Vad ger vi för mening åt "multipla universum"?

Diggar Max Tegmarks (med fleras) förklaringar om multipla universum som en lösning på en av kvantfysikens paradoxer.

Men en fråga uppstår: denna förklaring, är det bara ett perspektiv på något som vi inte alls förstår, eller något som kanske inte ens går att förstå? Finns det oändliga perspektiv på verkligheten? Vad vi än svarar, så rör det sig om perspektiv? Perspektiv kanske inte ens (och samtidigt har) relevans i detta? Vi kan endast förstå verkligheten ur vår mänskliga bubbla dvs?

Frågan alltså: den fysiska teorin "multipla universum", rör det sig bara om perspektiv? Man kan t ex tänka såhär: att om båda universum finns samtidigt, så är de del av en och samma verklighet. Att vi delar upp dem är mer en fråga om perspektiv?

Kort sagt. Inom fysiken så bör man vara 95% mänsklig, och mer fokusera på att förstå "verkligheten" genom mänsklig intuition? Längre än så kommer vi inte tills dess att vi skaffar oss grovkalibriga intellektuella verktyg (typ AI eller kvantdatorer)?

Bara meningen: "Vi är uppbyggda av partiklar" får mig att må illa. Denna fras är iallafall i alla högsta grad fråga om perspektiv! Inte en absolut sanning. Partiklar är en idé. Något som uppträder i våra observationer. Våra observationer är starkt "subjektiva" för vår art i den meningen att vår "indata" så att säga, hade kunnat tolkats på ett helt annat sätt än som en fysisk värld. Verkligheten kanske är ett enda stort informationsflöde av medvetande. Vem fan vet om det ens går att beskriva, eller om den mening jag nyss skrev är meningsfull på det sätt som jag ville att den skulle vara. Men när det gäller fysiken, topic,
skall vi se fysiken som en tillämpning av mänskligt perspektiv? Inte säger vi väl att "detta (en kvantteori) är sanningen"? Inte kan vi väl se universum så som det verkligen är?

Är fysikeliten medveten om detta? Det ter sig så:
http://www.youtube.com/watch?v=Xr5nW...ailpage#t=185s

Finns det kanske oändligt många verkligheter, där alla skiljer sig något i hur medvetanden fungerar osv osv? Då bör väl en av alla verkligheterna ha lagar som gör att den raderar alla omkringliggande universum?

Bäst att skita i alla dessa frågor? De går fan inte att svara på.


http://www.youtube.com/watch?v=hEn0A...ailpage#t=201s några sekunder in, så säger auktoriteten att vi inte förstår verkligheten och att ingen gör det.

Även där så gör han ett uttalande: "vi förstår inte verkligheten". Hur kan han vara förståndig, när vi inte förstår? Då kanske vi kan förstå någonting? Men om vi förstår det första påståendet, då kan inte det förra vara sant. Osv. Infinite regress.

Nej, det är inte en fråga om perspektiv, ej heller handlar det om tolkningar, 'mening', idéer eller förståelse. Multiverseteorin är - om den stämmer - giltig under alla perspektiv.

Vad teorin säger är inte att det finns många universum som vårt, utan att ett ensamt universum, som i isolerat majestät har privilegiet att vara den enda av alla möjliga världar som existerar, är en omöjlighet. De andra världarna är inte oåtkomliga bortom denna, utan närvarande i alla fysiska processer. Andra världar deltar i varje händelse, och i kvantfysiska experiment ser vi dem t ex i en partikel väljer att inte gå en väg från en punkt till en annan, utan den har alla möjliga historier att berätta.

Jag förstår. Och det är precis detta som jag menar är ett perspektiv. Ett fiktivt exempel kanske kan illustrera. Själva perceptionen av världen omkring oss; visuellt men även kognitivt kanske är "godtycklig"? En produkt av evolutionen, som skulle kunna ha sett ut på ett helt annat sätt i detta universum.

Nu vet varken jag eller någon annan så mycket om medvetandet per se, men

Exempel: Du tittar på en röd kula. Jag smyger fram bakom dig, och tar fram lite hjärnkirurgisk utrustning och modifierar din hjärna fysiskt lite. Den röda kulan upplever du nu plötsligt som blå (och blått upplever du som rött). Det känns konstigt i början, men du vänjer dig med att himmelen plötsligt är rött och fult.

