Har det slagit in än? Kommer det att slå in? Har vi blivit lurade? Hur mycket ska man ta? Hur ska det kännas?
Pang. Plötsligt känns det som om min hjärna flyter runt i vatten. Jag får svårt att fokusera på vad de andra runt bordet säger. Det rinner svett om mina händer.
Fan, vi tog för mycket. Det känns som om mitt huvud sitter i ett skruvstäd. Paniken börjar komma. Jag måste röra på mig, bara jag får upp lite momentum så kommer det nog att lösa sig. Vänder mig om till W som sitter till vänster om mig: "Jag måste ta en promenad, kan vi inte gå?"
Jag antar att rädslan lyser igenom mina ögon, för han reser sig direkt och säger: "Kom".
Även E reser sig upp och följer med.
Att vara i rörelse, i kombination med mina vänners lugn, får mig snabbt att känna mig bättre. Mycket bättre. Jag märker att det är otroligt skönt att gå, som att flyta fram genom stadens gator. Allt runt omkring mig är vackert, och jag är tacksam över att få vara här och uppleva detta tillsammans med mina vänner.
De småler när de ser hur jag mår, men börjar samtidigt undra varför inget händer för dem.
Tog vi det på fel sätt? Behöver vi mer?
Vi tar ett snabbt varv i kvarteret, sen är det dags att gå tillbaka till tjejerna som sitter och dricker vin på ett torg. "Så att de inte blir oroliga," säger W.
Benen rör sig som pistonger under bordet, jag har ingen lust att sitta här och prata; jag vill till en klubb och dansa.
Det dröjer inte länge innan det är Es tur: "Jag kan inte sitta still, jag måste gå". Jag tycker att det låter som en utmärkt idé, och vi går iväg, medan W sitter kvar med sin flickvän och hennes vänner för att förklara vad det är som händer.
E blir på bra humör direkt när vi börjar gå: "Det här är så jävla bra". Torget vi går på är det finaste vi någonsin sett, med palmer upplysta av ett lummigt gult sken. Vi inser att alla människor är vackra, och kan inte komma på något negativt att säga om någon. Som bortblåst är våran vanliga cyniska jargong, istället lovprisar vi allt runt omkring oss.
Vi tar ett varv kring torget, och när vi återvänder till bordet är notan betald. Dags att röra sig mot klubben.
W kommer tillbaka från toaletten och insisterar på att vi ska gå in och lyssna på musiken. Han pratar snabbt och blicken är lyrisk. Vi gör som han säger och går in. Jag förstår direkt vad han menar, tonerna från jazzmusiken tränger in i min kropp och drar i mig, som om de vill föra med mig i deras dans. När vi är på väg ut vänder jag mig om mot E för att se om han har känt samma sak som mig.
Jag inser direkt att något är fel. Hans panna är täckt att svettpärlor. "Alla tittar på oss," säger han, "jag måste bort härifrån." Vi bestämmer att vi ska ta en taxi lite senare och möta upp tjejerna utanför klubben.
Ganska snart inser vi dock att vi kanske inte kommer komma till klubben, i alla fall inte än på ett tag. "Hur länge sitter det här i," frågar E med orolig min. "Kommer jag att känna så här i sex timmar?"
Jag och W försöker tala lugnande till honom, samtidigt som jag anstränger mig för att inte dras med i hans mörka tankar. "Ingen tittar på oss. Om någon gör det så gör den det med kärlek. Vi är i en främmande stad; allt är vackert och nytt och värmen smeker våra kroppar. Gud älskar oss för att vi är unga och snygga, vi kan göra vad som helst. Vart vill du gå? Ska vi gå till stranden?". Att gå till vattnet tilltalar E, och vi sätter kurs ditåt, efter att först ha lovat E att vi inte kommer att lämna honom och att vi inte behöver dra till klubben om han inte känner för det. "Det här gör vi tillsammans," konstaterar vi.
När vi gått ett tag och upprepat lugnande mantran ser jag plötsligt ett leende på Es läppar. Alla tittar fortfarande på honom, men nu gör dem det för att de älskar honom. Och han älskar dem tillbaka.
