2011-10-04, 08:54
#1
kön: tjej
ålder: 21
tidigare erfarenheter: cannabis, morfin, benzo
jag vet att det är omöjligt att få en snetändning på cannabis,
men jag har aldrig varit med om något liknande - därav rubriken..
min kompis som vi kan kalla för A hade fest, och alla va på allmänt bra humör - fulla och glada!
jag och en vän vi kallar för B, går ut på balkongen och röker en cocktail - svart och grönt.
direkt efter att vi gjort detta, känner jag mig helt plötsligt annorlunda i kroppen. det känns som om hela jag är en stor, tung degklump - men mitt huvud känns extremt lätt. mina ben gick av sig självt, alltså, utan att mitt huvud riktigt hängde med eller ens tänkte på stegen jag tog..
jag gick direkt till köket, för redan innan jag rökte ville jag fyllekäka. A hade knappt något hemma, så jag tog ett grovt fiberbröd och hällde på flytande margarin.. det var de godaste jag ätit tyckte jag. det var som om jag kände smaken med hela kroppen, med hela sinnet. jag var ett med den där mackan! folk omkring mig dock, tyckte att det såg äckligt ut och påpekade detta. dom skrattade och sa åt mig att låta bli att äta brödet - vilket i sin tur ledde till min fruktansvärda nojja.
jag gick in på toaletten med macka full i mun. tuggade färdigt och tittade mig sedan i spegeln. jag började nästintill prata med mig själv i huvudet: "jaha.. nu är jag svinbeng!" "hur länge kommer detta hålla i då?" "mackan va ju god? varför håller dom på?" "jag mår ju bra? kan dom sluta?" osv. jag vet inte hur länge jag stod där, eller vad jag ens tänkte på får konstiga saker. vet bara att jag inte hade låst dörren till toaletten, för när min vän B öppnar den, står jag klart och tydligt och säger "när kommer aliens??!" i toalettspegeln.. B asgarvar, drar ut mig därifrån och frågar hur jag mår. jag säger att jag är "helt jävla bränd" och frågar om "det kommer va såhär för alltid?" hon svarar nått i stil med att jag kan vara lugn, för utomjordingarna kommer inte förren om en månad (?)
vi sätter oss i soffan där det redan sitter massa människor. folk sitter även runt bordet, på fåtöljer och stolar... jag blir jätteobekväm och sätter mig 5 meter bort på A:s säng. helt själv.
jag kände att folk tittade suspekt på mig. jag kände mig hånad av alla människors blickar. deras närvaro var överväldigande. jag tyckte och kände att jag var uttittad och svartmålad. dom verkade inte tycka om mig, och jag ville bara fly.. inbillade mig själv att jag sjönk ner genom jorden ex. antal gånger.. jag smsade B och bad henne komma till mig i sängen (kunde inte ens förmå mig att gå dit och hämta henne) .. efter den längsta minuten i världen, kom hon tillslut.
jag viskar: "tack gode gud att du kom.. nu ser det i alla fall normalt ut att jag sitter här! ja.., eftersom vi är två!!! jag fick panik där ett tag. sitt kvar okej?" B: "absolut hjärtat, jag finns här.. "
hennes ord va oerhört lugnande och jag kände mig genast mycket tryggare. det var som om jag hade smält in på platsen helt plötsligt, bara för att jag hade henne bredvid mig. och sakta men säkert, då fler vänner satte sig vid oss i sängen och börja snacka, så släppte detta obehag.
*10 min senare*
mina armar och ben spårar ur. jag viftar med dom som bara den, fast inte vid flit.. det pirrar och dom känns ovanligt lätta. jag får för mig att det är något allvarligt fel, och skriker: "HÅLL I MIG! JAG FLYGER BORT!!".. en extrem obehaglig och olustig känsla.. B tar sina händer på mina knän och C (även det en bra vän till mig) håller hårt i mina händer och trycker ner dom i madrassen. det va det skönaste som nånsin kunde ha hänt. en styrka som höll ner mig på moder jord, ungefär.. jag va ju helt paranoid och va säker på att jag skulle börja flyga. detta pågick i ungefär 15 minuter. "helt seriöst. jag kmr flyga bort!" va det enda jag upprepade.. C va lite oseriös, vilket jag inte gillade - medan B verkade helt stenseriös och verkligen förstod mig på ett helt annat plan.
