Citat:
Ursprungligen postat av Salomon-Ella
I all jord som odlas eller är gräs eller skogbeväxt innehåller kol. Kolet kommer ifrån växer och träds förna och rötter. Inget konstigt med det utan helt naturligt. Den mark som innehåller mest kol är torvmark där lagret av torv kan vara många meter djupt. Åkermarkens innehåll av kol kan mätas genom att undersöka jordens mullhalt. Ensidig spannmålsodling sänker markens mullhalt och orsakar därigenom utsläpp av växthusgaser. I betesmark som inte plöjs ökar markens mullhalt. Kor som betar på naturbetesmarker ger bland det mest miljövänligaste köttet. De utnyttjar mark som inte kan ge oss föda genom odling av växter. Marken hålls öppen och gynnar den biologiska mångfalden.
Hm hm hm. Livcykelanalys av naturbeteskött (all areal de betade på var förvisso inte av karaktären "äkta" naturbetesmark men den tillgängliga ytan sådan är så lite så den räcker inte till många biffar)
http://www.sik.se/archive/pdf-filer-...g/SR718(1).pdf sid 28 nedre halvan jämför med intensiv uppfödning. Den lägre tillväxten vid naturbete gör att djuren hinner rapa och fisa så mycket mer för samma kött-/mjölkproduktion att det är ingen tydlig skillnad i växthuspåverkan mellan uppfödningsformerna. En del studier pekar på att naturbete ger något mer CO2-ekvivalenter än uppfödning i stall. Lägre tillväxttakt genom suboptimal fodertillgång och därmed mer metan/kg kött är boven vid naturbete.
Vad gäller biologisk mångfald är säkert naturbetet bäst.
Sedan vete tusan om betesmark kan utgöra långsiktig koldioxidsänka. Jämvikt torde inträda efter några år och då har man ingen ytterligare inlagring av kol i marken men djuren fortsätter släppa ut metan.
