2011-08-26, 19:01
#1
Substans: Spice (Maya skulle den tydligen heta)
Dos: Ingen aning.
Ålder: 19
Kön: Man
Vikt: 66kg
Längd: 183cm
Introduktion.
Efter att ha läst igenom väldigt många tripp- och rusrapporter här på flashback så bestämde jag mig för att logga in på ett nästan oanvänt konto som legat och skräpat. Tyckte att snetändningen för ett tag sedan kan passa in.
Tiderna i denna post är lätt inte på pricken.
Det är också mitt första inlägg på flashback, kan vara bra att ha i åtanke.
Kvällen börjar med att jag och en polare som vi kallar "Leo" inte hade mycket för oss. Eftersom att det var en söndag så ville vi inte dra ut och kröka eller något, så vi bestämde oss helt enkelt för att skaffa lite röka.
Kranen vars nummer jag fått av en polare svarade såklart inte... Leo kom på från ingenstans att han hade tagit en snubbes nummer som hade träffat någon vecka innan. Så vi ringer den här snubben och det visar sig att han bara hade spice i fickan.
Jag och Leo bryr oss inte riktigt, då vi har puffat en del spice tidigare ändå. Brukar vara rätt liknande effekt, och vi ville ju egentligen bara bli stekta och lira lite xbox.
20.30
När vi väl träffar på snubben efter att ha åkt vilse med bussfan så har snubben rullat färdiga gåsar. Fett skumt tänker jag, det är fan ovanligt i varje fall.
Han lovade oss att vi skulle "sväva" på bara en. Vi köpte ett par stycken i varje fall och drar för att tända den första.
När vi var nere på roachen så slog det mig att jag kände fan ingenting. Vilken jävla hasslare tänkte jag .Men men, det kanske var en "smygare". Vi börjar röra oss mot MCdonalds.
Från ingenstans så slår det till som en slägga i huvudet... jag är as bränd. Leo också. Som vanligt fnissar vi lite och dräglar med tanken på en glass med topping, med både cola och chocklad sås på.
Efter kanske 5 min så känner jag att jag är för bäng, men vafan jag klarar mig. Lite mat gör nog susen. Det är svårt att beskriva denna känsla men jag var knappt i medvetande. Jag gick på auto pilot. Mina armar kändes hur skumma som helst jag kollade på dem och det kändes som att det inte var mina. Det var någon annans.
Jag blir väckt ur denna "trans" när Leo fnissar och säger att vi snart är framme. "Aa" tänker jag, snart är vi vid MCdonalds.
21.00
MCdonalds.. äntligen har vi anlänt. Leo hade ett rabatthäfte fyllt med 2-för-1 meal kuponger. Jag ger en liten slant till han och säger att jag fan inte kan vara här inne. Jag kommer spy på någon, då jag kände att min mage "mådde illa".
Jag går ut och sätter mig på utomhus serveringen med ryggen mot parkering och allt folk. Istället stirrar jag ut på vägen där det är helt jävla dött. Jag börjar tänka på alla dessa sjuka saker, jag minns inte ens vad det var. Vet i varje fall att det kändes som att min hjärna höll på att mosas av trycket alla äckliga tankar som var så invecklade och tog aldrig slut. Det var som att den ena sjuka tanken ledde till en värre och en värre o.s.v. Det tog aldrig slut. Svårt att förklara, med det va påfrestande som fan.
Tillslut slutar evighetscirkeln av obehagliga tankar och mat ploppar in i huvudet. Det känns som jag har väntat på Leo att komma med maten i timmar. Vart FAN är han... Han står och gungar vid kassan ser jag genom fönstret.
Vid det här laget är jag överdrivet paranoid. Inte som man är i vanliga fall när man är stekt på stan eller något. Utan jag var så säker på att det stod poliser bakom mig. Eller att någon har sett att jag bara sitter där och kollar ut i tomma intet och har händerna på huvudet. Usch.
Leo flyger fram med maten och den enkla konversationen lyder:
-Asså, jag höll fan på att svimma vid kassan...