Vi börjar märka en förändring i luften. Den känns friskare och luktar salt. Vi börjar närma oss havet.
Cigaretterna smakar ovanligt bra, till och med känslan av filtret mellan fingrarna är fantastisk. En perfekt konsistens och storlek, konstaterar E. Ganska snart har de tagit slut, och W går in i en restaurang för att köpa fler. När han varit borta i några minuter börjar E oroa sig igen: "Han är rädd. Han vet inte hur man gör. Han behöver hjälp". Jag lugnar honom genom att säga att W har kontroll, han vet exakt vad han ska göra och kommer komma när som helst, och innan jag hinner slutföra meningen kommer W ut med två paketcigaretter och ett stort leende.
"Fan vad hon i baren var underbar. När jag inte hade råd med två paket, frågade hon runt bland dem som satt och drack i baren tills hon hade fått ihop det som fattades".
Vi går vidare med en känsla av att universum ler mot oss.
Snart ser vi stranden, med små klungor av människor som spelar gitarr och dricker öl. Den söta, tjocka doften av gräs. Stora rengöringsbilar med gula blinkers åker fram och tillbaka på stranden, men hinner köra iväg innan vi är framme. Sanden känns som nyfallen snö, fast varm. Vi går runt ett tag och njuter av hur sandkornen kittlar våra fötter. Sen är det dags att bada.
Känslan av vattnet när det omfamnar en är underbar, det känns som om man återvänt till sitt riktiga element. Man får lust att låta vågorna bära med en ut, bli en del av havet. Dock blir det ganska snabbt kallt, så vi kliver upp och tar på oss kläderna igen.
Nu då? Vi behöver ett nytt mål, vi saknar känslan av att vara på väg någonstans. Längtan, nästan en nervositet över hur det kommer att vara när man kommer fram.
Efter att ha vandrat planlöst i några minuter får E en briljant idé: "Vi går till Sagrada Familia!" Vi lyser upp alla tre, förtjusta över tanken på att få se detta makalösa byggnadsverk under dessa omständigheter. Vi börjar röra oss i riktning mot kyrkan. Mycket cigaretter och vatten. Paus för att lägga sig i gräset i en park och titta upp mot stjärnhimlen. Vi är glada över att vi provar detta här och nu, i detta sällskap. Vi inser hur mycket vi älskar varandra och börjar prata om hur vi kommer minnas det här när vi blir äldre.
Under halvmilen som vi vandrar häpnas vi över vackra byggnader och hur fantastiskt det är att leva. Staden är välvillig och vill att vi ska komma rätt, varje gång vi känner oss osäkra på vägen tycks en graffitigubbe dyka upp på en husvägg eller ett elskåp och peka i rätt riktning. Det är nästan folktomt, alla människor har antingen gått och lagt sig eller likt ringar på vattnet rört sig mot klubbarna i stadens utkant.
Vi ser en herre i 50-års åldern som gång på gång försöker gå balansgång på ett staket. Hans fru står några meter bort och tittar på. Vi hoppas att vi också kommer att ha barnasinnet kvar när vi blir äldre.
Plötsligt avslutas vårat samtal abrupt. Över några hyreshus ser vi sirliga torn som sträcker sig som fingrar upp mot himlen. Vi närmar oss utan att säga ett ord. Kyrkan känns nästan levande, när som helst kan någon av helgonskulpturerna klättra ner från sin plats och vandra ut i natten.
Vi hittar en bänk vid en spegelblank damm och sätter oss för att titta på underverket. Eller är det kyrkan som tittar på oss?
E sätter på en låt, och jag känner hur melodierna strömmar fram till kyrkan, lekfullt åker in och ut genom hålen i tornen, för att slutligen, när låten klingar ut, falla som ett regn av änglar över Gaudis mästerverk.
Soluppgången börjar närma sig. Vi börjar vår färd hemåt, i tystnad. Vi är trötta och har ont i fötterna, men är samtidigt glada, och överens om att vi har lärt oss ett och annat om oss själva under kvällen.
__________________
Senast redigerad av AlfredE.Neuman 2011-08-24 kl. 00:45.
