Lena Anderssons senaste roman " Dottern : en berättelse om folkhemmets upplösning," sågas ordentligt i Jönköpings-Posten
"Gång på gång stångas Elsa mot patetiska paragrafryttare och jobbiga jämlikhetssträvare. Varför ska inte hon få åtnjuta friheten i att tugga i sig ett äpple på ett förintelsemuseum? Det finns många svar på den frågan, men Andersson är inte intresserad av att lyssna på argument, utan hennes syssla består i att rida till storms mot dumheten och inskränkningar i den okränkbara intellektuella maktbefogenheten."
"Idéromaner kan fungera i teorin, men som praktik blir de nästan alltid oläsliga. Speciellt om man som Andersson glömmer bort det allra mest väsentliga: att skapa levande karaktärer. Hennes romaner befolkas av pappfigurer, vars enda funktion är att till punkt och pricka följa den schematiska plan författaren ritat upp"
"Det är en gåta att Elsa, som verkar vara en karbonkopia av författaren, läser Henry James, utan att ta med sig ett uns av dennes magnifika förmåga att gjuta liv i sina romankaraktärer."
https://www.jp.se/logga-in/kohlstrom...av-pappfigurer