2011-09-04, 19:45
#1
Hej, eller vafan man nu säger det är la skitsamma antar jag.
Jag bryr mig faktiskt inte om någon läser detta eller inte .. Jag vill bara skriva av mig någonstans där jag kan berätta allt jag faktiskt känner, berätta sanningen.
Jag mår riktigt psykiskt jävla dåligt, tror inte själv jag vill inse hur illa det faktiskt är..
Jag har vänner som bryr sig om mig en pojkvän som är underbar mot mig o vill inget annat än att hjälpa mig igenom detta. Fattar inte hur han orkar med mig ärligt. Jag har knappt någon energi kvar att ens låtsas vara glad, de längsta jag klarat är 1,5 dag utan att få någon panikattack. Annars får ja minst 2 per dag o ligger apatisk orörlig i min säng antingen spelandes eller kollandes på nån skit på tv eller så ligger jag bara o stirrar i väggen. Min pojkvän kommer till mig varje dag efter skolan bara för han klarar inte av att veta att jag ligger hemma o inte aktiverar mig alls. Han försöker aktivera mig så mkt det går vilket inte är mkt men det är så fruktansvärt skönt o ha honom här.. Han är det enda som får mig att inte klara av o ta livet av mig. Jag hatar honom att han finns samtidigt som jag älskar honom. Hade han inte funnits hade jag så lätt kunnat avsluta allt detta. Även om de e svårt att hålla sig levande just nu så försöker jag allt jag kan.
Jag började 3an nu egentligen, allt började i 2an, fick IG i nästan alla ämnen för jag bara inte orkade längre.. O nu går ja inte i skolan, orkar inte. Var där en dag o försökte men jag ville bara springa därifrån gråtandes, kämpade så mkt att hålla inne gråten. Fyfan.
ja så nu gör ja inte mkt annat än att ligga i min säng dag in o ut.. Träffat en kompis en två gånger för jag på nåt sätt känner att jag måste. Har två vänner ja har kontakt med, en av dem min bästa vän sen 3år. Men allt de känns som är bördor nu, varje gång hon ringer klagar hon på att jag inte är i skolan för hennes skull eller att jag aldrig ringer henne o att hon saknar mig. Visst jag vet att ja gör fel i att aldrig höra av mig o inte alltid svarar när de ringer. Men jag bara orkar inte. Finns ingen anledning, vill inte förlora dem men samtidigt bryr jag mig inte heller.
Jag vill inte äta längre men min pojkvän blir skitsur när ja inte gör de så tvingas äta när han är med så han blir nöjd.. Men så fort ja ätit blir ja jätteillamående o vill bara spy upp allt.. Känner mig så jävla tjock ful o äcklig hela tiden. Äter bantningspiller o beställt några från amerika som min pojkvän säger att han kommer slänga om han hittar dem. Fast de kmr han aldrig göra.. Jag måste bli smal, mår illa av mig själv. Men så svårt också.. Senast ja inte åt något på väldigt länge kunde jag knappt lyfta på armen utan var för svag. Då satt han och tvångmatade mig med nån jävla soppa bara för ja skulle få lite energi. Han säger att ja har gått ner massa i vikt o man ser mina höftben jättetydligt. Men han e ju dum i huvet, ja har ju ögon själv? Ja ser ju tamejfan att ja inte gått ner nåt alls. Inte ett piss fan. Helvete
Jag har sedan någon månad sedan börjat skära mig, velat länge men har alltid vart en självklarhet att man skär sig på armlederna o ja vill inte att någon ska se , hade skämts så mkt. Sen fick ja reda på att en gammal kompis skärt sig på höfterna, så testade jag detta då o fy va bra det va. Fortsatt sen dess o nu e mina höfter så gott som fyllda av ärr. Jag vet att ja e annorlunda på nåt sätt för jag tycker det är så jävla vackert. Jag tycker det ser jättefint ut, jag tycker verkligen det. Efter jag gjort det kan ja sitta o kolla på det o le för de e så jävla vackert. Dock har de spridit sig längre ut för troskanten o annat o min pojkvän har märkt det.. Även därför han inte vill lämna mig själv o får panik när ja låser in mig på toaletten på natten.. Men de han inte vet är att den kniven på mitt nattduksbord inte är för ja inte har en sax att klippa upp såna prislappar.. Utan när han sover o ja får panikattack o inte vill väcka hnm skär jag mig när han ligger bredvid.. Känns extra bra på nåt sätt..
Happ nu e de så att jag ska träffa nån läkare på fredag tack vare att min kompis bokat tid åt mig.. aja kan testa men tror inte mkt på det.. får la se. Han kan gärna droga ner mig om han vill så jag kan må bättre , skadar inte..
Aja jag hoppas på någon ändring men jag vet fan inte vad... Vet inte om ja orkar må bättre, men vet inte heller om jag vill ta livet av mig. Jag vill att någon ska säga åt mig exakt vad jag ska göra för att må bra.. Men de är tydligen omöjligt säger alla så jag vettefan.. happ om någon orkat såhär långt så tack för du lyssna på min historia. Skriv nåt fan som helst om du vill annars hejdå, läser du nåt om en 18 årig flicka som tog självmord i Göteborg så kanske det är jag .
