Efterlängtad sommartripp (toppis) del 1

Man, 21 år, Längd 191cm, Vikt 110 kg,
tidigare erfarenheter: Alkohol, CB, Amfetamin, Lustgas och Toppslätsskivling

Jag har haft många minnesvärda och roliga trippar i mitt liv men denna tripp som upplevdes för lite mer än tre veckor sedan tar fan priset.

Jag, min bror(tvilling) och en polare har sen förra året sparat varsin dos för att kunna ha en sommartripp (något som jag verkligen kan rekomendera). Väl framme vid dagen D sitter vi ca. kl 20:00 i mitt kök och diskuterar var vi skall ta vägen under trippen samt förbereder mat och dyl. Under tiden vi gör detta slänger vi i oss våra doser på 100 (brorsan), 90 (jag) respektive 80 (polaren) för att lättare få tummen ur och komma fram till ett beslut. Sagt och gjort set & setting är beslutat. Vi skall cykla till en golfbana.

20 min efter svampintag: Jag börjar känna av de första effekterna. Det har aldrig gått så fort innan men det kan inte hjälpas. Jag beger mig ut i den friska luften för att komma några steg närmre vårat mål (och skynda på de andra).

40 min efter intag: Nu är arslet på sadeln och färden börjar känner redan hur musiken i mina hörlurar lägger sin varma styrande handpåläggning på mina axlar. Jag har valt en cykel modell mindre, extremt små hjul alltså långsam och instabil men i mitt rus rullar den på som ett godståg under mig.

60 min efter intag: Euforin är omfamnande och total. Jag har märkt att asfalten jag cyklar på inte är asfalt längre, Det är knaperstekt bacon mitt lilla godståg rullar fram på. Hungern görs aktuell, men det spelar ingen roll. Jag berättar för mina medresenärer vad jag ser och får uppmaningen som vid tillfället känns lika använd och sliten som sann. Nämligen att man inte skall titta ner i marken, du kommer att fastna .

? min efter intag: Har nu tappat alla referenser till vad tid är. Dock är detta inte något som rör mig för tillfället. I mitt euforiska rus har jag saktat ner och som effekt av detta har mina vänner cyklat före mig. Jag glömmer då deras varningsord och börjar titta ner på vägen igen. Tänker nu att jag gärna vill komma ikapp dem även om det är omöjligt med mitt stabila men o så långsamma tåg. Jag tittar fortfarande på marken och börjar se seriestrippar (alltså tecknade serier) uppenbara sig på vägbanan. De spelas upp som en film framför mina ögon men jag märker att allt de gör går väldigt långsamt. Så jag ökar takten på mitt trampande och självklart så var det ju det som fattades. Ju snabbare jag rör mig desto snabbare fortlöper livet för mina serievänner. Jag svishar förbi mina resekamrater (min bror och polare) i en enligt dom hög hastighet på min lilla minicykel. Jag landar nu på jorden lite, stannar upp för att vänta in dem och berätta vad som nyss hände. Jag får då veta att ingen av dem har känt av så mkt som en kittling i magen än. Inser att vi är på samma nivå än, men snart ... då jävlar.

Har nu enbart referens till musik och händelser.
Låten M.A.R.S med Luke Vibert landar i mina öron och så fort tonerna börjar ljuda sprids ett varmt välbehag i hela min kropp. Jag märker också att jag inte är ensam på min cykel. Jag har nu en kanin på vardera av mina axlar som båda krafsar mig i nacken. Först tror jag att de vill påminna mig om något som jag glömt. Kanske var det min väska jag hade glömt hemma, kanske var det mitt sunda förnuft? Jag hann dock inte grunda för mkt på detta då jag inser att kaninerna krafsar mig i nacken för att heja på mig. För när jag tittar åt sidan av vägen ser jag att Majsfolket har letat sig hela vägen från sina fält för att göra vågen för mig. Jag inser då vad detta verkligen är, vad för situation jag hamnat i. Detta är en tävling och jag har bara 300 meter kvar till målgång. Kaninerna är nu borta men majsfolket hejar mig hela vägen in i mål med glada rop och vinstgester som inte är kända hos människor. Jag dönar mig i mål för allt vad mina ben bär och lyckan är total. Jag vann! Utbrister jag till min hejarklack... men de har försvunnit lika fort som de kom. Nåväl lika bra tänker jag, har ju trots allt ett mål att ta mig till också.