-ÅÅÅåå fyfan va lång tid det har tagit... (olycklig)
*Nu glufsar vi i oss, Leo köpte såklart plusmeny, det tog aldrig slut. Kändes fan som att vi satt och käkade non-stop i minst en timme.*
-Åå, jag måste fan hem alltså... Jag håller på att flippa ur Leo.. Alla kollar på oss.
-Mmh.. (mat i munnen) kan jag slagga hos dig eller?
-Aa bara vi drar nu!
Ingen koll på klockan
Bussen går hela vägen hem till mig som tur är. Det känns som att jag inte är "jag" längre. "Jag är utanför mig själv".
Och alla dessa jävla bängspöken på bussen höll på att ta livet av mig. (Bängspöke = när man är bomb säker på att någon till är med dej och ditt gäng. Då det visar det sig att det bara är ett spöke av en känsla)
(De här låter som en vanlig snetändning bara, men kommande text beskriver bland det mest obehagligaste jag har varit med om.)
Så fort vi kommer hem till mej var det fan läggdags så fort som möjligt innan jag spyr. Leo sätter sig och surfar lite på datorn.
Nu börjar jag få dessa obehagliga ryckningar i kroppen. (Får det ibland när vi har rökt ett par gåsar) Men dessa var intensiva och kom nästan hela tiden. Jag börjar känna hur det sticks i mina armar, ben och fötter. Det sprider sig och tillslut sticks exakt halva min kropp. Det var den högra sidan, det kändes som att jag höll på att bli förlamad. Jag fick verkligen svårigheter att röra högra delen av min kropp.
Jag var hundra procent säker på att jag har läst eller hört om att man kan få en stroke utav spice, då det typ bara är massa kemikalier. Därmed var jag också 100% säker på att jag kommer dö om jag inte ringer ambulans.
Jag säger till Leo att jag håller på att dö. Och att jag måste fan ringa 112. Mitt hjärta slog fort som in i helvette och dessa stickningar i kroppen började fan göra ont. I en slags "zombie-walk" tar jag mig till toaletten för att spy.. men det går inte. Konstigt nog då jag hade kväljningar. Då jag verkligen ville spy i hopp om att må bättre kör jag ner händerna i halsen och niagra fallen visar sig. Det forsar ut...
Leo fattar typ ingenting, han ligger med laptopen och håller på att somna. Kom på idén att jag kan kolla upp normala beteenden när man håller på att få en stroke. Det stod att man får stickningar, man spyr. Det är det jag kommer ihåg. Detta gjorde såklart inte saken bättre då jag nu var 200% säker på att jag skulle dö om jag inte får hjälp.
Så jag ringer tillslut 112. Och börjar prata... jag vet knappt själv vad jag sa. Men jag vet att jag berättade mina stickningar, att jag har spytt etc. Men jag sa aldrig att jag hade tagit någon drog. (Vilket är dumt som fan då det kan vara vitalt i överdoser)
Leo berättade dagen efter för mig att jag hade sluddrat om något att jag hackade fram när jag gick om kring å massa skit.
Jag berättade min adress och de sa att en ambulans skulle komma. I detta ögonblick säger Leo att det står en ambulans precis utanför. "VA SNABBT NI KOM" Sa jag till kvinnan i telefonen och skyndar mig att sätta på mig byxor för att springa ner och öppna porten så att de kunde komma in.
Väck som ett jävla as flyger jag ut i trappuppgången med byxan på bara ett ben, då jag ser min granne (gammal dam) som säger "hej".. Vad snällt av dig att komma och öppna. Va? tänker jag då hon säger "det här är min ambulans".
Oddsen att min granne skulle med en ambulans just denna dag, denna timme, enna minut är så jävla små. Och denna tanke höll på att förstöra min friterade skalle.
Skit i det här tänker jag. Jag går fan till sjukan innan jag dör! Med telefonen i handen och 112 på andra sidan luren säger kvinnan att jag måste sätta mig ner. Och att de hade beslutat ambulansen skulle ta mig till sjukhuset istället för min granne.
