Är på väg att isolera mig igen.

Har nyss haft folk här, men nu har alla gått hem. Skönt, för jag får sån jävla ångest när jag pratar med folk. Vad jag tror grundar detta är när jag var 19 (är 21 nu) drog utomlands till Spanien ett drygt halvår. Det var rätt tufft i början, eftersom att det var så begränsat att umgås med folk, alltså eftersom alla var nya i staden så umgicks man med dom man jobbade med. Efter ett tag var jag så jävla trött på att inte ha något att säga när vi var ute, och att folk påpekade detta. Inget illa menat från deras sida, snarare tvärtom, men det gjorde att jag tröttnade så förjävligt på att umgås med folk. Så jag isolerade mig i princip resten av halvåret tills det var dags att åka hem. Jobbade som vanligt 40/h i veckan, men dissade alla på jobbet och umgicks inte med en enda människa under ett halvårs tid.

Då kändes det ju skitbra, och jag var säker på att jag gjorde helt rätt eftersom jag var tillräckligt stark mentalt för att klara av saker själv. Jag satsade helt enkelt på att bli en eremit. För då slapp jag handskas med andra. Problemet låg dessvärre hos mig. Det var min dåliga självkänsla som gjorde att jag skämdes så pass mycket över mig själv att jag inte ville låta någon lära känna mig, utan försökte istället bygga upp en illusion hos dem andra om mig själv, som då kändes bättre för mig när jag gick omkring och lekte överlägsen och att ingen nådde upp i min standard för att jag VÅGADE skita i andra. De andra pratade bara med varandra för att de var rädda för att bli oomtyckta och ensamma.

Hoppas jag fick med allt nu, sen när jag kom tillbaka till Sverige och träffade alla kompisar igen så sket jag i dom flesta, för att jag inte ville ha några ytliga kompisar utan bara en inre krets. Den inre kretsen hade jag tappat min gamla kontakt med, så det blev jag som fick ringa dem efter ett tag.

Iaffe

Jag känner inte igen mig i social fobi, för att jag har inga som helst problem med att vistas bland främlingar på stan eller gå till affären och handla, kan stå och snacka med kassörskan i 10 minuter om det inte är kö utan problem. Har inga problem med att prata med främlingar helt enkelt.

Vad som ger mig ångest är om jag nu går på stan, ensam, och möter någon jag känner. Det är detta som skrämmer mig och får mig att hellre stanna hemma än att gå ut, och det suger!!

Just att träffa folk man känner eller är tjenis med. Vad jag tror att det är, är att jag vill upprätthålla ett rykte och status som en kille som kan få exakt vad fan han vill. Tyvärr skriver inte killen som kan få exakt vad fan han vill ett sånt här inlägg på en lördagskväll.

Kan det vara så att jag fortfarande skäms över mig själv och på så sätt är okej med att träffa främlingar därför att de inte vet något om mig - och inte begär att veta något mer. Jämfört med folk man är tajt med som frågar vad man gör, om man får knulla, om man har flyttat hemifrån, om man är ute och festar, om man har framtidsplaner, vad man vill göra etc. Det är just såna frågor som jag är rädd för. Därför att jag gör inte ett skit, har inte knullat sen i somras, bor hemma, är inte ute och festar på ställen där jag vill vara ute och festa på, har ingen jävla framtidsplan, har ingen jävla aning om vad jag vill. Går runt som ett jävla spöke och hoppas att allt ska falla på plats.

Det är såna här saker som får mig att bara släppa allt och skita i allt. Det får mig att säga att såna saker inte behövs, att egot är påhittat och håller en fången i det materialistiska. Då mår jag fan bra. Men samtidigt ger jag upp på ett sätt, eftersom det var det som hände i Spanien. Att jag sket i allt och var nöjd med stunden, vilket ledde till att ingenting värt att notera hände. Jag var mest nöjd med det lilla, att vara vid liv och kunna känna solens värme, vattnets fuktighet och det sköna känsla av att ta en tung siesta.

En dag kunde se ut som så att
jag vaknade,
käkade frukost medans jag kollade på en film,
gick ut på balkongen tog en cigg och spelade lite gitarr,
käkade lunch,
gick ner till standen och solade och badade,
hemma vid 6 och tog en siesta,
vaknade, gick ner och köpte middag,
hemma, la mig i sängen, satte på en tung film och åt maten.

När jag tänker tillbaka på detta så ler jag fan. Så jävla bra man mådde för stunden. Men vad fan har det gett mig idag? Inte ett skit. Kom nu inte och säg att jag ska skita i andra och leva mitt liv, för vem fan imponeras av detta? Visst kan jag sita i alla och bara dra iväg, men tiden i Spanien fick mig att inse att ensam inte är stark utan att riktig lycka kommer tillsammans med någon.