Yes - Relayer. Audiofiler, hjälp mig!

Hoppsan...kollade inte inläggets datum. Men nu kan du ju köpa nästa remaster också

Ska katalogen remastras igen? Ganska onödigt med tanke på att Rhino-utgåvorna är så bra.

Jag har kommit fram till att mitt av val av version på denna platta är Steven Wilsons remix (eller om det är en remaster?) från 2014. Trummorna är alldeles för lågt mixade i originalutgåvan och tidigare remasters att de helt försvinner ibland, vilket blir speciellt påtagligt i The gates of delirium, vilket är synd eftersom trummorna nästan är halva behållningen med en Alan White som hamrar på skinnet som om han hade eld i röven. I den här versionen är det mer "luft" mellan instrumenten varför trummorna blir påtagligare, vilket är som tydligast i de bråkigaste partierna av The gates of delirium.

Wilsons Relayer är mycket bra, han gav lite mer liv i mixen än vad den hade från början. Den gör numera sällskap med de gamla utgåvorna, som jag vidhåller fortfarande låter mycket bra och som jag inte gör mig av med (Diament/Gastwirt-versionerna). Rhinos remasters - nej och åter nej tack.

Jag älskar det här albumet (både på LP och CD), det är en av de absoluta topparna i Yes' katalog, men jag håller inte med om att Rhino-remastern skulle vara skräp (på detta eller andra album). Tycker ljudet där är grymt, nyanserat, klart, genomlyst och ändå kraftfullt. Det var förstås en väldigt bra produktion redan från början - jag har alltid undrat vilka ljudteknikerna var på skivan, den ende som nämns är nån "tape operator", och skivan låter ganska olik allt annat i Yes' katalog.

Jag håller inte heller med om att trummorna skulle vara undermixade på LP:n eller på Rhino-utgåvan, som någon skrev tidigare. De hörs med stor klarhet och tyngd, precis som Squires feta bas f ö.

Men jag gillar också det här kompakta och metal-färgade i ljudbilden på albumet, liksom inslagen av musique concrète - ljud framställda med saker som inte är riktiga musikinstrument, t ex gamla skrotbildelar, eller ljud avsedda att låta som sådana ljud, framför allt i "the battle section" på Gates). Ljudbilden är ofta väldigt fullpackad men ändå låter det inte tomt grötigt, dammigt eller bullrande, och det är en slags bragd av de som mixade och senare remastrade albumet.