Alkohol, för lite vatten, för lite mat, för lite sömn och för mycket sol.

Substans: Alkohol(Öl, vin och vodka).

Dos: Oklart, minst 1 platta öl(24st), två liter vin, 1,4 liter vodka på 3 dagar + okänd mängd i baren.

Ålder/Kön: 23 år och man.

Berusningens längd: 12 - 14 timmar(Den jobbigaste och mest intensiva "trippen". (Dagarna innan är bara förklaring till det som komma skall och jag ger ingen större analys av dom dagarna eftersom dom upplevdes som väldigt trevliga, endast kort info).


Dag 1, torsdag.:
Jag hade vaknat väldigt tidigt denna sommarmorgon vilket var ovanligt eftersom jag oftast sover till långt efter lunch. Men idag var dagen då vi skulle bege oss på en lokal festival för att ha det trevligt tillsammans. All packning var klar sedan dagen innan så det enda jag behövde göra var att bära ut allt från lägenheten till kvarteret en bit bort. När jag kom fram till platsen vi valt att åka från så märker jag att jag är själv. Bestämmer mig för att tända en cigarett och ta en klunk ren vodka ur en av flaskorna som jag har med mig. Ville "komma i form" så tidigt som möjligt eftersom jag hade sett fram emot festivalen i över ett år.

Till slut så kommer dom andra kompisarna som jag ska åka med och vi börja rulla mot våran destination. I bilen blir jag bjuden på någon sorts utländsk spritdryck, minns inte vad det var. Och jag är aldrig den som tackar nej till alkohol när det vankas fest så jag tar en redig klunk. Vid den här tiden har även vodkan gjort sig påmind i den mån att jag pratar betydligt högre och känner mig allmänt gladare, vilket är den normala reaktionen när jag får lite alkohol i mig. Efter att vi anlänt vid festivalen så hämtar vi ut våra band och slagit upp våra tält så börjar vi dricka våra öl och invänta resten av folket som är på väg.

Mitt humör är på topp. Jag känner på mig att denna festival-helg kommer bli magiskt eftersom jag hade så roligt förra året. Året därpå hade jag även rökt en hel del cannabis och tagit en liten mängd tjack men denna festival tänkte jag endast köra alkohol eftersom månaderna innan så hade jag haft lite dåliga episoder när jag rökt eller tjoat. Denna kväll är väldigt trevlig och vi njuter av musik, bad och alkohol.

Dag 2, fredag:
Vaknar i mitt tält i relativt bra skick. Det är otroligt varmt och kvavt men efter en klunk ren sprit och en powerbar har jag tillräckligt med fysiskt och mental styrka för att ta mig ur tältet. Jag ser att de flesta har tagit sig ut i solen och har återigen börjar dricka och lyssna på musik från blockrockern vi hade med oss. Efter att jag fått i mig ett par öl och en hel del ren vodka så blir denna kväll ungefär en repris på dagen innan. Vi alla har det trevligt tillsammans och njuter av tiden.

Dag 3, lördag: Detta är festivalens sista dag. När jag vaknar upp denna gång känner jag mig betydligt sämre. Dagen innan hade jag varit ute i solen alldeles för länge och jag hade knappt druckit något vatten. Jag känner mig otroligt trött och förvirrad. Kan inte riktigt fokusera mina tankar till att göra nånting. Ligger kvar i tältet en stund till medans jag gnager på en godisbit i hopp om att sockret ska pigga upp mig. Märker även att jag har lyckats pissa i en petflaska som jag hade inne i tältet. Som tur var så hade jag stängt igen den med korken. Efter en stund av självömkan och mildare depression så tar jag mig ut ur tältet. Alla mina vänner är pigga och glada och verkar knappt känna av nånting negativt.