Du betraktar sedan en tredimensionell box. En flyttkartong. Jag smyger upp bakom dig, och modifierar din perception igen. Jag lägger till lite "fancy" funktioner, så du på något sätt (svårt att föreställa sig) ser i 4D: färger får vara djupet i den fjärde dimensionen. Du får nu se allt i djup, men inga färger. Men fortfarande så kan du prata om rött och blått precis som vi andra, bara det att du istället för färg upplever det som djup i en 4e dimension. Du lär dig vad "rött" och "blått" är rent språkligt.

Jag gör liknande för din perception av mänskliga ansikten: du kan komma fram till precis samma slutsatser, du pratar om samma sak, men upplever det annorlunda.

Vem vet vilka modifikationer vi kan göra med vår perception, där den fortfarande fyller ungefär samma (eller bättre) funktion. Vi kanske kan modifiera din hjärna till den grad att dina ögons indata inte längre upplevs som "syn", utan som en enda 3D-känsel eller kanske upplever ögonens intryck som det vi uppfattar som ljud men på ett sådant sätt att det skapar ett 3D-"ljud" av hela omgivningen? Ljud verkar rätt primitivt om man jämför det med bild, men hursom.

Vidare. Tänk att jag gör ändringar i ditt kognitiva system till den grad att all kognition är en variant som är "helt ny"; du tänker i precis lika intelligenta termer möjligtvis (varken sämre eller bättre) men upplevelsen är en helt annan.

Antag nu att både du och jag, som är lika bra på att beskriva världen på våra egna kognitiva språk, och gör lika bra förutsägelser, ska hålla "en bild /modell/ av omvärlden" i våra huvuden. Givetvis så ser jag världen i bilder, medan du "ser" den i "ljud". Och när vi använder våra abstrakta verktyg så kan jag tänka i matematik, och du kanske tänker i någonting helt annat som jag inte kan beskriva här.

I detta hypotetiska exemplet så menar jag att du och jag skulle uppleva och se världen ur helt två olika perspektiv. Jag menar att alla vi människor är tvungna att förstå världen utefter våra typiska mänskliga "konfigurationer" - de som var så olika hos dig och mig i hittepåexemplet.

Med det så frågar jag hur pass meningsfullt det är att säga att "världen består av en massa supersträngar". Eller att "världen består av en massa elementarpartiklar, som formar sig som ATOMER.". När vi pratar (och tänker) om våra modeller så pratar/tänker vi i termer av:
1) Atomer och ibland runda partiklar med radier
2) Vågor i 3D-rymden
3) osv..

En fråga om perspektiv alltså?

Sedan så kan man gå vidare utifrån detta med frågor som nästan får en att spy. Frågor som bara leder till strange loops och infinite regress. Frågor som man ställer sig när man försöker att se världen oberoende ett sådant perspektiv, dvs "objektivt". Ett första steg av alla möjliga riktningar mot ett infinite regress från bara den frågan är: försöker jag ens rätt grej? Vet jag ens vad jag håller på med? Är det jag säger vettigt? Jag kanske saknar perspektiv för att ens kunna ställa mig frågan? Fast i en mänsklig bubbla som sagt. Och den får man väl helt enkelt trivas i?

edit: det är ju vitt accepterat bland teoretiska fysiker att hela universum ev. är lagrat i en 2D-matris. The holographic principle. Så nog har vi perspektiv på universum.

Sett ur vårt eget perspektiv (resonerat nu i vår mänskliga bubbla) så kanske man inte kan uppleva något utan perspektiv. Att kalla något för perspektiv är nog inte ens i närheten av att förstå någonting om verklighetens sanna natur.

Är vi inte fast i en bubbla så som det ser ut nu?

Kära Godhet!
Jag vill uttrycka min stora respekt för din orädsla att ge dig in i dessa för oss andra något utmattande komplexa teoribyggen.
Jag vill ge dig rådet att omgående skaffa en passande höskoleutbildning där du i viss mån kan få utlopp för din nyfikenhet och frågvishet, som ju i slutändan är en tillgång i livet.
Kärlek till dig!

Du tänker på för många saker samtidigt. Jag blir nästan nyfiken över hur det går till när du går över gatan.

