Behöver meds, fick inga

Ångest 24/7, fast starkare på nätterna och på morgonen, får panikångest nån gång i veckan.
Hör inga röster men pratar med mig själv i princip hela tiden. (Det är kanske normalt dock?)

Går inte på något läkemedel eftersom jag aldrig har berättatför någon.

Det första man sätter in för det är SSRI normalt sett, sen får du eventuellt någon benso/antihistamin under insättningen och möjligtvis vid behov också.

Alla läkemedel funkar olika på alla så du kan få prova några olika SSRI/SNRI eller andra läkemedel för att hitta det som passar dig.

Ja men jag fick ju inte ett skit av läkaren, hur ska jag göra?

Om du tror att enbart läkemedel kan hjälpa så tror du fel. Psykofarmaka är normalast ett hjälpmedel till att nå det egentliga problemet till den psykiska ohälsan. Vissa MÅSTE ha läkemedel (psykospatienter t.ex.) dock.
Vill du veta vad du ska säga, så tycker jag att du berättar för läkaren att du inte klarar av att sköta det mest basala i vardagen (arbete, socialt umgänge o.s.v.).
Kan du lösa dina problem utan att knapra så är det bäst så. Det finns tekniker för att lugna ångest (ex. avslappningsövningar och andningstekniker).


Det gör nog de flesta, mer eller mindre.

Jag tror inte att ett piller ska ändra på allt, men det kanske kan hjälpa(!) mig iallafall, jag har ju även börjat gå till en psykolog så jag försöker ju..

Ang prata med sig själv så harvjag ju inget att jämföra med men..
Jag säger liksom inte saker till mig själv tex: oj nej nu blev jag hungrig.

Det är mer så här: fan jag måste äta något, eller ska jag, eller kanske sen, eller jag vet inte, Tycker du verkligen att du är hungrig, men ok nu går jag fan och äter om jag nu är så jävla hungrig.

Ibland, ganska ofta så tilltalar jag mig själv med "du".

Meeen eftersom jag vet om detta så är det inge konstigt eller?

Det beror på vad du har för mål, jag läser på om det läkemedel som jag vill ha och bygger upp en grund som jag kan stå på när jag är hos läkaren/ringer honom.

Din läkare pratade om en utredning innan läkemedelsbehandling, det är antagligen det smartaste men du slutar naturligtvis inte leva bara för att utredningen inte är klar. Ta kontakt med honom och säg rakt ut som det är, varför du inte kan leva utan läkemedel osv. I värsta fall fixar du en annan läkare och går direkt på varför du behöver läkemedel utskrivet.

Men jag förstår läkarens poäng med att göra utredningen då du är omedicinerad. Det brukar vara så att symptom och den problematik du har visar sig tydligare då. Det är i alla fall vad jag har fått förklarat för mig.

Fast det verkar lite taskigt mot mig om det skulle vara fallet.
Dessutom så börjar inte utredningen på ett ganska bra tag..