Jag jobbar för närvarande som resurs/elevassistent på en bra, segregerad låg- och mellanstadieskola.
Jag kommer börja mitt andra läsår i höst, och faktum är att jag längtar dit. Jag har under semestern tänkt i banor om att i framtiden läsa till lärare. Den aptitretare som jag fått smaka på det senaste året har gett mersmak. Varje gång jag fått hoppa in och hålla lektion för 25 kids är en glädjens dag. Att få stå framför en skara elever, att utmanas av vissas bristande uppmärksamhet, att å andra sidan lyckas vinna över dessa barn, att få dem att lära och växa, det är fan magiskt. Att själv känna, oj - det här var ingen vidare uppgift, och göra nytt och rätt nästa gång, det är personligt utvecklande. Likaså att sätta sig med klassens svagaste elev, och få han att knäcka koden för addition med tiotal.
Även de mindre roliga grejerna är i alla fall viktiga. Allt från att hålla fast en vilt sparkande elev med mördarblick, till att prata lusen av fyra killar som inte bettet sig vettigt. Det är tålamodsprövande att lösa 10-åriga tjejers nonsensproblem, men att se de kramas timmen senare gör allting värt.
Nu har ju jag sluppit mycket av yrkets baksida. Närmast ingen föräldrakontakt, ty den överdrivna föräldrainblandningen i skolan måste bort. Likaså har jag haft en bra skolledare. Likaså är det ett övre medelklassområde. Likaså etniskt segregerat. Inte heller har jag någon större erfarenhet av dokumentering, och allt s.k onödigt pappersjobb.
Visst, jag kan också vara förblindad av att en ung grabb som mig, en sportig sådan - väldigt enkelt går hem hos de få föräldrar som man har kontakt med, samt såklart hos elever i den ålder. Och visst, som lärare kommer jag inte ha samma tid att spela fotboll, basket, king och landbandy med eleverna.
Samtidigt är valet att läsa till lärare idag intressant. Du konkurrerar med i stora delar en trött och beklagande lärarkår väl inne i yrket, samt tämligen nyexade sopor (till stora delar). Vi börjar se en successiv löneökning - och tack och lov - man har möjlighet att få pengamässig belöning för bra arbete i form av förstelärartjänsterna. Men jag är inte mer än människa. Och där brottas man med vad andra tycker. Och visst är det inte en karriärväg som många begåvade unga killar gör. Man kommer för den okända buntas ihop med de nyexade soporna, och de i många fall trötta kärringarna. Men så får det vara.
Fan, tänkt att kunna bidra till nationens Sveriges framtid. Få självbestämmande över 25 elever. Ge dem den sanna världsbilden, ocensurerat. Jag tror faktiskt att jag brinner för det här. Jag får känna av nästa läsår, och verkligen ta vara på min position. Att vara en bra assistent, att få ta ansvar att lösa problem, hålla lektioner, reda ut oanade händelser, att få kontroll över en barngrupp - det är jävligt utvecklande. Jag kan tycka att man bör känna på skolverksamheten innan man utbildar sig. Och då räcker det inte att själv ha gått i skolan.
Skolan har många brister, väldigt många. Men jag har själv sett vilka enorma skillnader det finns lärare emellan. Du själv är din egen lyckas smed. Och jag vet vad som funkar.
Några punkter jag tar med mig från mitt första år i skolvärlden som arbetare:
Våga vara hård. Barn kan ta det. En självklarhet, men alla lärare fixar inte det.
Arbetsron i klassrummet är viktigare än planeringar, pedagogik och didaktik. Visst är de tre sistnämnda faktorerna också viktiga, men allt går i kras utan klassrumskontroll. Det måste sättas först. Jag har själv varit med lärare som tagit 30-minuters-utläggningar med hela klassen, för att i ett längre perspektiv skapa ett bättre klassrumsklimat. That´s the way to go.
Våga särbehandla utan flum. Har du mål i käften kan olika hantering av barn och olika uppgifter till olika typer av barn lätt förklaras och förstås. Dock motsätter jag mig extremer som tror på det alldeles för mycket. Som att låta barn sitta på pilatesbollar istället för stolar, som att man i ett enkelt undslippande av ansvar ger datoruppgifter till den skrivsvaga.
