Alla dessa jävla småmänniskor som vill vara "ledare"

Tyvärr finns det alldeles för många av dessa individer som inte har det som krävs för att leda människor. Har otaliga exempel på människor som varit direkt olämpliga som chef, mellanchef, gruppledare, projektledare... you name it. Ofta är det ego-dårar som lägger alldeles för mycket prestige i precis allt. Att vara en utpräglat bra ledare kräver vissa kvaliteter, annars blir det pannkaka av allt. Friktion uppstår, människor börja känna sig missnöjda, åsidosatta och att de inte får utlopp för sina kvaliteter. Ungefär där börjar skitsnacket och sen går det fort utför. Det är som en spiral som inte går att stoppa när det väl påbörjats. Även om man lyckas lösa situationen hänger det ofta kvar en stank av misslyckande i gruppen eller projektet.

Ledare? Om de hade eftersträvat att vara ledare hade jag varit glad.

Jag vet precis vilka TS menar och man hatar dem. Ledare blir man naturligt för att man får respekt av sina medarbetare.

Nä, dessa jävlar vill vara små minibossar och slickar gladeligen arslet på chefer som står högre upp i hierarkin. De vet bäst, de har gått en ”ledarutbildning” och har alltid något att säga även om de har noll erfarenhet av det.

En ledare lyssnar, analyserar och resonerar. Motiverar och tar fram det bästa ur deras anställda, fungerar som stöd och ser att saker och ting blir verkställda. Sätter gränser och tar även jobbiga samtal om så behövs.

Medan dessa karriärskåta människor gör allt för få högre lön och högre status. Vad sedan resultatet är skitsamma.

Känner inte igen mig i TS beskrivning. Jag tycker tvärtemot att trenden går mot att nästan ingen är beredd att bli chef. Jag tog själv över rollen som mellanchef i år och var den ende (vettige) interne sökande. Jag tillhör kategorin av medarbetare som gjort ett bra jobb under flera års tid och därför ges chansen. Jag gjorde det delvis för att jag vill testa på något nytt men även lite för att jag ville vara säker på att inte något stolpskott tog över arbetsgruppen. Jag är säkerligen idag ingen särskilt bra chef men jag siktar på att bli det med tiden.

Vi har lediga ställen som mellanchef för andra arbetsgrupper som är svåra att hitta lämpliga kandidater till. Så vitt jag vet var det bara en intern sökande (ung tjej som inte passar, kanske en sådan TS tänker på?) och de externa som sökt tjänsterna hittills håller inte måttet.

De flesta människor idag vill ha det bekvämt och tjäna lätta pengar. Det gör man inte som chef...

Det finns ju även kollegor som tror sig vara chefer. Jobbiga typer.

Det värsta är när det kommer in en ny kollega i gänget som inte anpassar sig till övriga. Eller en ny chef som ska ändra allt till det sämre.

Ofta stannar de inte länge de drar vidare när de uppnått det de hade som mål. Vi övriga som sen är kvar får jobba enligt de nya direktiven.

De säljer ut oss knegare utan att tänka ett ögonblick på oss. De kan visa på ökad vinst och blir befordrade men att personal vantrivs blir sjuk utsliten struntar cheferna i.

Numera tycker jag att alla företag fungerar så här. Äldre medarbetare försvinner. Ny personal är yngre, kvinnor eller invandrare.

Dryga jävlar som struntar i det man säger.
Man förklarar för dem att inte stressa inte arbeta 100% för då pressar cheferna ännu hårdare.
Inte tacka ja till all övertid för då får vi alla arbeta hårdare. Företaget anställer då inte fler medarbetare.

Blir vi utslitna sönderstressade byts vi ut.
Detta fattar inte de yngre.

Jag begrep det när jag var ung. Exakt samma diskussion hade de äldre med mig när jag var ny.

Halleluja. Exakt såhär är det. Och då har du inte ens nämnt det faktum att skit ofta drar till sig mer skit - en ny halvkass platschef som helt plötsligt rekryterar nån gammal bekant till den mellanchefsposition som någon oftanligt mycket mer lämpad befintlig anställd hoppats på. Efter detta blir chefen och mellanchefen som skolgårdens värsta mobbare och fryser ut anställda som de inte gillar, men som faktiskt utför de arbetsuppgifter som företaget står och faller med. I bästa fall är det då inte långt kvar tills hela personalstyrkan snart lämnar och mobbarjävlarna får stå där och försöka rekrytera folk - men så fort de normalt funtade arbetssökarna kommer på intervju så känner de på sig att det är ett skitställe som de aldrig skulle stå ut mer än några månader på.

Konkursansökan nästa.