var aktuella så läste svenska intellektuella tyska i det närmaste flytande, så behoven av översättning torde ha varit små. När hans tankar blev bortglömda, så fanns det förstås heller inte så stora anledningar att översätta.

Sedan jag skrev det inlägget har jag i stället funnit den här sidan, där en väldigt kunnig man beskriver Hallers tankar och använder även direkta citat. Han är mycket imponerad av Hallers verk, och han är i gång med att helt själv översätta Hallers verk till engelska. Detta är faktiskt den första fullständiga översättningen till engelska.

En mycket läsvärd sida! Jag rekommenderar verkligen den.

Jag tackar för tipset. Det kan vara ett intressant projekt att följa.