Yrket läkare måste vara skit i realiteten...

Rubriken beskriver mina upplevelser på akuten och i allmänhet, så ni som är läkare, hur upplever ni yrket? Jag ser mest er frånvaro och när jag väl ser er, så är det mest oengagemang som jag ser. En trötthet utan dess like. Er min säger att Ni har världens mest otacksamma arbete. Jag skrev ihop några punkter som kan ses nedan, som är rätt urtypiskt.., med dessa undrar jag, hur står Ni ut i ert yrke, så välbetalt kan det ju inte vara?

1. Bröt fingret. Första vårdcentral säger åk till röntgen på nästa vårdcentral. Röntgen säger, åk in till akuten. Akuten skickar mig till röntgen en gång till(trots åtkomst av digitala kopior). Röntgen tar sammanlagt 12 bilder. Efter 8 timmar på akuten så binder de ihop fingrarna och skickar hem mig. En vecka senare, säger dem. "Oj, det där borde man ha gipsat". Vid uppföljningen 3 veckor senare, så säger läkaren, att man måste sätta in en konstgjord led. 4 månader senare får jag en kallelse, för operation. Ombeds sätta mig i taxi, tvättad i spritlösning. Väl framme, tittar läkarna återigen på bilderna och så säger dem..."he... om det där var mitt ... så skulle de aldrig får operera mig.. du vet som allt annat så blir ju allting bättre med tiden, de här lederna är inget vidare ...". Så jag åkte hem med ett självläkt benbrott....

2. Min vän blev hastigt sjuk. Efter flera dygn av utsparkande från akuten. Så kom han in 4 dagen. Han tappade medvetandet på akuten. Dessförinnan de tidigare dygnen, hade han klättrat på väggarna av smärta, de hade gett honom stora mängder bedövning,(catagan?), han har spytt och varit helt helt väck. I sista stund ser en läkare honom och säger "det där ser inte bra ut". Han opereras akut och det visade sig att han hade en mjälte som hade gått sönder, så han höll på förblöda till döds invärtes. De konstaterade att 2.8 l blod saknades...

3. I fredags var jag på närakuten, där de skulle ta bort ett par stygn för att jag råkade ut för en liten olycka en vecka tidigare. Då får jag inte komma till närakuten, för att på dagtid så bedrivs endast lokalvård och de har ingen tid. Så då går jag till vårdcentralen som är i dörren bredvid. Då säger dem, att du måste boka tid och vi kan tidigast ta emot dig om 3 veckor. Eller så får du komma klockan 13.00, men det är inte säkert att läkaren kommer hinna titta på dig på denna drop-in tid eftersom vi har massor av människor som kommer då.

4. Kort på akuten... En grabb, har bruit handen, han sitter 5h, sedan säger en sjuksköterska, vi har inga läkare tillgängliga kom tillbaka imorgon. En kille kommer in 2 på natten, söndersparkat huvud.. han ligger på britsen, med spår av skor som skrapat upp skallen. Efter 7h reser han på sig och säger, nu går jag hem nu orkar inte jag vänta. Då säger man på akuten.. "det är på egen risk...", jag kan nämna ett tiotal händelser till på det...(min vän har varit sjuk ofta, så jag har varit på akuten ofta). Det är hur sjukt som helst egentligen.., det finns inte platser för de riktigt sjuka, de är utsparkade i korridoren etc.., bristen på resurser leder säkert till att folk dör i onödan eller får men för livet, det är jag helt övertygad om.

5. Hur kan man som läkare, arbeta på en vårdcentral, om man inte kan flytande svenska? Jag kan köpa att man är invandrare och säger dorren, istället för dörren etc, men när språket saknar verb, adjektiv etc... dvs, en rätt obegriplig svenska... hur är det möjligt att man får arbeta på en vårdcentral? Är inte SL-spärren lämpligare om man kan bli läkare men ändå inte lära sig svenska?

6. Trots att du kommer in riktigt sjuk, så kommer dem i kassan, vilja att du betalar, innan du får inträdelse till himmelriket.. dvs korridorren. Skriker du av smärta, så sparkar de in dig i ett rum..., I övrigt så har kåkfarare företräde framför vanliga svenssons... (verkar vara så...)