Finns det lyckliga adopterade barn/personer?

Själv är jag adoptivförälder, så jag har det andra perspektivet, om man säger så.

Mina barn är inte så gamla ännu, men min son är snart 14, och det är där jag lägger krutet just nu, det är hos honom det kommer att smälla snart. Frågor, tvivel, samhörighet, identitet. Nu får jag veta om jag har lyckats lägga en tillräcklig grund under dessa år för att han ska klara av färden från ung till vuxen. Det är oerhört spännande, skrämmande och fantastiskt på en och samma gång.

Jag har alltså gått dessa utbildningar för adoptivföräldrar två gånger, och det som jag tycker att de flesta hade gemensamt där, de som deltog, var att de i mångt och mycket hade någon slags övertygelse om att bara de har fått sitt barn så blir allt så gullenuttigt. TROTS utbildningens innehåll. De verkade inte ta till sig det som sades, men det är ju bara vad jag själv tyckte. För den innehöll en hel del tänkvärda saker.

Det jag har försökt att satsa på är att för det första göra barnen stolta över sin bakgrund, berätta om var de kommer från, vad det finns för bra saker att framhäva för kompisar, t.ex. Naturligtvis anpassat efter ålder. För det andra har jag svarat på alla frågor som dyker upp efter bästa förmåga, och det har aldrig nånsin handlat om varken att skuldbelägga de biologiska föräldrarna eller förhärliga mig själv. Vi har helt enkelt haft tur allesammans, som har fått varandra.

Men visst fanken är man orolig att man inte lyckats tillräckligt bra ... och varför ska de vara tacksamma mot mig? Jag är så tacksam över min tur som fick hedern och glädjen att ta hand om dem.

Jag känner tjejer som är adopterade från Asien, Indien osv och de verkar utåt sett inte ha några problem på grund av det. De har alla en partner och vissa har barn också, så ALLA adopterade mår inte dåligt även om hel del såklart gör det tyvärr.

Jag tror tyvärr att många adopterade speciellt under 80-90-talen fick psykiska problem på grund av att de ofta fick utstå mycket rasistisk mobbning. När jag växte upp hade vi en kille i klassen som var adopterad från afrika och han kallades ''neger'' varje dag, andra killar sade att han skulle ''torka bort smutset och bajset från sin hud'' och liknande kränkande ord.

Jag fick av en slump kontakt med denna kille för något år sen igen och tyvärr har han verkligen fallit dit, han berättade att han aldrig kunnat komma över sin situation som adopterad och sin relation med föräldrarna plus all mobbning han fick utstå. Han hatade sin svarta hudfärg av hela sitt hjärta och hade förlorat hoppet i princip. Mycket tragiskt fall som det tyvärr finns fler av.

Jag tror att det är svårt att inte bli påverkad mentalt om man får utstå en sådan behandling som adopterade ofta fick utstå förr i tiden. Det är alltså inte adoption i sig det är fel på utan att folk är för trångsynta och elaka i många fall. Sedan hade inte adoptivföräldrar fått någon utbildning i hur de skulle uppfostra barnet, idag måste man gå i kurser för att bli en adoptivförälder osv.

Ok, du tror inte det men jag kan säga dig att det är så vare sig du "tror" det eller inte. Var sanningen jobbig att höra? Berövad vad frågar du, jag citerar här vad "Cillyy" skrev: "De är dessutom berövade sin identitet, historia, kultur, släkt - allt". Precis allt detta är adopterade berövade, vad är det som är så svårt att förstå? Spännande? Vad är det som är spännande? Att ens biologiska föräldrar gjorde sig av med en när man var liten, kallar du det spännande? Ja, det var ju onekligen en ny syn på spänning.

Även om man inte minns att man lämnades bort/blev omhändertagen sätter det sig i kroppen och ger olika känslomässiga reaktioner för barnet. En del barn blir aggressiva, andra blir ledsna och gråter mycket medan vissa blir totalt tysta. Såklart finns det också andra sätt att reagera på men jag nämnde olika exempel. Det jag ville belysa är att det är en så stark och onaturlig situation som barnet utsätts för och som dessutom är väldigt skadlig. Detta är bevisat och inget som bara jag sitter och hittar på. Adopterade är svårare att hjälpa/jobba med för psykologer pga att de är så komplicerade som en följd av tidiga traumatiska och djupt chockerande händelser/situationer. Bara att barnet inte hör mammans röst eller känner hennes doft något mer efter att ha legat i hennes mage x antal månader är direkt skadligt för barnet.