Jag däremot mår väldigt dålig fysiskt och psykiskt. Innerst inne känner jag att jag bara vill hem och inte orkar med en dag/natt till av festande. Men eftersom jag inte vill vara gruppens partypooper så börjar jag att dricka direkt ur vodkaflaskan och sedan skölja ner med öl. Vid denna tidpunkt så är det mer än 24 timmar+ sen jag druckit ordentligt med vatten. När alkoholen först slår till börjar jag känna mig glad och social igen. Sitter ett par timmar i min solstol och dricker med mina vänner och har det trevligt. Får i mig ungefär 40 cl vodka och 4-5 öl innan jag känner mig lite trött. Bestämmer mig för att lägga mig i tältet och ta en kort tupplur. Klockan var ju ändå bara runt 15:00 så jag hade gott om tid att ha skoj sen. När jag väl kommer in i tältet börjar den hemska upplevelsen.

Jag ligger i tältet och försöker sova. Men allt jag kan fokusera på är nåt jag hör inom mig som ropar på mig. Det känns ungefär som om det är mitt samvete som försöker prata med mig. Detta gör mig väldigt orolig och jag börjar fundera ifall jag är på väg att få någon sorts psykos som mitt leverne dagarna innan har triggat fram. Det känns som om hela min hud viberar och att marken under mig börja luta åt olika håll. Vid det här laget är jag väldigt skräckslagen och har svårt att fokusera mina tankar åt att göra nånting åt saken. Det känns som om någon annan ockuperar min kropp och min hjärna. Inombords vill jag bara ta mig ut ur tältet och sätta mig och prata med någon. Men jag är helt hjälplös och bestämmer mig för att försöka "rida ut stormen".

Efter att ha legat i tältet en stund, förmodligen en timme eller två så börjar jag se saker som inte borde vara där. Jag tittar på tältväggen och jag kan se hur mina vänner sitter där och vinkar åt mig och skålar med sina ölburkar. Dom ser otroligt lyckliga och glada ut. Jag upplever det som om att dom vill att jag ska joina dom i deras eufori. Nu börjar jag bli riktigt orolig eftersom jag aldrig har hallucinerat så här kraftigt förut. Och jag inser att det är omöjligt att jag skulle kunna "se" igenom mitt tält ifall väggen var tunn. Bakom den väggen jag stirrar på så var det en åker sedan en skog längre bort. Så fort jag vänder blicken bort från den väggen så ser jag det jag borde se. Men när jag vänder blicken tillbaka så kan jag se dom sittandes där i sina solstolar och vinkar mot mig. Jag fräser för mig själv och säger nåt i stil med: "lägg av för fan, jag vet att ni inte är där".

Känslan av obehag och psykiskt instabilitet fortsätter hela dagen, hela kvällen ända fram till natten. Klockan har nått midnatt och jag letar reda på min telefon. Jag måste försöka få kontakt med någon som kan hämta mig och köra mig hem. Eftersom min hjärna vägrar att samarbeta med mig när jag försöker prata med vännerna utanför tältet så försöker jag med att smsa nån som inte är där. Det kan låta konstigt hur jag resonerade just då men jag var helt sinnesförlamad. Efter att ha hittat telefonen så minns jag att en kompis har jour den helgen och kan hämta mig. Han säger att han kommer ungefär om en timme och hämtar mig. Jag försöker packa ihop mina grejer inne i tältet men det går väldigt väldigt sakta. Det slutar med att jag nästan börjar gråta för att jag känner mig så otroligt svag och patetisk. Jag gör ett kraftryck och bara pressar ner all min packning i mina två väskor.

När jag är klar med packningen ställer jag mig på knä i tältet och andas djupt. Samtidigt försöker jag intala mig själv att allt kommer bli bättre nu när jag får komma hem och sova i min egen säng. Och ta en dusch. Men samtidigt känner jag någon sorts skam och är rädd för att mina vänner på festivalen ska förakta mig för att jag lämnar dom. Vilket förstås är helt absurt, men dom känslorna välde över mig. Jag satt en lång stund och fundera på vad jag skulle säga och hur jag skulle göra. Till slut så öppnar jag tältet och ser att det är väldigt mörkt ute. Ser en vän som står precis bredvid mitt tält och jag säger att jag måste hem nu. Jag berättar för han hur jag mår och han är väldigt förstående. Han kunde se på en gång att jag varit ett väldigt dåligt skick eftersom jag hela tiden skakade och tittade runt omkring mig med väldigt kraftig paranoia.

Fortsättning nästa inlägg.

