Sambo med andra som har barn

Har flyttat ihop med en tjej som har egna barn och jag har sen innan oxå. Nu efter ett halvår känner jag verkligen att jag måste sänka standarden för mina barn för att hennes barn ska få likvärdigt klädes och sakmässigt, dvs att jag får bekosta hennes barn.

Visst låter jag som en snål jävel kanske, men hon har massa sparade pengar(vilket inte jag har) men tjänar betydligt bättre. Jag och mitt ex köper cyklar, ytterkläder osv gemensamt till våra barn. Hennes ex klarar för fan inte att försörja sig själv ens, däremot kan hans föräldrar fixa lite kläder åt barnen.

Jag har alltid unnat mina barn saker, hon jag bor med verkar aldrig ha gjort det med sina. Mina barn får nya kläder, hennes springer ofta med gamla utslitna. Leksaker och sånt visste knappt inte hennes barn var det var. Jag vill göra saker med mina barn, hennes får ju vara glada ens om man kommer till en badsjö på sommaren.

Vi är så jävla olika och på sätt och vis känner jag mig orättvis att jag vill bara unna mina barn saker av mina pengar, men varför ska jag försörja hennes för när hon egentligen har pengar?

Tänker jag knäppt? Hur skulle ni gjort? Är det bara att flytta isär, vilket jag känner för ibland så att jag ska kunan unna mina barn det jag vill i livet?

Du tänker absolut inte knäppt.
Det är hennes barn och även om ni är sambos så ligger största delen av ansvaret på henne.
Det är ju hon som ska se till att hennes barn inte känner sig orättvist behandlade.

Men frågan är ju om barnen själva har sagt något?
Märker du av att de kanske känner sig orättvist behandlade jämfört mot dina barn?

Du borde nog sätta dig ner och prata med din sambo och säga hur du känner.
Jag menar bara för att ni bor ihop så betyder det inte att du blir deras pappa.
Klart du ska finnas för dem och finnas där som förebild men det är en annan sak.

Det går inte att prata med henne, tvärt omöjligt tyvärr.

Barnen har väl inte sagt något direkt, jag har ju dragit mig för att unna mina barn saker. Däremot sa ena av hennes barn att hon oxå vill ha en cykel, som jag och mitt ex köpte till hon i förtidspresent(fyller när det är snö ute). Och det lär ju hon aldrig få av sina föräldrar, isåfall nån gammal skabbig cykel.

Till saken är att sambon började tjafsa innan vi flyttade ihop, att det var orättvisst att min son hade dator och tvspel på sitt rum. Och jag var för bra kompis med mina barn oxå, det får man inte vara som förälder.

Tycker synd om hennes barn ibland, tex ena dottern har gamla skabbiga gardiner, hon blev lovade nya när vi flyttade ihop, det har inte skett. Jag har massvis med barngardiner som hon kunde välja på, men näe, dom skulle jag slänga istället för dom har jag haft ihop med mitt ex.

Ibland undrar jag verkligen varför jag ens flyttade ihop med henne.

Hm ja du det sista kan jag ju inte svara på

Men hon har ingenting med hur du uppfostrar dina barn att göra.
Varför kan man inte vara både vän och förälder för, det är jag med min son.
Hon säger nog så bara för att hon känner att hon inte har samma relation till sina barn.

Men om hon inte spenderar pengar på sina barn, vart går pengarna till då?

Det undrar jag också. Särboskap är the shit - undrar när folk ska fatta det. Särskilt när båda har barn. Man hinner längta efter varandra och allt är bara grymt de dagar man ses - oavsett om man träffas med alla barn, några barn eller utan barn.

Bra fråga

Näe, hon tjänar inte alltför bra. Tycker inte hon är direkt slösande egentligen förutom rökandet. Det är väl jag som är van vid betydligt högre standard.(eller jag har det som alla andra medelsvensson har det)

Hm ja du men då ska hon inte klaga på att du köper saker åt dina barn och tjatar hennes barn om liknande saker så får hon förklara varför dem inte kan få samma saker som dina barn.

Blir lite konstigt om hon ska spara "pengar på hög" medan dina pengar skall gå åt till vardagen?
I detta fallet hade jag nog tänkt på min egna barn främst?

När man är en familj så delar man väl på allt eller kör man fortfarande mitt och ditt? Mina barn dina barn, våra saker dina saker. I fall ni inte kan hitta gemenskapen och dela på så bör ni nog flytta isär.

Jag anser att ni kan hitta på saker gemensamt och bestämma gemensamt om ni ska köpa cyklar, spel mm och hur dyra de måste vara. Du behöver inte snåla med att bjuda hennes barn på glass också om dina barn vill ha glass och säga att det får ni fråga eran mamma om.

Vill hon inte "slösa" pengar på sina barn så är det isåfall upp till henne. Då får du köpa vilka grejjer du vill till dina barn. De ska inte behöva lida för att pappas nya flamma är dum i huvudet. Samma som med uppfostran egentligen, inte ska den nya partnern uppfostra dina barn istället för dig?

Jo, jag kan hålla med dig där men samtidigt, är det rimligt att jag ska sänka standarden för mina barn för att kosta på hennes, då hon faktiskt har pengar sparade.

Hon missar såna jävla självklara saker. Tex i vintras/våras hade ena av hennes döttrar sönder sina skor när hon var hon mormor. Mormor köper gympadojor, inte så logiskt när det är snö ute. Så hon fick gå med dessa skor i snön. För mig är det självklart att man fixar skor direkt om det behövs.

Och så nu har den andra ungen nött hål i ena skon så det kommer in sand hela tiden. En normal tänkande person hade ju köpt nya skor till ungen men icke, hon har inte råd. Visst, hennes lön kanske är slut men använd sparpengarna då istället. Skor är ett måste ju.

Jag hör ju själv i längden att det aldrig kommer fungera.

Känner igen problemen.

Det finns tyvärr INGET patentsvar.
Men kommunikation mellan er som föräldrar är det allra första som måste till.
Om inte det funkar så kommer det troligen att bli ett helvete så småningom.
Jag menar att barnen växer ju upp och får andra behov och andra krav, samt att dom blir mer medvetna om skillnaderna.

Har precis samma barnsituation.
Vi har två var, så att säga.

Men nu är barnen vuxna och vi har INTE gjort skillnad på barnen.
Vi har i stort sett fördelat resurserna lika mellan dem.
Alltså, inte förutsatt att vi skulle få något stöd alls från de "andra föräldrarna"

Skittung situation, men som sagt kommunikation, och visst har det hänt att vi varit osams om hur det skulle fördelas ibland, men det har gått att lösa med hjälp av samtal och kompromisser.

Lycka till i alla fall.