jag frågade C om hon kunde hålla på mina axlar istället, men hon svarade inte. jag frågade ännu en gång - men hon ignorerade mig verkligen. jag bestämde mig då för att aldrig mer umgås med folk som bara är fulla, när man själv är beng - tills jag kom på att jag endast frågat henne i mitt huvud, och inte ens yttrat ett ljud... jag struntade då i frågan, och blickade bara allmänt surt på henne. hon trodde väll att jag blivit knäpp eller nått, då hon log mot mig och sa "flyger du nu gumman?" ....
efter ett tag mådde jag så sjukt illa, så jag tackade så hemskt mycket för hjälpen och sprang till A. jag kände mig som en tung björn, och lunkade väll snarare... jag bad honom följa med mig ut, så jag kunde ta luft, jag förklarade att jag va beng och att allt inte stod riktigt rätt till. han följde gladeligen med och var jätteomtänksam enligt mig. han öppnade dörren, tände min cigg, log, sa att det blir bra snart osv. jag va helt oförstående över hur någon kunde va så genomsnäll.. jag tänkte stolt att han var min livvakt. att det va vi två mot världen.
varje gång jag blinkade mådde jag mer och mer illa, det va som inprogrammerat.. jag visste helt enkelt att jag skulle må snäppet sämre om jag blinkade. jag sa detta till A och han sa att jag bara inbillade mig.. efter det försvann känslan och vi gick upp till dom andra igen. nu helt plötsligt va jag "brabeng" och fortsatte dricka, medan A va i köket och fixade riktigt käk. spagetti och pastasås blev det. och eftersom mer än jag åt av maten denna gång, kände jag mig så sjukt lättad. jag fick skrattnojja med B, och vi tyckte att allt var extremt roligt. hur folk åt, vad folk sa, hur folk satt osv.
ålder: 21
tidigare erfarenheter: cannabis, morfin, benzo
jag vet att det är omöjligt att få en snetändning på cannabis,
men jag har aldrig varit med om något liknande - därav rubriken..
min kompis som vi kan kalla för A hade fest, och alla va på allmänt bra humör - fulla och glada!
jag och en vän vi kallar för B, går ut på balkongen och röker en cocktail - svart och grönt.
direkt efter att vi gjort detta, känner jag mig helt plötsligt annorlunda i kroppen. det känns som om hela jag är en stor, tung degklump - men mitt huvud känns extremt lätt. mina ben gick av sig självt, alltså, utan att mitt huvud riktigt hängde med eller ens tänkte på stegen jag tog..
jag gick direkt till köket, för redan innan jag rökte ville jag fyllekäka. A hade knappt något hemma, så jag tog ett grovt fiberbröd och hällde på flytande margarin.. det var de godaste jag ätit tyckte jag. det var som om jag kände smaken med hela kroppen, med hela sinnet. jag var ett med den där mackan! folk omkring mig dock, tyckte att det såg äckligt ut och påpekade detta. dom skrattade och sa åt mig att låta bli att äta brödet - vilket i sin tur ledde till min fruktansvärda nojja.
jag gick in på toaletten med macka full i mun. tuggade färdigt och tittade mig sedan i spegeln. jag började nästintill prata med mig själv i huvudet: "jaha.. nu är jag svinbeng!" "hur länge kommer detta hålla i då?" "mackan va ju god? varför håller dom på?" "jag mår ju bra? kan dom sluta?" osv. jag vet inte hur länge jag stod där, eller vad jag ens tänkte på får konstiga saker. vet bara att jag inte hade låst dörren till toaletten, för när min vän B öppnar den, står jag klart och tydligt och säger "när kommer aliens??!" i toalettspegeln.. B asgarvar, drar ut mig därifrån och frågar hur jag mår. jag säger att jag är "helt jävla bränd" och frågar om "det kommer va såhär för alltid?" hon svarar nått i stil med att jag kan vara lugn, för utomjordingarna kommer inte förren om en månad (?)