Han säger att han ska hjälpa mig att bära mina väskor bort till vägen där min vän ska hämta mig. Strax innan jag lämnar vårat "camp" möter jag upp ytterligare en vän som jag berättar för att jag ska dra. Han säger att jag ser risig ut och att tidigare på dagen hade varit helt blek och nedstämd. Nu kommer den stora påfrestningen som jag knappt klarar av. För att ta mig till vägen måste jag gå igenom hela campingen och hela festivalområdet. Detta innebar att jag måste möta människor hela tiden. Och det enda jag vill var att försvinna därifrån fort som fan och slippa träffa nån. Jag kände mig skamsen och paranoid trots att det bara var främlingar jag mötte medans vi gick. Nu började jag känna mig otroligt yr och deprimerad. Det kändes som om alla stirra på mig och pekade och skrattade, vilket dom förstås inte gjorde. Medans jag går där känns det som om tiden går på halvfart. Allt känns så otroligt overkligt och tror ett tag att jag sitter och tittar på en film.

Inombords börjar jag istället vända all denna förakt jag kände mot mig själv mot andra. Jag börjar hata människor jag aldrig sett innan. Känner mig på nåt konstigt sätt överlägsen och upplyst och tycker att alla andra är idioter. Detta är förmodligen ett sätt för mig att hantera och berättiga min flykt från festivalen. En sorts försvarsmekanism för mitt psyke för att hantera min skam och depression. När vi väl kommer fram till vägen börjar jag igen att byta humör och tankesätt. Nu känner jag mig otroligt rädd och osocial. Vi sitter vid vägen och försöker prata. Det är mest min kompis som pratar med mig för att hålla mig lugn och för att undvika att jag försvinner bort i mina tankar. Ett par unga tjejer stannar till vid oss och frågar oss om cigaretter. Jag vill bara att dom ska gå men min kompis bjuder dom på snus eftersom vi inte hade några cigaretter kvar.

Efter att vi har suttit där ett par minuter får jag ett sms av min polare: "börja gå mot stora vägen, är där om några min". Säger adjö till min kompis och tackar för hans stöd. Jag börjar gå på den slingrande vägen som leder bort från festivalen. Jag är omgiven av skog och ett fåtal bilar som är parkerade längst vägen. Helst plötsligt känns det som om det är någon annan som går snett bakom mig och i ögonvrån ser jag en mörk gestalt som går bredvid mig. När jag kollar bakom mig ser jag ingen där. Detta gör mig lite rädd och jag börjar trappa upp farten eftersom jag ser några gatulampor längre fram och vill inte gå i mörkret längre eftersom jag är otroligt paranoid. Till slut ser jag min vän och han kör hem mig till min lägenhet. Väl hemma känns det betydligt bättre men jag är fortfarande otroligt deprimerad och orolig. Äter lite mat och dricker mycket vatten. Därefter somnar jag och vaknar upp nästa dag. Jag känner mig precis som vanligt och gårdagens helvete känns som åratal sedan..


Analys:
I vanliga fall är jag en person som tycker om andra människor otroligt mycket och brukar alltid kunna hantera hemska situationer väldigt bra. Så att kunna uppleva en sida av mig själv som jag gjorde under festivalen var mycket lärorikt. Och allt detta tack vare alkohol och dåligt omdöme. Detta kanske inte är den mest spektakulära tripprapporten någon skrivit men den är väldigt viktig tycker jag. Man ska absolut lyssna på sin "inre röst" som säger ifrån när man fått nog. Vare sig det är alkohol eller om det är tyngre droger. Tack för mig!

Mycket bra skrivet tycker jag, har varit med om liknande upplevelser under några kraftiga bakfyllor. Även om detta kanske var något värre. Men känner mycket väl igen paranoian du beskriver efter ett par dagars vilt supande.

Hyfsat intressant rapport, mest för att jag kan känna igen mig.
Är själv en person som kan supa så in i helvete när jag festar med polarna, och mår alltid perfekt.
Men har hänt ett par gånger att jag blivit helt psykad av alkohol och bara haft sådan enorm ångest. Känns väldigt skumt.

EDIT: Det är då alltså när jag precis som du, supit hårt dagen före.

Bra skrivet!

Efter tvådagars så blir jag likadan