Bry dig om barnen. Det är hur kul som helst att prata fotboll med en tioåring. Det skapar relationer. Det kan även vara att ha koll på syskonen till eleverna, att Pelle har en pool, att fråga om senaste dansuppvisningen. Man snappar upp så mycket i närheten av barnen, och det är så effektivt för så lite möda. Fan visa tioåringen hur man gör en elastico. Han vill inte bryta ditt förtroende sen. Och om man mot förmodan gör det, så har du något att tydligt kritisera.
Håll föräldrarna kort. Tidigt i klassbildningen krävs det att du har pondus nog att slippa bli hunsad av curlingmorsor och entreprenörsfarsor. Det är ditt jobb, inte deras. En tuff strid till en början, men det är värt det enligt dem jag talat med.
Tänk över vad du lägger tiden på. Det är ett evigt gnällande om dokumentation och individuella utvecklingsplaner. Alla vet att det inte är av särskilt stor vikt, gör det då utan några större ambitioner. Likaså, planera inte till överdrift - gör inga onödigt stora projekt. Du behöver inte se en trettiominuters Youtube-video för att lära dig hur man görs gipsmasker till bildlektionen. Till slut har du din tid över för att läsa in dig på litteratur som istället gör dig till en i längden bättre lärare.
Slutligen, ställ krav på eleven. Det är i stora delar en söndercurlad generation som nu växer upp. Det dem inte behöver göra - gör dem inte. En dag skrev jag upp namn och de sidnummer de låg på i matteboken - på tavlan klart och tydligt - gällande de fyra lataste i klassen. Vart de låg, hur långt de skulle jobba. Det var inget hot. Jag förklarade bara att det här ska ni hinna med. Där fick jag anpassa utifrån individuell nivå såklart, men det var inget gnäll när två av dessa fick sitta kvar fem minuter av lektionen för att göra klart. Det är en jävla flathet gällande tider. Sägs det emot så säger du bara "förra veckan slutade vi fem minuter tidigare än vi skulle", något som också kan ske ibland.
Ledarskap, lugn, anti-gnäll-person, tålmodig, smart och klipsk. Det räcker långt. Du behöver inte stå på huvudet för att fånga barnen in i kunskapens källa.
Två saker till. Högstadie-lärare går bort. Ocharmiga barn, tråkig ålder, barnsliga som aldrig annars. Mellanstadie eller gymnasium verkar bäst. Tillräckligt skolmogna i mellanstadiet, utan den överdrivna föräldranojan. Dessutom slipper du ha lektioner i det mest banala kunskaperna. I gymnasiet är det någorlunda utmanande, och du kan free-rolla på ett annat sätt. Man kan ha ganska roliga redogörelser inom samhällskunskap eller historia utan någon ingående planering. Om jag läser till gymnasielärare så är det nog en kombo av samhällskunskap och matematik. En härlig mix. Men jag gillar ju de små barnen. Betydligt charmigare, sötare och roligare.
Välj din arbetsplats med omsorg. Ta helt enkelt inte ett ghetto-område. Det är förlorade ställen. De skyhöga resurserna till svaga områden hjälper inte nämnvärt. Se dig inte som ond för att välja bort barn vars föräldrar inte klarar av att pränta in rätt uppförande.
.................................................
Uppskattningen man får, som duktig inom skolans värd, är fantastiskt. Barnen är älskvärda, och är du duktig (oavsett stränghet och hårda regler) så uppskattar dem dig. Att spontant få beröm från föräldrar från både stökiga som duktiga barn - det lever man länge på, och det även som elevassistent. Det är trots allt att barn är fantastiska som gör att jag gillar det jag gör just nu.
Jag kommer återkomma i tråden under året. Utbyta ideér. Skriva anekdoter, personliga iakttagelser. Och ställa frågor. Även om jag kan mer om skolans värld än 99% av de som ska hoppa på lärarstudierna till hösten, så är jag inte utbildad. Kanske finns det någon, icke marxistskadad som kan ge en tips. Ciao.
__________________
Senast redigerad av anteri17 2015-07-25 kl. 03:41.