Ja, många som är adopterade känner skuld till sina adoptivföräldrar att alltid vara tacksamma för att de har kommit hit, bort från elände och fattigdom. Det är en naturlig känsla som följer av att ha blivit adopterad och något som många adopterade känner, det är som en tacksamhetsskuld. Det räcker ju med att lyssna på vad adopterade säger i program när deras adoption berörs eller när de vill söka upp sina biologiska föräldrar; det ska alltid förklaras att de har ett underbart liv, att de har de bästa föräldrarna man kan ha, att de är jättelyckliga osv osv osv, ja listan kan göras lång. Själva poängen är att den adopterade känner nästan alltid sig skyldig att poängtera att den är lycklig för att visa att adoptivföräldrarna har gjort ett bra jobb som tog hit dem. Men tänk om man inte känner så, tänk om man känner att man hatar att vara en kines i Sverige hos en vit familj. Tänk om man känner att man hatar att man har två vita "föräldrar" som är så olika en själv, att man inte känner igen sina genetiska sidor som uppkommer i tonåren. Ja, dessa exempel är bara några av alla tankar som kan uppkomma och det är just i sådana stunder som många adopterade känner skuld, skuld för att de inte är nöjda att de har kommit hit till Sverige, till pengar och bort från fattigdom. Helt enkelt skuld för att de vill ta reda på sitt ursprung och träffa sina riktiga föräldrar.

Men du som jag svarar nu verkar inte alls förstå vad en adoption innebär, även fast du själv har blivit omhändertagen som liten. Sådana som du underlättar inte direkt för personer som mår dåligt över att deras föräldrar inte ville ha de utan lämnade bort de som barn. Bara en sådan sak att man inte liknar någon, varken till ytan är personligheten, är väldigt jobbig för en adopterad. Att man inte har syskon som man liknar eller att man inte har sina föräldrar så man kan se varför man ser ut som man gör, är också väldigt jobbigt och onaturligt. Dessa saker är viktiga för en människas grundpsyke och är biologisk betingat. Bara det att adopterade är överrepresenterade i självmordsstatistiken säger ju allt. De är även överrepresenterade när det gäller alkohol- och drogmissbruk. Dessa saker grundar ju sig i psykisk ohälsa och den psykiska ohälsan grundar sig i adoptionen, den kommer som ett brev på posten. Och detta eviga anpassningsbehov som adopterade lider av, hela högen verkar ju känna att de måste anpassa sig för att kunna leva ett liv. Sen om det innebär att man ändrar hela sin identitet likt en kameleont beroende på vem/vilka man umgås med verkar tydligen inte spela någon roll. Bara man passar in och inte blir övergiven eller är ensam så är allt bra för den adopterade. Det är ju för jävla tragiskt när man tänker efter.

Själv är jag adoptivförälder, så jag har det andra perspektivet, om man säger så.

Mina barn är inte så gamla ännu, men min son är snart 14, och det är där jag lägger krutet just nu, det är hos honom det kommer att smälla snart. Frågor, tvivel, samhörighet, identitet. Nu får jag veta om jag har lyckats lägga en tillräcklig grund under dessa år för att han ska klara av färden från ung till vuxen. Det är oerhört spännande, skrämmande och fantastiskt på en och samma gång.

Jag har alltså gått dessa utbildningar för adoptivföräldrar två gånger, och det som jag tycker att de flesta hade gemensamt där, de som deltog, var att de i mångt och mycket hade någon slags övertygelse om att bara de har fått sitt barn så blir allt så gullenuttigt. TROTS utbildningens innehåll. De verkade inte ta till sig det som sades, men det är ju bara vad jag själv tyckte. För den innehöll en hel del tänkvärda saker.

Det jag har försökt att satsa på är att för det första göra barnen stolta över sin bakgrund, berätta om var de kommer från, vad det finns för bra saker att framhäva för kompisar, t.ex. Naturligtvis anpassat efter ålder. För det andra har jag svarat på alla frågor som dyker upp efter bästa förmåga, och det har aldrig nånsin handlat om varken att skuldbelägga de biologiska föräldrarna eller förhärliga mig själv. Vi har helt enkelt haft tur allesammans, som har fått varandra.

Men visst fanken är man orolig att man inte lyckats tillräckligt bra ... och varför ska de vara tacksamma mot mig? Jag är så tacksam över min tur som fick hedern och glädjen att ta hand om dem.