Citat:
Ursprungligen postat av Jesusdidnttap
Förstår precis vad du menar, självklart inser jag att en kompetent ämneslärare krävs för att utbilda kunniga elever.
Sikta mot skyarna skall jag inte göra, ett tydligen vanligt förekommande beteende hos lärarstudenter, men jag är trygg i min förmåga att lära ut grundat på erfarenhet från tidigare yrkesroller.
Min forna Mattelärare i gymnasiet var så fruktansvärt smart, helt löjligt smart verkligen, men hon kunde inte lära ut alls. Hennes oförmåga inom retorik var faktiskt så enastående att trots hennes intellekt så underpresterade i stort sett hela klassen. Sedan att hon var fruktansvärt känslig och hade stake som en kastrerad hare gjorde även hennes roll som mentor tyvärr till ett fiasko.
Det jag efterlyser är då givetvis ett mellanting, bästa av båda världarna - är jag en sån? Svårt för att hävda mig själv som en megaimbasuperteacher, jag hoppas dock att andra som överväger att hoppa på utbildningen tar sig en funderare om dem verkligen klarar av att inte bara lära ungdomarna, utan att även vara en bra förebild.
OBS! Följande inlägg är fullt av tre års uppdämd bitterhet och galla, och måste betraktas med en nypa salt i ögonvrån. Det är ofokuserat och raljant men innehåller en del äkta känslor i alla fall.
Man får väl hoppas att du inte skall bli svensklärare i alla fall. Lite less på att städa upp efter er "kompislärare", "tuffingpedagoger" och "ungdomsledare" har jag hunnit bli efter tre år på gymnasiet.
Jag tycker att du skall fortsätta jobba med det du verkar brinna för, det vill säga att vara fritidsledare eller dylikt. Hoppa för guds skull inte in på läraryrket för att det skulle vara enda sättet för dig att "få fast jobb" och ändå jobba med ungdomar. Jag hoppas att du själv förstår hur själviskt det är att ha som motiv och hur lite eleverna ändå lär sig av er reformerade värstingar. Visst, ni blir i regel väldigt omtyckta. I alla fall i era egna ögon. Men när det väl handlar om ämnesdidaktik står ni ändå där och fipplar tanklöst med chipsfingrarna i läroboken. Jag tänker osökt på den där matte-fräsaren från Klass 9A...
Observera att jag med följande kommentarer inte vänder mig till dig längre. Eleverna behöver inte någon jävla förvuxen tonårskompis som lärare. Tittar man på vilka lärare det är som går i pension i yrket så tenderar svamliga idealister att vara gravt underrepresenterade. Istället är det pragmatiska, stabila personer som förstår nyttan med tydliga strukturer, och som på ett okonstlat sätt kan förmedla denna insikt till eleverna, som är de som stämplar ut med 40 år i yrket. Visst kan de uppfattas som mossiga och stelnade av oss unga lärare, men det finns en anledning till att de orkat med yrket så länge att de har klarat av att mossa till sig en aning.
Det är dessa som utgör den verkliga ryggraden i skolan. Inte vi blåögda, osnutna, nyexade skitungar. Definitivt inte rektorerna! Kan ni gissa hur länge rektorerna på vår skola har stannat på sin tjänst de senaste 10 åren? Jag har kontrollerat, och det är i genomsnitt mellan 1 och 2 år. Tittar man bara på de senaste 5 åren så blir statistiken mycket värre. Själv har jag jobbat 3 år på skolan, som sagt, och jag har haft sammanlagt 6 olika rektorer som avlöst varandra såsom våren följer på vintern.
Det finns en oerhörd övertro på förnyelsens magiska kraft inom skolväsendet idag. Jag tittar på några av mina nya kollegor. Ingen av de som nyanställts under det gångna året har haft planer på att stanna längre än 6 månader. Detta är normalt förfarande inom skolan, och har varit så länge, men för mig så är det i princip ofattbart hur skolans huvudmän kan fortsätta att premiera ett sådant systematiskt underminerande av strukturer och stabilitet. Hade jag haft i uppgift att anställa en ny lärare så hade det varit en solklar dealbreaker om vederbörande inte tänkt stanna längre än några månader.
Men såklart, det skall schackras och tricksas med tjänster och undervisningstimmar. Vi bygger vårt framtida samhälle på konstanta och kontinuerliga nödlösningar, och det värsta av allt är att vi tror att det kommer att
fungera.
Varför jag stannar i yrket? På grund av statusen. Ja, jag vet om att läraryrket är ett lågstatusyrke. Men jag talar inte om vad folk i allmänhet anser om yrket. Jag hyser
själv väldigt stor aktning för yrket och yrkeskåren och det har jag gjort sedan jag var liten. För mig handlar det inte om att andra skall respektera mig, utan om att
jag skall
respektera mig själv. Jag vet att skolsystemet är ett system behäftat med brister, och att jag är systemets minst lika bristfällige tjänare, men jag gör i alla fall någonting som jag själv finner mening i.
Pengarna är skitsamma. Jag köper redan nu en massa onödig skit som jag skulle kunna skippa. Jag garanterar er att ni inte hittar en enda
bra lärare som egentligen bryr sig om pengarna. Läraryrket är en konstant i en osäker och vedervärdigt skiftande värld; ett skiljetecken som skänker livets meningar struktur. Jag vill vara ett sådant skiljetecken, även om det bara är ett uselt litet komma.