Tillslut sitter jag i den där ambulansen och de frågar om jag har tagit något etc, fast jag nekar allt. De säger att vi kommer att åka till akuten samtidigt som dom lyser mig i ögonen. Det känns som att någon står och boxar på mitt hjärta. Det slår tungt och snabbt. Nu har jag panik.
Det känns som en självklarhet att de kommer att lista ut att jag har tagit en drog, fast va gjorde det? Jag håller ju ändå på att få en stroke, mitt hjärta känns som att det kommer ge upp, tanken av att min granne skulle ha en ambulans flyger runt i mitt huvud och jag vet inte vad jag säger till ambulansmännen längre.
Väl på sjukhuset börjar jag komma till "medvetandet" igen och jag känner mig trygg då jag vet att en doktor håller ögonen på mig. Liggandes på den här båren/ sängen inser jag att det är en tempurmadrass. Efter att en nurse hade ställt några frågor och tagit lite av mitt blod slocknar jag.
05:20
Vaknar upp, rätt pigg faktiskt.
Är lite trög i huvudet och säger till en sjuksköterska att jag är beredd att tagga hem. Hon säger att doktorn är på väg, efter det kan du nog få gå hem.
Väntar en kvart och den här trevliga snubben kommer in med ett leende på läpparna, jag får snudda näsan med mina pekfingrar med stängda och öppna ögon. Han kollar in mina ögon etc.. efter ett litet tag var jag på väg hem.
Jag har inte blivit kontaktad ang något provresultat för användning av drog etc.
Dagen efter det
Jag tänkte slänga de andra spliffarna. Men med Leos sällskap drog vi ändå till en polare och rökte båda två. Utan problem!
Vi delade på den första.. sen efter ett par timmar drog vi i oss den andra med jämna bumpar.
De var hur nice som helst och räckte hela kvällen/ natten och satt och glodde på bmx filmer samt hade softa tävlingar på skate 2/ mortal combat.
Hoppas det var en OK rapport och post i generellt. Jag tar gärna emot lite feedback!
Dos: Ingen aning.
Ålder: 19
Kön: Man
Vikt: 66kg
Längd: 183cm
Introduktion.
Efter att ha läst igenom väldigt många tripp- och rusrapporter här på flashback så bestämde jag mig för att logga in på ett nästan oanvänt konto som legat och skräpat. Tyckte att snetändningen för ett tag sedan kan passa in.
Tiderna i denna post är lätt inte på pricken.
Det är också mitt första inlägg på flashback, kan vara bra att ha i åtanke.
Kvällen börjar med att jag och en polare som vi kallar "Leo" inte hade mycket för oss. Eftersom att det var en söndag så ville vi inte dra ut och kröka eller något, så vi bestämde oss helt enkelt för att skaffa lite röka.
Kranen vars nummer jag fått av en polare svarade såklart inte... Leo kom på från ingenstans att han hade tagit en snubbes nummer som hade träffat någon vecka innan. Så vi ringer den här snubben och det visar sig att han bara hade spice i fickan.
Jag och Leo bryr oss inte riktigt, då vi har puffat en del spice tidigare ändå. Brukar vara rätt liknande effekt, och vi ville ju egentligen bara bli stekta och lira lite xbox.
20.30
När vi väl träffar på snubben efter att ha åkt vilse med bussfan så har snubben rullat färdiga gåsar. Fett skumt tänker jag, det är fan ovanligt i varje fall.
Han lovade oss att vi skulle "sväva" på bara en. Vi köpte ett par stycken i varje fall och drar för att tända den första.
När vi var nere på roachen så slog det mig att jag kände fan ingenting. Vilken jävla hasslare tänkte jag .Men men, det kanske var en "smygare". Vi börjar röra oss mot MCdonalds.
Från ingenstans så slår det till som en slägga i huvudet... jag är as bränd. Leo också. Som vanligt fnissar vi lite och dräglar med tanken på en glass med topping, med både cola och chocklad sås på.
