Citat:
Ursprungligen postat av Ankdammsman
När det gäller japansk inrikespolitik är nog våldsam ultranationalism det som bäst betecknar den. Politiska mord var vardagsmat under 30-talet. Tänk Weimarrepubliken eller Spanien innan inbördeskriget, eller något tredjevärldenland efter 1945.
Olika klickar inom militären och politiken (gränsen var icke-existerande) mördade varandra med stor entusiasm, och militären intrigerade friskt både mot politikerna och varandra. Under kriget fick det katastrofala följder när flottan och armén vare sig kommunicerade med varandra eller med politikerna. Till exempel dolde man hur många hangarfartyg som hade förlorats vid Midway (inte så svårt som det verkar eftersom flottan sällan är i hamn samtidigt).
Dessa klickar kunde också agera helt självständigt. Det tydligaste exemplet är att kriget mot Kina (eg Manchuriet) 1931 varken var sanktionerat av Japans regering, eller arméledningen, utan striderna tvingades fram och påbörjades av officerare i Kwantung-armen (som fanns i området, bl a i Port Arthur). Små hemliga grupper av män kunde alltså fatta helt egna beslut som gällde krig och fred på ett sätt som är främmande för oss att begripa. På vilket sätt detta hade sin grund i att staten Japan styrdes av en ”levande gud”, kejsaren, är svårt att yttra sig om. Någon betydelse måste det dock ha tillsammans med de krigarideal (bushido) som fanns.
Japan var ingen diktatur, det styrdes inte ens av en regering utan just av dessa klickar, deras mål och drömmar. Drömmar om ära, krig och ett stor-Japan.
(Ett boktips är Paul Johnsons "Moderna tider" som i några kapitel beskriver för-krigs Japan. Finns kanske på något bibliotek, utgavs på 80-talet.)