Citat:
Ursprungligen postat av
UT64
Då: Arrogant ledarskribent med makt och inflytande.
Nu: Strykrädd, bortkollrad föredetting och allmänt föraktad...
En tanke slår mig: Det här kan faktiskt var något bra för Virtanen.
Resonemanget är att Virtanen en gång var en ung och glad journalist, men som fick såpass
mycket beröm och pengar att han fick hybris och trodde sig vara en superkändis. Nu har
verkligheten kommit ikapp honom vilket säkert är plågsamt men en nyttig läxa.
Jag tippar på att Fredrik Virtanen om fem år är en radikalt annorlunda, och troligen mycket
bättre, människa än han någonsin varit tidigare. Förmodligen inte dugg äckligt PK heller.
Alltid intressant att ta del av dina inlägg om denna suspekta figur.
Jag tror så här: Det är för tidigt att säga. Det har bara gått ca ett år sedan han gick från sin etablerade dåvarande position till att bli den utskrattade och förödmjukade pajas och föredetting han är idag.
Jag har under detta år inte sett något som tyder på insikt. Inte en enda mening i stil med
"jag är medveten om jag själv var med och formade och skapade det medieklimat jag själv blev fälld av." Nej, ingenting sådant har kommit från Virtanen hittills. Bara sjävömkanden och gråt och bölande om hur synd det är om honom.
"Hur länge ska jag straffas?!"
Att han motvilligt och överslätande erkänt sig som före detta "tölp" räknas inte.
Så nej, i dagsläget finns inget som tyder på att det du skriver kommer att inträffa.
Hindret för att Våldtäkts-Virre ska nå verklig insikt tror jag är följande:
Han hoppas fortfarande på en comeback. Att allt ska bli som vanligt igen.
Han sitter fortfarande hemma i soffan med sin flaska och sin pillerburk och griper efter minsta metoo-relaterade halmstrå. Så fort något metoo-kritiskt dyker upp kastar han sig över detta och hoppas att det ska hjälpa honom in i värmen igen.
Varje gång han förnedrat och förödmjukat sig offentligt, Almedalen, UG, Expressen, Malou, så hoppas han innerligt att det ska resultera i att telefonen ska ringa från Aftonbladet med ett
"Fredrik, vi hade fel, välkommen tillbaka med omedelbar verkan."
När han triumferade stövlar in i Aftonbladets korridorer så står de gamla kollegorna där och applåderar med tårar i ögonen. Girlanger och konfetti regnar från taket. Dagen till ära har man hyrt in en mässingsorkester som spelar taktfast och uppiggande välkomstmusik medan de gamla kollegorna stämmer upp i ett rytmiskt "Virre! Virre! Virre! Virre!" Champagnekorkarna smäller. Ryggdunkarna haglar. Det skrattas och skojas. När Virtanen närmar sig sin gamla arbetsbänk är den smyckad med blommor och kort med välkomsthälsningar från andra i branschen. Det sista han hör innan han sätter sig för att skriva sin första ledare sedan återkomsten är chefredaktören som ropar
"go get 'em Virre! Du är bäst!"
Sedan vaknar han upp hemma i soffan, nedspydd och bakis och med en blixtrande huvudvärk. Tillbaka till den fula onda verkligheten. Allt var bara en dröm.
Men det är det här han klänger sig fast vid. En dröm om comeback och triumf. När det inte hjälpt att förödmjuka sig offentligt via media hoppas han att förtalsanmälan ska bli hans biljett tillbaka. Eller att han ska klösa sig tillbaka in i etablissemanget via Våldtäkts-podden.
Så nej, än så länge har han inte något äkta incitament för att ändra sig på djupet. Han tror fortfarande att han är "den store skribenten" som bara hamnat i en tillfällig svacka.
Men visst, du ger ett perspektiv på 5 år. Där kan det hända något. Kanske. Jag skulle nog snarare se ett perspektiv på 15 år för att kunna utröna en varaktig och djupgående förändring. Jag tror han har ytterst svårt att släppa taget om sitt gamla liv.
Med allt detta sagt är jag skeptisk. Jag tror personligen att han är ett tvättäkta rövhål och att han föddes sådan.
Men jag kommer inte ha några problem att erkänna att jag hade fel ifall jag blir motbevisad.
Om 15 år.