Jag bryr mig faktiskt inte om någon läser detta eller inte .. Jag vill bara skriva av mig någonstans där jag kan berätta allt jag faktiskt känner, berätta sanningen.
Jag mår riktigt psykiskt jävla dåligt, tror inte själv jag vill inse hur illa det faktiskt är..
Jag har vänner som bryr sig om mig en pojkvän som är underbar mot mig o vill inget annat än att hjälpa mig igenom detta. Fattar inte hur han orkar med mig ärligt. Jag har knappt någon energi kvar att ens låtsas vara glad, de längsta jag klarat är 1,5 dag utan att få någon panikattack. Annars får ja minst 2 per dag o ligger apatisk orörlig i min säng antingen spelandes eller kollandes på nån skit på tv eller så ligger jag bara o stirrar i väggen. Min pojkvän kommer till mig varje dag efter skolan bara för han klarar inte av att veta att jag ligger hemma o inte aktiverar mig alls. Han försöker aktivera mig så mkt det går vilket inte är mkt men det är så fruktansvärt skönt o ha honom här.. Han är det enda som får mig att inte klara av o ta livet av mig. Jag hatar honom att han finns samtidigt som jag älskar honom. Hade han inte funnits hade jag så lätt kunnat avsluta allt detta. Även om de e svårt att hålla sig levande just nu så försöker jag allt jag kan.
Jag började 3an nu egentligen, allt började i 2an, fick IG i nästan alla ämnen för jag bara inte orkade längre.. O nu går ja inte i skolan, orkar inte. Var där en dag o försökte men jag ville bara springa därifrån gråtandes, kämpade så mkt att hålla inne gråten. Fyfan.
ja så nu gör ja inte mkt annat än att ligga i min säng dag in o ut.. Träffat en kompis en två gånger för jag på nåt sätt känner att jag måste. Har två vänner ja har kontakt med, en av dem min bästa vän sen 3år. Men allt de känns som är bördor nu, varje gång hon ringer klagar hon på att jag inte är i skolan för hennes skull eller att jag aldrig ringer henne o att hon saknar mig. Visst jag vet att ja gör fel i att aldrig höra av mig o inte alltid svarar när de ringer. Men jag bara orkar inte. Finns ingen anledning, vill inte förlora dem men samtidigt bryr jag mig inte heller.
Jag vill inte äta längre men min pojkvän blir skitsur när ja inte gör de så tvingas äta när han är med så han blir nöjd.. Men så fort ja ätit blir ja jätteillamående o vill bara spy upp allt.. Känner mig så jävla tjock ful o äcklig hela tiden. Äter bantningspiller o beställt några från amerika som min pojkvän säger att han kommer slänga om han hittar dem. Fast de kmr han aldrig göra.. Jag måste bli smal, mår illa av mig själv. Men så svårt också.. Senast ja inte åt något på väldigt länge kunde jag knappt lyfta på armen utan var för svag. Då satt han och tvångmatade mig med nån jävla soppa bara för ja skulle få lite energi. Han säger att ja har gått ner massa i vikt o man ser mina höftben jättetydligt. Men han e ju dum i huvet, ja har ju ögon själv? Ja ser ju tamejfan att ja inte gått ner nåt alls. Inte ett piss fan. Helvete
Jag har sedan någon månad sedan börjat skära mig, velat länge men har alltid vart en självklarhet att man skär sig på armlederna o ja vill inte att någon ska se , hade skämts så mkt. Sen fick ja reda på att en gammal kompis skärt sig på höfterna, så testade jag detta då o fy va bra det va. Fortsatt sen dess o nu e mina höfter så gott som fyllda av ärr. Jag vet att ja e annorlunda på nåt sätt för jag tycker det är så jävla vackert. Jag tycker det ser jättefint ut, jag tycker verkligen det. Efter jag gjort det kan ja sitta o kolla på det o le för de e så jävla vackert. Dock har de spridit sig längre ut för troskanten o annat o min pojkvän har märkt det.. Även därför han inte vill lämna mig själv o får panik när ja låser in mig på toaletten på natten.. Men de han inte vet är att den kniven på mitt nattduksbord inte är för ja inte har en sax att klippa upp såna prislappar.. Utan när han sover o ja får panikattack o inte vill väcka hnm skär jag mig när han ligger bredvid.. Känns extra bra på nåt sätt..
Happ nu e de så att jag ska träffa nån läkare på fredag tack vare att min kompis bokat tid åt mig.. aja kan testa men tror inte mkt på det.. får la se. Han kan gärna droga ner mig om han vill så jag kan må bättre , skadar inte..
Aja jag hoppas på någon ändring men jag vet fan inte vad... Vet inte om ja orkar må bättre, men vet inte heller om jag vill ta livet av mig. Jag vill att någon ska säga åt mig exakt vad jag ska göra för att må bra.. Men de är tydligen omöjligt säger alla så jag vettefan.. happ om någon orkat såhär långt så tack för du lyssna på min historia. Skriv nåt fan som helst om du vill annars hejdå, läser du nåt om en 18 årig flicka som tog självmord i Göteborg så kanske det är jag .
