En retrospektiv betraktelse över Seinfeld-serien i DN för ett par veckor sedan:
https://www.dn.se/kultur-noje/intern...d-pa-seinfeld/
Som ofta med DN Kultur är den väl mer intressant som symtom än som analys. Det är tydligt att artikelförfattaren är angelägen om att markera mot personen Seinfelds anti-PK-retorik och bristande intresse för könskvotering, men ändå inte vill hemfalla åt moralisk kriarättning av serien av samma slag som Salon. Då får det räcka med en moraliserande gliring mot
Vänners "hbtq-förakt", samtidigt som
Seinfeld får beröm för sin amoralism och "brist på pekpinnar" – enligt gängse kultursideslogik.
För att verkligen kunna måtta ett slag mot den gubbige Seinfeld får Erba i stället dra till med det chronschougska argumentet att det numera går att
googla fram svaren på seriens frågor om tillvaron.
Och därmed är seriens humor föråldrad.
Citat:
Jerry Seinfelds egen ståupphumor byggde på att ställa frågor om livet och samhället. I dag skulle många av oss sträcka oss efter mobilen och internet och på någon sekund ta reda på hur svårt det egentligen är att få taxilicens i New York.
Världen är inte samma gåta som den var när Seinfeld startade 1989. Den som ställer frågor och fantiserar ihop lustiga svar på sådant som lätt går att ta reda på känns inte längre beundransvärd. Varje skämt bromsas av tanken på att svaret ligger inom räckhåll.
Visst, det är en struntartikel, ett dödbakat kåseri, men det är ändå tänkvärt hur uselt en kultursidesskribent kan tillåta sig att hantera sitt eget uppdrag, att analysera ett konstnärligt verk, för att göra politiska markeringar. Inte ens Erba själv kan väl tro på att seriens humor någonsin legat i titelfigurens diverse standup-betraktelser – som ju också försvann efter en tid – eller att samhället och människors beteende idag skulle vara mindre gåtfullt än 1989.