vi sätter oss i soffan där det redan sitter massa människor. folk sitter även runt bordet, på fåtöljer och stolar... jag blir jätteobekväm och sätter mig 5 meter bort på A:s säng. helt själv.
jag kände att folk tittade suspekt på mig. jag kände mig hånad av alla människors blickar. deras närvaro var överväldigande. jag tyckte och kände att jag var uttittad och svartmålad. dom verkade inte tycka om mig, och jag ville bara fly.. inbillade mig själv att jag sjönk ner genom jorden ex. antal gånger.. jag smsade B och bad henne komma till mig i sängen (kunde inte ens förmå mig att gå dit och hämta henne) .. efter den längsta minuten i världen, kom hon tillslut.
jag viskar: "tack gode gud att du kom.. nu ser det i alla fall normalt ut att jag sitter här! ja.., eftersom vi är två!!! jag fick panik där ett tag. sitt kvar okej?" B: "absolut hjärtat, jag finns här.. "
hennes ord va oerhört lugnande och jag kände mig genast mycket tryggare. det var som om jag hade smält in på platsen helt plötsligt, bara för att jag hade henne bredvid mig. och sakta men säkert, då fler vänner satte sig vid oss i sängen och börja snacka, så släppte detta obehag.
*10 min senare*
mina armar och ben spårar ur. jag viftar med dom som bara den, fast inte vid flit.. det pirrar och dom känns ovanligt lätta. jag får för mig att det är något allvarligt fel, och skriker: "HÅLL I MIG! JAG FLYGER BORT!!".. en extrem obehaglig och olustig känsla.. B tar sina händer på mina knän och C (även det en bra vän till mig) håller hårt i mina händer och trycker ner dom i madrassen. det va det skönaste som nånsin kunde ha hänt. en styrka som höll ner mig på moder jord, ungefär.. jag va ju helt paranoid och va säker på att jag skulle börja flyga. detta pågick i ungefär 15 minuter. "helt seriöst. jag kmr flyga bort!" va det enda jag upprepade.. C va lite oseriös, vilket jag inte gillade - medan B verkade helt stenseriös och verkligen förstod mig på ett helt annat plan.
jag frågade C om hon kunde hålla på mina axlar istället, men hon svarade inte. jag frågade ännu en gång - men hon ignorerade mig verkligen. jag bestämde mig då för att aldrig mer umgås med folk som bara är fulla, när man själv är beng - tills jag kom på att jag endast frågat henne i mitt huvud, och inte ens yttrat ett ljud... jag struntade då i frågan, och blickade bara allmänt surt på henne. hon trodde väll att jag blivit knäpp eller nått, då hon log mot mig och sa "flyger du nu gumman?" ....
efter ett tag mådde jag så sjukt illa, så jag tackade så hemskt mycket för hjälpen och sprang till A. jag kände mig som en tung björn, och lunkade väll snarare... jag bad honom följa med mig ut, så jag kunde ta luft, jag förklarade att jag va beng och att allt inte stod riktigt rätt till. han följde gladeligen med och var jätteomtänksam enligt mig. han öppnade dörren, tände min cigg, log, sa att det blir bra snart osv. jag va helt oförstående över hur någon kunde va så genomsnäll.. jag tänkte stolt att han var min livvakt. att det va vi två mot världen.
varje gång jag blinkade mådde jag mer och mer illa, det va som inprogrammerat.. jag visste helt enkelt att jag skulle må snäppet sämre om jag blinkade. jag sa detta till A och han sa att jag bara inbillade mig.. efter det försvann känslan och vi gick upp till dom andra igen. nu helt plötsligt va jag "brabeng" och fortsatte dricka, medan A va i köket och fixade riktigt käk. spagetti och pastasås blev det. och eftersom mer än jag åt av maten denna gång, kände jag mig så sjukt lättad. jag fick skrattnojja med B, och vi tyckte att allt var extremt roligt. hur folk åt, vad folk sa, hur folk satt osv.