Fem minuter in på samma låt dvs. M.A.R.S med Luke Vibert
Jag har nu kommit ikapp mina vänner som än en gång hade cyklat ifrån mig men det gör ingenting. De har nämligen inte börjat känna något än. Nu är det någon som skrattar! Han skrattar bakom oss och det var bara jag som hörde det. Jag behöver inte göra de andra oroliga så jag säger inget. De skulle aldrig förstå att det var en vänlig typ (jag släpper nämligen inte in otrevliga typer i min värld) Jag känner att jag har ett slags ljus som följer efter oss, detta gör att hela situationen men våran förföljare känns bättre. Om vi har ett ljus med oss då kan han följa med oss även om han inte vill visa sig.

Har vid detta laget stängt av min musik för att kunna samtala med de övriga. Detta går dock inte så bra då kaninerna är tillbaka, dom små jävlarna har nu grävt hål i marken och sitter i hålen med endast sina stora ansikten (i brist på bättre ord) synliga. Jag blir förvirrad över deras återkomst och missar då att undvika en av dem. När mitt framhjul träffar gapet på den nu stora kaninen slår jag pungen i sadeln och ett högt "PLING" hörs. Smärtan plockar ner mig på jorden snabbare än jag trodde var möjligt. Vi skrattar dock allihop och efter skratten tystnat inser vi alla att svamparna har är i full gång med att tända fyrverkerier med våra synapser som stubin. Denna insikt samspelar med att vi har nått ett vägskäl. Vi vet vilken väg vi skall men vi inser ändå vikten av att diskutera detta alternativ vi fått. Efter en evighetslång diskussion kommer vi fram till att den alternativa vägen ger riktigt bra vibbar men att vårt mål kommer vara ett himmelrike jämfört med denna alternativa väg. Vi beger oss vidare.

Efterlängtad sommartripp (toppis) Del 2

Voyage into the unknown med Luke Vibert börjar nu att spela. Jag känner mig extremt avslappnad trots att jag är väldigt svettig så gott som slutkörd då jag inte ätit något på ca 14 timmar och dessutom cyklat i snart 1 timme. Men detta glöms bort väldigt fort när min polare utbrister "Jag känner lukter, det luktar ju asgött här" (han har inte haft något luktsinne sen 6 år tillbaks) Vi undrar om han vill stanna och lukta mer men han stoppar oss direkt och insisterar på att han hellre vill komma fram. Min bror och kompis har återigen cyklat i förväg. I kontext till musiken så flyter mitt medvetande in sig självt och nu börjar frågor poppa upp. Som hur man förklarar för någon som inte har ätit svamp hur det är att trippa på svamp. Samtidigt så kryper en annan fråga fram. Tänk om man skulle vara fast i en tripp resten av sitt liv. Hur illa skulle det egentligen vara? Mitt sunda förnuft tar därefter överhanden och jag inser att det varken skulle vara behagligt eller möjligt att trippa hela tiden. Eftersom en tripp är något speciellt och om det var din vardag skulle den inte vara lika intressant.

Fused into musik med Luke Vibert. Jag har nu insett att Luke Vibert spelar på mitt sinne precis som han gör med sin musik. Han känner mig på något konstigt sätt även om jag inte vet ett skit om människan. Vi har nu nått vårat primära mål vilket är golfbanan. Jag är lättad då jag utsvulten och har fått spaghettiben. I tyst konsensus börjar vi cykla ut på golfbanan. (Vad som följer är svårt att förmedla i ord men jag kan försäkra dig om att det är en av de häftigaste upplevelserna i mitt liv).
Mina ben existerar inte längre, de har bytt ut mot pistonger som driver mitt fordon. Inte för att det behövs någon drivkraft på detta underlag. Månen har uppenbarat sig och vi cyklar nu ovanpå ljuset som hon skiner ner. Det är som att åka snowboard i orörd pudersnö. Vi flyter fram över terrängen och den kraftigaste euforin under någon tripp jag haft infinner sig. Detta är det bästa som finns! Plötsligt stannar min bror och det ser ut som han har ramlat. När jag kommer fram hör jag att han andas musik, Metal för att vara exakt. Jag säger till honom att jag gillar hans musik och att han är en riktigt "Metal-Devil". Då tänds nånting i hans ögon, först en gnista men sen brinner en skogsbrand runt hans stora svarta pupiller. Han sätter sig på sin cykel och eldspår följer hans cykel när den lämnar platsen vi står på. Jag tittar på min kompis och jag förstår att han såg samma sak som jag.