Efter kanske 5 min så känner jag att jag är för bäng, men vafan jag klarar mig. Lite mat gör nog susen. Det är svårt att beskriva denna känsla men jag var knappt i medvetande. Jag gick på auto pilot. Mina armar kändes hur skumma som helst jag kollade på dem och det kändes som att det inte var mina. Det var någon annans.
Jag blir väckt ur denna "trans" när Leo fnissar och säger att vi snart är framme. "Aa" tänker jag, snart är vi vid MCdonalds.
21.00
MCdonalds.. äntligen har vi anlänt. Leo hade ett rabatthäfte fyllt med 2-för-1 meal kuponger. Jag ger en liten slant till han och säger att jag fan inte kan vara här inne. Jag kommer spy på någon, då jag kände att min mage "mådde illa".
Jag går ut och sätter mig på utomhus serveringen med ryggen mot parkering och allt folk. Istället stirrar jag ut på vägen där det är helt jävla dött. Jag börjar tänka på alla dessa sjuka saker, jag minns inte ens vad det var. Vet i varje fall att det kändes som att min hjärna höll på att mosas av trycket alla äckliga tankar som var så invecklade och tog aldrig slut. Det var som att den ena sjuka tanken ledde till en värre och en värre o.s.v. Det tog aldrig slut. Svårt att förklara, med det va påfrestande som fan.
Tillslut slutar evighetscirkeln av obehagliga tankar och mat ploppar in i huvudet. Det känns som jag har väntat på Leo att komma med maten i timmar. Vart FAN är han... Han står och gungar vid kassan ser jag genom fönstret.
Vid det här laget är jag överdrivet paranoid. Inte som man är i vanliga fall när man är stekt på stan eller något. Utan jag var så säker på att det stod poliser bakom mig. Eller att någon har sett att jag bara sitter där och kollar ut i tomma intet och har händerna på huvudet. Usch.
Leo flyger fram med maten och den enkla konversationen lyder:
-Asså, jag höll fan på att svimma vid kassan...
-ÅÅÅåå fyfan va lång tid det har tagit... (olycklig)
*Nu glufsar vi i oss, Leo köpte såklart plusmeny, det tog aldrig slut. Kändes fan som att vi satt och käkade non-stop i minst en timme.*
-Åå, jag måste fan hem alltså... Jag håller på att flippa ur Leo.. Alla kollar på oss.
-Mmh.. (mat i munnen) kan jag slagga hos dig eller?
-Aa bara vi drar nu!
Ingen koll på klockan
Bussen går hela vägen hem till mig som tur är. Det känns som att jag inte är "jag" längre. "Jag är utanför mig själv".
Och alla dessa jävla bängspöken på bussen höll på att ta livet av mig. (Bängspöke = när man är bomb säker på att någon till är med dej och ditt gäng. Då det visar det sig att det bara är ett spöke av en känsla)
(De här låter som en vanlig snetändning bara, men kommande text beskriver bland det mest obehagligaste jag har varit med om.)
Så fort vi kommer hem till mej var det fan läggdags så fort som möjligt innan jag spyr. Leo sätter sig och surfar lite på datorn.
Nu börjar jag få dessa obehagliga ryckningar i kroppen. (Får det ibland när vi har rökt ett par gåsar) Men dessa var intensiva och kom nästan hela tiden. Jag börjar känna hur det sticks i mina armar, ben och fötter. Det sprider sig och tillslut sticks exakt halva min kropp. Det var den högra sidan, det kändes som att jag höll på att bli förlamad. Jag fick verkligen svårigheter att röra högra delen av min kropp.
Jag var hundra procent säker på att jag har läst eller hört om att man kan få en stroke utav spice, då det typ bara är massa kemikalier. Därmed var jag också 100% säker på att jag kommer dö om jag inte ringer ambulans.
Jag säger till Leo att jag håller på att dö. Och att jag måste fan ringa 112. Mitt hjärta slog fort som in i helvette och dessa stickningar i kroppen började fan göra ont. I en slags "zombie-walk" tar jag mig till toaletten för att spy.. men det går inte. Konstigt nog då jag hade kväljningar. Då jag verkligen ville spy i hopp om att må bättre kör jag ner händerna i halsen och niagra fallen visar sig. Det forsar ut...
