2011-09-13, 02:56
#37
Citat:
Ursprungligen postat av spleendid
Jo, du har rätt. Jag ber om ursäkt för trådstarten och mitt dekadenta leverne som sådant. Självklart ska ni leva era lev i ruset här och nu. Klubbarnas framtid är redan predestinerad. Jag var mest intresserad av att följa det sociala spelet från mina höga hästar, som den håglösa cyniker jag pluggat mig till att vara. Min passion för ett favoritlag är försvunnen sedan länge, liksom det genuina intresset för fotboll. Jag reagerar med en axelryckning om Djurgården åker ur, och om en närstående går bort funderar jag mest över krisstadier: "Jaha, då är det meningen att jag ska vara chockad ett par månader nu då, innan reaktionen och bearbetningen bildar nästa sädesfläck i kallingarna".
På tal om det. Ett intresse är inget annat än en hägring, och ett godtycke för att upprätthålla frändskap och delaktighet, inser jag i min vandring mellan olika manier. I själva verket bryr jag mig ju inte om något. Jag kunde lika gärna inbilla mig ett travintresse.
Varför lever jag då, frågar någon? Se, här vaknar en missuppfattning, för det gör jag alltså inte, men kroppen drivs vidare av någon förnuftsmässig uppgörelse om en respekt till de som gav mig livet, och till de som mig en gång älskat. Vem vet, kanske dinglar man i slipsen i något närbeläget häkte en vacker dag, eller så ligger svanhoppet från tranebergsbron nära till hands. Man får bida tiden an, helt enkelt. Enda spänningen är väl ovissheten över det förutbestämda ödet, och där anas väl också en annan drivkraft: "Just jag kan vara ämnad att förkunna ett budskap". Det är mitt största hopp om morgondagen.
Nä, sov gott nu mina lämlar, och glöm mig aldrig, jag som ler brett genom valvformiga och jättelika gluggar medan ni struttar och stånkar till meningslösa dagsverken.
Hallelujah!
(OT kan tyckas, men förklarar bakgrunden till trådstarten.)
På tal om det. Ett intresse är inget annat än en hägring, och ett godtycke för att upprätthålla frändskap och delaktighet, inser jag i min vandring mellan olika manier. I själva verket bryr jag mig ju inte om något. Jag kunde lika gärna inbilla mig ett travintresse.
Varför lever jag då, frågar någon? Se, här vaknar en missuppfattning, för det gör jag alltså inte, men kroppen drivs vidare av någon förnuftsmässig uppgörelse om en respekt till de som gav mig livet, och till de som mig en gång älskat. Vem vet, kanske dinglar man i slipsen i något närbeläget häkte en vacker dag, eller så ligger svanhoppet från tranebergsbron nära till hands. Man får bida tiden an, helt enkelt. Enda spänningen är väl ovissheten över det förutbestämda ödet, och där anas väl också en annan drivkraft: "Just jag kan vara ämnad att förkunna ett budskap". Det är mitt största hopp om morgondagen.
Nä, sov gott nu mina lämlar, och glöm mig aldrig, jag som ler brett genom valvformiga och jättelika gluggar medan ni struttar och stånkar till meningslösa dagsverken.
Hallelujah!
(OT kan tyckas, men förklarar bakgrunden till trådstarten.)
Cyniker, jo tjena.
Kan du inte komma på en bra lösning för världsfreden också?
