Citat:
Ursprungligen postat av rotberg
Tror inte för ett ögonblick att det du beskriver hör till genomsnittet. Berövad vad? Man kan skaffa sig sin biologiska historia när man vill. Det kan dessutom bli riktigt spännande.
Blir man omhändertagen, eller hur det gick till, är man ofta liten och minns det inte. Personligen är jag evigt tacksam för att som liten ha blivit tvångsomhändertagen.
Det där med skuld fattade jag nada av. Du får gärna förklara mer. Tänker du på barn från extremt fattiga länder?
Ok, du tror inte det men jag kan säga dig att det är så vare sig du "tror" det eller inte. Var sanningen jobbig att höra? Berövad vad frågar du, jag citerar här vad "Cillyy" skrev: "De är dessutom berövade sin identitet, historia, kultur, släkt - allt". Precis allt detta är adopterade berövade, vad är det som är så svårt att förstå? Spännande? Vad är det som är spännande? Att ens biologiska föräldrar gjorde sig av med en när man var liten, kallar du det spännande? Ja, det var ju onekligen en ny syn på spänning.
Även om man inte minns att man lämnades bort/blev omhändertagen sätter det sig i kroppen och ger olika känslomässiga reaktioner för barnet. En del barn blir aggressiva, andra blir ledsna och gråter mycket medan vissa blir totalt tysta. Såklart finns det också andra sätt att reagera på men jag nämnde olika exempel. Det jag ville belysa är att det är en så stark och onaturlig situation som barnet utsätts för och som dessutom är väldigt skadlig. Detta är bevisat och inget som bara jag sitter och hittar på. Adopterade är svårare att hjälpa/jobba med för psykologer pga att de är så komplicerade som en följd av tidiga traumatiska och djupt chockerande händelser/situationer. Bara att barnet inte hör mammans röst eller känner hennes doft något mer efter att ha legat i hennes mage x antal månader är direkt skadligt för barnet.
Ja, många som är adopterade känner skuld till sina adoptivföräldrar att alltid vara tacksamma för att de har kommit hit, bort från elände och fattigdom. Det är en naturlig känsla som följer av att ha blivit adopterad och något som många adopterade känner, det är som en tacksamhetsskuld. Det räcker ju med att lyssna på vad adopterade säger i program när deras adoption berörs eller när de vill söka upp sina biologiska föräldrar; det ska alltid förklaras att de har ett underbart liv, att de har de bästa föräldrarna man kan ha, att de är jättelyckliga osv osv osv, ja listan kan göras lång. Själva poängen är att den adopterade känner nästan alltid sig skyldig att poängtera att den är lycklig för att visa att adoptivföräldrarna har gjort ett bra jobb som tog hit dem. Men tänk om man inte känner så, tänk om man känner att man hatar att vara en kines i Sverige hos en vit familj. Tänk om man känner att man hatar att man har två vita "föräldrar" som är så olika en själv, att man inte känner igen sina genetiska sidor som uppkommer i tonåren. Ja, dessa exempel är bara några av alla tankar som kan uppkomma och det är just i sådana stunder som många adopterade känner skuld, skuld för att de inte är nöjda att de har kommit hit till Sverige, till pengar och bort från fattigdom. Helt enkelt skuld för att de vill ta reda på sitt ursprung och träffa sina riktiga föräldrar.
Men du som jag svarar nu verkar inte alls förstå vad en adoption innebär, även fast du själv har blivit omhändertagen som liten. Sådana som du underlättar inte direkt för personer som mår dåligt över att deras föräldrar inte ville ha de utan lämnade bort de som barn. Bara en sådan sak att man inte liknar någon, varken till ytan är personligheten, är väldigt jobbig för en adopterad. Att man inte har syskon som man liknar eller att man inte har sina föräldrar så man kan se varför man ser ut som man gör, är också väldigt jobbigt och onaturligt. Dessa saker är viktiga för en människas grundpsyke och är biologisk betingat. Bara det att adopterade är överrepresenterade i självmordsstatistiken säger ju allt. De är även överrepresenterade när det gäller alkohol- och drogmissbruk. Dessa saker grundar ju sig i psykisk ohälsa och den psykiska ohälsan grundar sig i adoptionen, den kommer som ett brev på posten. Och detta eviga anpassningsbehov som adopterade lider av, hela högen verkar ju känna att de måste anpassa sig för att kunna leva ett liv. Sen om det innebär att man ändrar hela sin identitet likt en kameleont beroende på vem/vilka man umgås med verkar tydligen inte spela någon roll. Bara man passar in och inte blir övergiven eller är ensam så är allt bra för den adopterade. Det är ju för jävla tragiskt när man tänker efter.
