Oförutsägbart stavade ord

Vad har vi för oförutsägbart stavade ord i svenskan? Jag efterlyser alltså bara dem vars stavning inte kan härledas alls ur uttalet — således är dessa borträknade:

• Ord(par) där svårigheten består i att avgöra vilken av flera möjliga varianter som ska användas, såsom sätt/sett, hjul/jul
• Låneord där samma tendens återfinns i flera ord från samma språk, t.ex. engagera, endossent

Jag kan faktiskt inte komma på särskilt många. Här är min lista:

• de, dem → dom
• att, och → å (här är även den unika digrafen ‹ch› oförutsägbar)
• karl → kar

Inkluderar man egennamn får man några till:

• Kristianstad → Krischansta(d)
• Sverige → Sverje

Först tänkte jag ha med ord som "västgöte" och "östgöte", men bestämde mig för att dessa följer någon slags regelbundenhet i analogi med ord som "gästgiveri".

Vilka kommer ni på?

Genre -> Changer ?

Växjö - Väcksjö kanske.

Intressant tråd! För att det inte ska bli en listtråd kanske vi kan utveckla varför det är som det är också?

Ett till ord är värld, där l är stumt. (Jag vill dock ogärna använda ordet stumt eftersom bokstäver aldrig uttalas på något speciellt sätt. Snarare vill jag säga att skriftens <l> inte motsvarar något ljud i uttalet.)

En annan intressant aspekt är ord som har alternativa uttal men där det inte är helt lätt att dra gränsen för vad som faktiskt är det normerade uttalet. Ett exempel är gärd(es)gård som jag inte har hört uttalas på något annat sätt än gäschgård. Frågan är om man kan uttala det gärdesgård på ett bokstavstroget sätt. Man kan jämföra detta med värld eller karl som inte kan uttalas med hörbara /l/.

Egentligen - ejäntligen.
Gjorde- jorde

Finns ju en jävla massa.

Sjunga -- Schunga?

Verkligen inte det är inget "sch" i sjunga. Det är ett "sche-ljud" med "sj", precis som i själ.

Borträknat enligt TS villkor:

Vad är skillnaden mellan "sch"- och "sche"-ljud? Stavningarna <sj> och <sch> betecknar ju samma ljud.

Ja, det får nog betraktas som ett giltigt ord. Ungefär i samma kategori som changera → schangsera.
Växjö är ett roligt exempel vår bokstav x motsvarar ju ks, och sätter man in det i namnet får man Väksjö, och då blir uttalet plötsligt helt okomplicerat. Att ersätta ‹ks› med ‹x› i ett ord får dock betraktas som väldigt avvikande. Jag undrar hur gammalt det är, och hur det kommer sig att det blev så?
Att ‹g› uttalas som j framför e är absolut inget ovanligt. Jämför ge, genom, gisslan, m.fl.

‹gj› för att beteckna j-ljudet i förekommer vad jag vet bara i orden gjorde, gjuse, gjort och alla ord som börjar med gjut- (gjuta, gjuteri m.fl.) Jag vet ändå inte riktigt om jag vill "godkänna" ordet med avseende på den här trådens syfte, eftersom gj- kan betraktas som en av många ovanliga men ändå kända sätt att stava j-ljudet i början av ord.

Jag skrev fel och menade "sje-ljud". Hur ska vi beteckna det ljud som kraftigt betonar "sje-ljudet", vilket är vanligt i norr. Det sägs "schtor" istället för "stor".

Vad jag ville markera var just det du poängterar, nämligen att "sj" är ett "sje-lud" och att vilja stava det med "sch" får mig att tro att förslagsgivaren menade en extra betoning.

Uttalas gästgiveri med sje-ljud? "Gäschiveri"?