Högt och lågt

Det är sant, det kanske är troligare att en klusil framkallar tonassimilation. Men det förklarar inte varför prepositionsstyrd genitiv gör detsamma men inte "vanlig" genitiv. Då kan det således inte vara en inneboende fonetisk egenskap hos /s/.

För ordet dagslända (äv. dagsslända med foge-s, 10 procent) förekommer tre olika uttal. Under lätt forcerade former kunde man i dag i ett nyhetsprogram höra vad mitt hörselminne lagrade som {daxlända}. I varje fall i teorin försöker jag att avstå från assimilation i fogen på ett sammansatt ord av den typen och uttala {dag·slända} i två led. Detta trådval motiverar jag med hänvisning till ordet högtalare som med fördel uttalas {hög·talare} – inte {höcktalare} med anknytning till högt {höckt}. Analogt bör man skilja på dags {dax} och den efemära sländan.

Åter igen aktualiseras min efterlysning av en enkel metodutveckling för manus-promptning. Olyckligt obetonade verbpartiklar är en av mina käpphästar. I just manus kunde man gott markera räkneorden én/étt – utan att ålägga gemene man accentplikt. Som illustrerat här ovan skulle en liten sketen prick i dag·slända rädda det arma nyhetsankaret från blamager. Ett ankare ska kännas stadigt.

Den möjliga dagsländan var för övrigt de ungdomliga proteströrelserna mot Wall Street, i Madrid och snart på ett torg nära dig. Nåja, frågan om dagsländan som katakres hör till en annan tråd ...