Lånord som förvanskats p.g.a. sin stavning

Språk har alltid lånat ord och strukturer ur andra språk med vilka de befinner sig i någon slags kontakt, t.ex. genom handel eller gränsande landområden. Traditionellt har detta skett oralt, och lånade ords uttal har grundat sig i hur de ursprungligen uttalats.

I vårt i många avseenden textbaserade samhälle är situationen omvänd — vi lånar regelbundet ord från språk som vi har väldigt liten eller ingen direkt kontakt med, och de försvenskade varianterna baserar sig i betydligt större utsträckning på stavningen än på uttalet. Som vi alla känner till är stavning någonting helt godtyckligt, och det finns inte mycket som säger att en bokstav behöver beteckna samma ljud i två olika språk. Detta ger upphov till en del förvanskningar, som skulle te sig fullkomligt obegripliga om de skett oralt. Exempel:

• jalapeno (från spanska jalapeño). Här har tildetecknet trillat bort, av den enkla anledningen att vi inte har något sådant i svenskan, och palataliseringen (som med god approximation (no pun intended) kunde ha ersatts med ett efterföljande /j/ i det svenska ordet) har gått förlorad. Vidare uttalas j:et helt enkelt som /j/ eftersom det är det ljudet vi betecknar med ‹j› i svenskan. Det är intressant att fundera på hur vi hade stavat ordet om det lånats in av icke skrivkunniga sjöfarare på 1300-talet. "Sjalapenjo" kanske? Eller "kalapenjo"? Ordet har också genomgått en viss prosodisk mutation och vokalerna har ändrats en aning, men detta hade nog skett i vilket fall som helst, eftersom även lånade ord i allmänhet förväntas följa svenska mönster i det här avseendet.
• sambal ölek, från malaj, via holländska/afrikaans. Jag älskar det här exemplet eftersom det visar så tydligt hur konstigt det kan bli när man förlitar sig på språkspecifik ortografi som vedertagen uttalsanvisning. Först lånades ordet alltså från malaj, och för att bevara det långa /u/-ljudet användes ‹oe›-digrafen i den holländska stavningen. När detta sedan försvenskats har ‹oe› tolkats som ett ö, eftersom detta är ett vanligt sätt att beteckna bokstaven i ett pricklöst sammanhang (bokstaven ‹ö› kommer ju som bekant från att man i äldre tider skrev ‹ö› som ett ‹o› med ett litet ‹e› ovanför, som sedan blev till två prickar). Slutresultatet är "ölek", som inte alls beskriver uttalet i det ursprungliga ordet.

Det finns exempel på det omvända också, där ursprungsordets uttal bevarats, t.ex. det vanliga ordet "pizza". Vad detta beror på kan man fundera länge på. En inbjudande teori är att det alternativa svenska uttalet, {pissa}, av förklarliga skäl sannolikt inte skulle ha så stort genomslag. Det faktum att uttalet är bevarat i många andra språk än svenska föranleder oss att tro att orsaken är en annan. Kanske har det att göra med att ordet importerades, eller iaf populariserades, av italiensktalande själva och att därför hade större inflytande över uttalet. Jämför med sambal ölek, som inte togs hit av malajer utan troligtvis populariserades först på hyllorna i affärerna.

Har ni kommentarer eller fler intressanta exempel, så bidrag gärna!

Kopparslagare (om bakfylla), svibel, rallare, räls, slipers, kyrka, biskop osv.

Intressanta exempel, mycket bra skrivet och jag håller med om den citerade raden då det på svenska skulle ha skrivits Samball Oulek, eller liknande om uttalet hade kommit hit före texten.

Ett annat intressant exempel är tidningars olika sätt att skriva مُعَمَّر القَذَّافِي, Lybiens gamla ledare, då allt ifrån Gaddafi till Qaddafi och Chaddafi har skrivits i olika tidningar i ett försök att översätta det arabiska uttalet.

Jag är inte säker på att gills, men chèvre uttalas ju ofta chevré, vilket förmodligen är en omtolkning som är baserad på skriften och som dessutom har fått draghjälp av andra é-ord (t.ex. allé, armé och inte minst grevéost). Och så kanske Worcestershiresås?

Jalapeñon ställer jag mig lite tvekande till. Menar du att folk i allmänhet uttalar det jalapeno som det stavas på svenska? Jag hör det inte ofta men har fått för mig att det är en spanskapproximation som gäller, i alla fall för ñ. SAOL stavar med tilde utan förslag på annan stavning och anger uttal ja- el. χa- samt -en'jo. Själv använder jag nog "sjalapenjo".