Musiken är nu överflödig: Jag hör musik i gräset, i träden, i våra konversationer. världen är lite extra levande just nu. Vi har kommit fram till en gräsplätt med en bunker längst upp som faller oss alla i smaken. Min bror går upp på kullen för att göra läger men min vän står kvar precis nedanför kullen. Han nojjar inför att sätta sig mitt på en golfbana "det ser ju sjukt suspekt ut". Samtidigt som jag intalar honom om hur det inte ser det minsta suspekt ut ser jag min bror "The Metal-Devil" Spela luftgitarr och headbanga högst upp på kullen. Efter många om och men sitter vi vid bunkern och skall börja äta när min bror trampar i sandbunkern. Det kändes som att han trampade på min hjärna. Eller rättare sagt den delen av hjärnan som uppskattar konst, Exakt samma sak kände min kompis. Denna bunker var för oss ett konstverk och att trampa i den en spottloska i ansiktet på alla konstnärer. Vi försöker glömma detta och äter istället.

Min pastasallad som jag trånat efter i snart 16 timmar smakar som en gourmetmiddag. Ingen kan prata då alla har munnen fyllda, jag vill inte heller prata då jag får för mig att smaken kanske flyr min tunga om jag gör det.

Musik BTSTU med Jai Paul: Till tonerna av Jai Paul slår en meteor av insikt ner i mitt huvud. Jag inser nu meningen och tekniken med Chi-gong. Det är inget jag testat innan eller velat testa. Men jag inser att man skall hålla i en osynlig boll och flytta denna i långsamma symmetriska rörelser. Jag dansar min Chi-gong dans och funderar. Har dock inget minne av dessa funderingar, det enda jag vet är att jag utvecklade min tanke om hur man förklarar svamptillståndet för en som aldrig testat innan. Men som sagt inget minne what so ever

Nu har svampen så gott som lämnat mitt system men jag har hakat upp mig på det faktum att jag inte fått en enda audio-orgasm (alltså orgasmliknande klimax från musik). Detta måste jag råda bot på innan känslan lämnar min kropp. Så jag sätter på "Total fucking war" med shekel och stålsätter mig inför vad jag bara kan hoppas ska sätta guldkant på min kväll. Min hjärna smälter, exploderar och masseras av musiken och när låten är slut är också våran resa. Nu är det dags att bege sig hemåt.


Detta var min senaste tripp. Kanske lite mkt läsning jag har utelämnat mindre viktiga detaljer. 6-7 timmars trippande stannar inte på ett A4 papper

om något är otydligt i texten får ni gärna fråga så kan jag förklara (orkar inte renskriva).

Kul läsning! Önskar att du hade tatt bilder så man hade kunnat se hur det såg ut på golfbanan och i bunkern osv. :P Annars var det en riktigt härlig rapport, ser verkligen fram mot mitt första egna euforiska svamprus. Än så länge har det bara vart lvl1...

Hade faktiskt kamera med oss men ingen av oss kunde få till några bilder. Men kanske att man skulle lägga ihop lite bilder till texten såhär i efterhand.

En väldigt bra och trevlig rapport! 5 av 5 min vän

fan va schysst rapport galet me de där med kaninerna o skit har aldrig upplevt något sånt själv

Jag tror bara att med rätt sinnestämning (och musik :P) så kan man göra och vara med om det mesta på svamp

Kommer nog mer rapporter i höst.