Citat:
Ursprungligen postat av
raskens
BAKELIT!
minnena blommar upp. Har ett svagt minne av föräldrarnas svarta bakelittelefon. Bakeliten har en säregen kvalitetskänsla inte som moderna formplaster. Minns jag gjorde experiment med fenolplast på högstadiet. Basiskt katalyserad formalin och nån till komponent. Reaktionen gick överstyr och bägaren blev en vidrig geggig svart sörja som bubblade upp.
Ja, bakeliten den luktar svagt av fenol och formaldehyd, Anledningen till detta är att själva den polymerisationsreaktionen är reversibel, så med tiden så kommer bakeliten att återbildas till fenol och formaldehyd. Det är också orsaken till att ytan känns strävare ju äldre den är, ytfinishen avtar med tiden.
Minns ej vad man skulle putsa med, men jag vill minnas att jag läst att många använde möbelpolish för att få fin finish på bakeliten.
Bakelit var ju en praktisk plast i elektriska komponenter för den fattade ju inte eld så lätt. Den andra plasten som användes i stor omfattning under samma tid var ju celluloid, fast den brinner ju häftigt. Den ersattes väl av cellulosa-acetatet som används än idag för fotografisk film
En annan markant fördel med bakelit var dess formstabilitet, man kunde ganska exakt återge detaljer med hög noggrannhet. Närmast av de moderna plasterna var LEGO-plasten som kom efteråt och också har stor detaljnoggrannhet. Dessutom så har bakelit en rätt så stor motståndskraft mot ozonpåverkan, ozon bildas ju lätt i gnistgap i elektriska apparater.
Nej, en del raketdysor har ju utförts i tex grafit eller keramiska material. Vet ej hur het lågan blir men somliga källor har nämnt 3000 C - och det går alltså inte att konstruera något som inte "blöder" material, dvs ablativ kylning.
Det är inte frågan om någon äkta kylning utan det är alltså materialet som bränns bort som tar med sig värmen, sk ablation. Här är en av de viktigaste faktorerna att materialet ska ha ytterst dålig värmekonduktivitet, dvs leda värme så dåligt det bara kan.
Safir, dvs Korund, Aluminiumoxid är annars ett användbart material och har föreslagits att användas för tex små dysor som måste brinna länge, men det är dyrt att tillverka. Och behöver ett värmeisolerande skikt mot tex metaller.
Flera andra resins (dvs på svenska hartser), tex epoxiplaster har goda egenskaper vad gäller just ablativ kylning - även sådana glasfiberarmerade sorter är bra. Men själva glasfibern ökar på vikten i en del mer än önskvärt.
Även polyester/styren/glasfiberplast har en viss reversibilitet i polymerisationsreaktionen på så vis att den luktar rätt mycket styren. Ibland så värmebehandlar man sådan plast i autoklav för att polymerisationen ska gå längre, därmed luktar den mindre, och det ökar ju förstås den strukturella styrkan.
Annars så finns det många förslag på lämpliga polymerer, tex silikoner mfl, även tex högbromerade polymerer som kan ta med sig mycket värme vid ablation, De är ju flitigt använda som flamskyddsmedel, men nu ids jag inte leta runt efter lämpliga kandidater.
Fast jags skulle kunna slå vad om att balsaträ indränkt med borater eller borsyra (tryckimpregnering) skulle kunna fungera jättebra som raketdysor, eller tex värmesköld, fast jag har ju just ingen susning om hur högt dynamiskt flöde en sådan tål innan den brister/lossnar.
Citat:
Ursprungligen postat av
skunkjobb
Näääää, jag är för mycket tekniknostalgiker för att ens kunna elda upp en gammal telefon. Ett dörrhandtag eller en strömbrytare skulle jag kunna tänka mig. Fast alla sådana konsumentprodukter lär vara armerade med sågspån, om de nu är armerade, det kanske inte var all bakelit som armerades utan det finns ren sådan med.
Jag har för mig att bakeliten bara kolnar på ytan om man blåser en gasollåga på den. Dessutom så fanns det förr någon form av asbestarmerad bakelit, den var helt omöjlig att elda upp. Undrar om det inte också togs fram en bakelit med en del kiselgur i, som jag antar var mycket svår att bränna upp.