Allt är en och samma fråga. Samma tanke, uttryckt i olika frågeställningar. Frågorna är implikationer av denna tanke, de kommer automatiskt om jag vill. Det framgår dock inte, så det kan se lite "mycket" ut. Mitt skrivande är inte det bästa.

Allt grundar sig i frågan: vad är verkligheten? Frågeställningen har i mina försök lett till, som det kanske uppenbarat sig i texten, till konstiga loopar och infinite regress. Har försökt att "titta utanför lådan" genom att försöka resonera kring hur en kamera som filmar sin egen hjärna (kopia av dess hjärna=dess output, bilden) förändrar sitt state (sin bild) i en oändlig loop. Men när vi försöker se den helhetsbilden så ser vi åter igen att vi är i en resonemangmässig "konstig loop" precis som kameran. Den enda rimliga formella förklaringen för en människa med min ringa kunskap, och ej tillfredsställande förklaringen, är att världen är självuppfyllande. Ett axiom självt. Och detta leder ju till nya frågor som, "varför just så och inte på ett annat sätt?". Och så börjar vi ställa oss frågor som vi inte kan svara på; vi frågar oss frågor om perspektiv, och hamnar där också i en massa loopar där självuppfyllande villkor är en nästan "empirisk" lösning på det hela.

Må vi resonera mycket kring våra obervationer. Men verkligheten per se verkar vi bara kunna definiera som exakt det vi upplever just nu + sådant som vi människor inte upplever.

Förklaringen ligger nog i att verkligheten per se är alldeles för komplicerad för oss människor att förstå.

Jo det gör teorin/hypotesen, men man bör vara tydlig med vad som menas med universum. Tegmark postulerar med sitt Level I multiversum att det finns oändligt antal identiska universum som vårt, där han talar om vårat observerbara universum (Hubble bubblor).

Jag vill mest bara uttrycka min respekt för dina tankar.

Det är som du säger, det finns inga svar. Ett tips är dock att ändra din syn på saken. Du skriver att du vill spy och jag antar att dina tankar ger dig obehag.

Se det istället som ett fantastiskt oändligt mysterium som i all evighet kommer att hålla liv i vår nyfikenhet.
Inse att din fantasi kan ta dig vart du vill och ge dig allt du önskar.

Bara njut och surfa på oändligheten broder.

Kärlek.

En grej jag tänkte på i Björnexemplet (fast det var visst en annan tråd)
Björnens hundvarseblivning finns ju inte bara på ett ställe .Den är ett nätverk av kopplade neuroner inom vitt skillda delar av hjärnan som deltar var och en en med sin aspekt. Då blir det alltså överförenklat att plocka ut en hunddel ur den hjärnan och sedan grubbla över om det finns någon upplevd hund där eller var den isf är . Nej skulle väl jag tycka , hundnätverket är då förstört i björnen vilket dock inte har någon som helst effekt på hunden som är lika glad för det och är verklig. Vi kan mäta den och väga den(hunden). Vi kan observera den.Vi kan beskriva den i form av de proteiner som bygger upp den och i sin tur beskriva proteinernas atomer osv. Till slut kommer vi obevekligen ner till de subatomära partiklarna som kretsar kring varandra på just ett sådant sätt att vi kan identifiera det som en hund. Amazing! Och var i allt det här fanns den lilla gosiga Fiffi vi hade som barn?Ja det visade sig vara vår tolkning av ett gäng helt unikt organiserade partiklar. Verkligheten är inte lika enkel som vi tror när vi tänker intuitivt. Men den finns!
Det är då absolut inte ett slutet system för mig. Eller hur menar du?
Inte heller jaget anses numera vara annat än en abstraktion, lösa tillfälliga konstruktioner efter rådande information och som hela tiden måste konstrueras.
Du var inne på empati också. Jag tror definitivt att man kan argumentera för att ett högt fungerande intellekt sannolikt drar nytta och berikas av sin empatiska förmåga, och den kanske tom är nödvändig för full förståelse av verkligheten.I Ett sinne snarare än en moralisk kvalitet.


Du borde för övrigt läsa Wittgensteins "tractatus". Det är ju en kille med ungefär samma anspåkslösa angreppsvinkel på verklighetens filosofi som du. Jag tror du skulle tycka det var spännande.
Lev Väl