Hustrun som försvann: Ingrid Andersson, Kristinehamn, 1957.

Idag för exakt 60 år sedan, den 9/11 1957, försvann min mamma Ingrid Linnea Andersson (f. Spiik) från Mariebergskliniken i Kristinehamn där hon vårdades för en förlossningspsykos. Hon hade precis bedömts färdigvårdad och skulle skrivas ut från sjukhuset. Hon lämnade man och en 2 1/2 månaders baby, en mamma, bröder, brorsbarn, vänner och många, många fler i ovisshet och en outgrundlig sorg och saknad.
Hennes vidare öde har aldrig blivit känt och hennes kropp har aldrig återfunnits.
Mamma Ingrid behandlades med insulin mot sin depression, som vid den tiden var en omtvistad metod vid behandling av patienter med bl a psykoser, schizofreni och narkomani. Patienten försattes i ett komaliknande tillstånd och det står att läsa i hennes journal att hon just denna dag fick en maxdos med insulin.
Enligt sjukhuset försvann hon i samband med att hon gick ut för att posta ett brev, som för övrigt aldrig nådde någon mottagare.
Kan det ha varit så att hon aldrig vaknade upp ur insulinkoman och sjukhuset mörkade hennes död? En tanke som är nära till hands är att hon kanske ändå aldrig lämnade sjukhuset.
Sorgen och ovissheten om hennes öde har påverkat många människors liv 💕❤

Trist men tror inte att sjukhuset mörkade något. Eftersom det var mer acceptabelt med dödsfall inom vården då än idag, så framstår det som väldigt långsökt minst sagt att hon skulle dött på sjukhuset.

De gjorde garanterat sitt bästa för att hjälpa din mamma. På många sätt var vården mer human då än nu. Mer resurser och mindre medicinering. Vackra miljöer för de sjuka att vårdas i. Nu är det mer av en fabrik och helst ska patienten ut innan den kommit innanför dörren.

Jag tror inte detta heller.

Skulle Mariebergsklinikerna ha mörkat detta så var de ansvariga ute på en mycket farlig väg. Det hade ju kunnat uppdagas. Kom hela Mariebergs dåvarande område, samt alla byggnader, att bli genomletade efter henne?

Du har rätt i det du tar upp. Minns när min morfar fick ryggskott. Då lades han in på närmsta sjukhus under en veckas tid.

Helt enig. Jag har själv legat inne långa perioder på klinik för hjärtproblematik. Även om det är det tråkigaste som finns så infinner sig någon lättnad över att andra plötsligt har allt ansvar och man inte kan göra annat än ligga och stirra ut genom fönstret.. När man plötsligt blir utskriven och ska återgå till fullt ansvar är det en käftsmäll. Det måste vara tusen gånger värre vid depression, och jag tror tyvärr att hon checkade ut för alltid samma dag.

Trist men tror inte att sjukhuset mörkade något. Eftersom det var mer acceptabelt med dödsfall inom vården då än idag, så framstår det som väldigt långsökt minst sagt att hon skulle dött på sjukhuset.

De gjorde garanterat sitt bästa för att hjälpa din mamma. På många sätt var vården mer human då än nu. Mer resurser och mindre medicinering. Vackra miljöer för de sjuka att vårdas i. Nu är det mer av en fabrik och helst ska patienten ut innan den kommit innanför dörren.

Nä nu har du fel!

Utveckla tack?

Jag tror inte heller att sjukhuset mörkade dödsfallet. Men jag tror att insulinet påverkade henne och kanske påverkade vad som hände. Det märkliga är ju att kroppen aldrig hittades. Det är svårt att gömma sig själv när man är död, men inte omöjligt.