Citat:
Ursprungligen postat av
Germanofil
Läser Slakthus 5 nu och reagerade på att Vonnegut i början av boken skriver om en soldat vid namn Céline som slogs för Frankrike i första världskriget och senare arbetade som läkare med att hjälpa fattiga samt att på kvällstid skriva "groteska romaner". Är det möjligen fb-favoriten Louis-Ferdinand Céline som det refereras till?
Visst är det den Céline det gäller, t&m därifrån bokens lakoniska refräng stammar:
Citat:
Jag vet när han började påverka mig. Jag hade gott och väl passerat de förti innan jag läste honom. En vän blev förbluffad över att jag inte visste någonting om Céline och han invigde mig med Resa mot nattens slut, som gjorde mig perplex. Jag anlitade den för en kurs om romanen som jag höll vid Iowauniversitetet. När det blev dags för mig att föreläsa två timmar om den upptäckte jag att jag inte hade något att säga.
Boken trängde i alla fall in i märgen på mig, om också inte in i mitt medvetande. Och det är först nu som jag förstår vad jag tog från Céline och lade in i den roman som jag höll på att skriva vid den tiden, den som fick heta Slakthus 5. I den boken kände jag behov av att säga varje gång en person dog: “Så kan det gå.” Det retade gallfeber på många kritiker, och det föreföll också mig utspekulerat och tröttsamt. Men på något sätt måste det sägas.
Det var ett klumpigt sätt att säga vad Céline lyckades inbegripa så mycket naturligare i allt han skrev i själva verket: “Döden och lidandet kan inte på långa vägar spela så stor roll som jag tror att de gör. Eftersom de är så vanliga måste detta att jag tar dem så allvarligt betyda att jag är galen. Jag måste försöka bli klokare.”
Ovanstående ur
Palmsöndag vari Céline ägnas hela kapitel XV.
Nazistsympatisör försvarad till ett visst pris (vars läsning lämpligen företas intill XII.
Obscenitet i sin tur varav ej nödvändigen kortnovellen). Ett antal tunga anknytningar görs även annorstädes i det på flera vis spretiga kollaget. Ett rätt komplext förhållande till Céline både antyds av Vonnegut (ex:vis med ordvalet ‘trepanera’ i inledningen till ett av de viktigaste kapitlen V.
Självintervju), och ställs manifest: “Jag får en sprängande huvudvärk varje gång jag försöker skriva om Céline. Jag har det nu. Jag får aldrig huvudvärk annars.”