Pizza är ju till konsonantuttalet tämligen oproblematiskt, fast ordet har får grav accent på svenska. Piazza uttalas enligt SAOL -at'sa el. -a'sa, i motsats till pizza som bara uttalas -it'sa, så något kan det ändå ligga i din teori. (Men hör man någonsin någon säga piasa?)

Det namnet går ju bara inte att få uttryckt i svenska bokstäver. Vi har عَ, så varken Moammar eller Muammar gör inte namnet rättvisa. Men men, det går att kringgå genom att helt enkelt skippa förnamnet, men قذافي har ju för svenskar två helt främmande bokstäver; ق och ذ. [q] finns inte i något språk, som gemene svensk är intresserad av och [ð] går närmast att hitta i engelskan. Jag tycker att [ð] ligger närmare ett [z] än ett [d], men Gazzafi hade ju bara börjat bli uttalat "Gatsafi" och Gazafi "Gasâfi". Det som jag dock stör mig på mest är att folk inte ens lyckas uttala det som om det vore Gaddafi, utan Gadaffi.

Instämmer till fullo. Jag har aldrig hört någon säga "jalapeno" bokstavstroget, och jag stavar det alltid med tilde. Hur andra stavar har jag inte lagt märke till.

Sambal oelek är känt som just sambal oelek för mig, och jag uttalar det /u.E"lEk/.

Choklad-sjoket inklusive kakao (med k!) är väl väl värda ett studium i detta ljus. NE:

choklad (fr. chocolat, av sp. chocolate, av aztekiska xocolatl, av xococ 'bitter' och atl 'vatten' ...

I min vilda hembygd har man sagt {chokela’} och e i mitten är väl bättre än att skippa ett o helt. Ett tyst t på slutet är förstås franskinspirerat.

Allvarligt: Svenskan sticker ut bland språken genom att mittre o:et är struket i choklad. Kan det vara så illa att våra språkvårdande fäder i jakten på folkliga binde-vokaler kastat ut barnet med badvattnet? SAOB-artikeln 1904 noterar visserligen »hvard. stundom -la l. -ela(d)«.

Norska: sjokolade
Danska: chokolade

Jag får nog lov att meddela att jag aldrig hört talas om någon [jala'pe:no] på svenska. Alla jag känner uttalar kryddfrukten i fråga med någon typ av [x]-liknande ljud initialt, öppet ä-liknande ljud på penultimavokalen och någon form av j-efterslag efter n:et. Jag tror heller inte att det skulle ha transkriberats sjalapenjo tidigare - absolut inte på 1300-talet, då vi inte hade något sje-ljud öht i svenskan, men heller inte förrän i extremt samtida, och därmed mycket skriftpräglad, kontext. De "bakre" sje-ljuden, som går att sammanlikna med [x], är en extrem novation i svensk fonotax, och var helt okända före andra världskriget, och började inte spridas på allvar förrän på sextiotalet. Jag skulle tro att det skulle ha blivit halapenjo i stället, i analogi med uttalen San Hosay och La Hoya på vårt germanska systerspråk engelskan.

Enklare ändå - bara Sambal Olek.Stavningen Samball kan få en svensk till att tro att ordet är ändelsebetonat, och det är ingen diftong i Oelek.

I det fallet kompliceras det dock av att det inte är självklart om det är uttalet på modern standardarabiska eller på libysk dialekt som man ska försöka återge med latinska bokstäver.

Själva ljudförändringen att t.ex. [stj] blev en frikativa går väl tillbaka till åtminstone 1700-talet? Använde man tje-ljud eller retroflex frikativa på 1800-talet?
Edvard Persson sjunger "skilja" från 1936: http://www.youtube.com/watch?v=XVqtQA50R54#t=50s

Ang. (engelska) uttalet av jalapeno: http://www.youtube.com/watch?v=IwA3t_eQW14#t=33s

Mestadels det du kallar för retroflex frikativa, och jag hellre skulle kalla för det främre sje-ljud som fortfarande är det generella sje-ljudet i Västerbotten, och som det traditionella svenska scenuttalet fortfarande använder i lånord som page, manege och dusch. Tje-ljud och sje-ljud var ordentligt åtskilda in i mycket sen tid, och jag vidhåller fortfarande att envar som blandar ihop dem har plåt i örona. Edvard Persson använder i den sång du länkar till inte ett bakre sje-ljud, utan ett främre, fast orundat och utan särskilt stark förträngning. Och den typen av sje-ljud var nog dessutom ganska begränsade till Skåne på trettiotalet.