Leo fattar typ ingenting, han ligger med laptopen och håller på att somna. Kom på idén att jag kan kolla upp normala beteenden när man håller på att få en stroke. Det stod att man får stickningar, man spyr. Det är det jag kommer ihåg. Detta gjorde såklart inte saken bättre då jag nu var 200% säker på att jag skulle dö om jag inte får hjälp.
Så jag ringer tillslut 112. Och börjar prata... jag vet knappt själv vad jag sa. Men jag vet att jag berättade mina stickningar, att jag har spytt etc. Men jag sa aldrig att jag hade tagit någon drog. (Vilket är dumt som fan då det kan vara vitalt i överdoser)
Leo berättade dagen efter för mig att jag hade sluddrat om något att jag hackade fram när jag gick om kring å massa skit.
Jag berättade min adress och de sa att en ambulans skulle komma. I detta ögonblick säger Leo att det står en ambulans precis utanför. "VA SNABBT NI KOM" Sa jag till kvinnan i telefonen och skyndar mig att sätta på mig byxor för att springa ner och öppna porten så att de kunde komma in.
Väck som ett jävla as flyger jag ut i trappuppgången med byxan på bara ett ben, då jag ser min granne (gammal dam) som säger "hej".. Vad snällt av dig att komma och öppna. Va? tänker jag då hon säger "det här är min ambulans".
Oddsen att min granne skulle med en ambulans just denna dag, denna timme, enna minut är så jävla små. Och denna tanke höll på att förstöra min friterade skalle.
Skit i det här tänker jag. Jag går fan till sjukan innan jag dör! Med telefonen i handen och 112 på andra sidan luren säger kvinnan att jag måste sätta mig ner. Och att de hade beslutat ambulansen skulle ta mig till sjukhuset istället för min granne.
Tillslut sitter jag i den där ambulansen och de frågar om jag har tagit något etc, fast jag nekar allt. De säger att vi kommer att åka till akuten samtidigt som dom lyser mig i ögonen. Det känns som att någon står och boxar på mitt hjärta. Det slår tungt och snabbt. Nu har jag panik.
Det känns som en självklarhet att de kommer att lista ut att jag har tagit en drog, fast va gjorde det? Jag håller ju ändå på att få en stroke, mitt hjärta känns som att det kommer ge upp, tanken av att min granne skulle ha en ambulans flyger runt i mitt huvud och jag vet inte vad jag säger till ambulansmännen längre. Väl på sjukhuset börjar jag komma till "medvetandet" igen och jag känner mig trygg då jag vet att en doktor håller ögonen på mig. Liggandes på den här båren/ sängen inser jag att det är en tempurmadrass. Efter att en nurse hade ställt några frågor och tagit lite av mitt blod slocknar jag.
05:20
Vaknar upp, rätt pigg faktiskt.
Är lite trög i huvudet och säger till en sjuksköterska att jag är beredd att tagga hem. Hon säger att doktorn är på väg, efter det kan du nog få gå hem.Väntar en kvart och den här trevliga snubben kommer in med ett leende på läpparna, jag får snudda näsan med mina pekfingrar med stängda och öppna ögon. Han kollar in mina ögon etc.. efter ett litet tag var jag på väg hem.
Jag har inte blivit kontaktad ang något provresultat för användning av drog etc.
Dagen efter det
Jag tänkte slänga de andra spliffarna. Men med Leos sällskap drog vi ändå till en polare och rökte båda två. Utan problem!
Vi delade på den första.. sen efter ett par timmar drog vi i oss den andra med jämna bumpar.
De var hur nice som helst och räckte hela kvällen/ natten och satt och glodde på bmx filmer samt hade softa tävlingar på skate 2/ mortal combat.
Hoppas det var en OK rapport och post i generellt. Jag tar gärna emot lite feedback!
__________________
Senast redigerad av fhedin 2011-08-26 kl. 19:12.
Senast redigerad av fhedin 2011-08-26 kl. 19:12.
